roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

onsdag 26 februari 2014



Till ödehuset som  mumlade minnen från de hänsovnas tid cyklade jag idag.    Sist jag var dit hade äppelträden intill ännu frukt.



Somliga gamla hus borde inte rivas, de ska stå och påminna om tidens gång.  Stanna upp, betänk den korta tid! 
 En långsam husperformance.






Enkelt är vackrast. 



När jag kom hem igen var telefonen inte med mig. Greps av en  känsla snudd på stor förlust som efter en stund böts av ett försök till förnuftsresonemang som övergick nästan i en frihetskänsla. Hah, jag är utan telefon!   Jag ska installera väggtelefon som man klarade sig med förr och bli fri som fågeln utan facebook och hotmail och google och alla youtubar i världen. 

Hoppade på cykeln och cyklade tillbaka till ödehuset.  Gick ungefär samma rutt och hade ögonen på långa skaft.    Telefonen kunde ju ligga i fjolårsgräset som var lika brunt som fjolårets hästlortar.. . Ifall att.

När jag kom hem igen låg den på hatthyllan.

1 kommentar:

Vform sa...

Hej du!
Håller fullständigt med om att gamla hus får ha sin tid ... att de får stå kvar precis som dom är!
Underbart vackert hus, vilka minnen och tankar det väcker!
Härligt när man får ta fram pastellkritorna och föreviga ett liknande projekt!
Jaadu ... telefonen ÄR viktig ... så är det bara ... nu!!!
Ha en fin dag!
Kram ♥