roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

lördag 25 juni 2016

I min lilla, lilla värld av ogräs







lyser solen ner mellan det gröna taket av äppelblad. Till vänster står en gammal tuja med sju stammar och  vet många hemligheter. Under den sitter jag och är glad eller ledsen och var och en av de sju stammarna bär tyst allt upp, upp mot molnen.

 Midsommartid är hänryckningens blomstertid och nytt liv produceras allt vad tygen håller i minsta levande och död del av biosfären. Livet går alltid vidare.

Alla dagar äro icke solskensdagar fick jag höra när jag var liten. När jag var flicka och grät över något strök min pappa mig över ansiktet uppifrån neråt och nerifrån upp igen och sa till tröst: " Solen går ner och solen går upp." Då kändes det lite gladare.

Idag känns det sorgligt i trädgården och ingen stryker med handen, bara tiden.