roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

torsdag 10 oktober 2013

sorg



Både mamma och min hund dog med nån dags mellanum under helgen som har gått.  Båda har fått ha ett långt liv, mor skulle ha fyllt 90 nästa år och Laban blev 16,5 år. Allt känns så overkligt. Jag är tom i huvudet, har ont i kroppen och är så konstigt trött. Spänningen och oron under bådas sjukdomstid är väl psykosomatiska orsaker till att kroppen reagerar som den gör. Mamma var min bästa väninna, allra bästa medmänniska och vad en hund kan bli förstår  alla hundägare..

Livet består av en massa skimrande ögonblick, vart och ett värdefullt som vi tar som självklara i vardagens lunk. När man är mitt i det och har hur många som helst framför sig är det lätt att slösa, det kommer nya dagar, nya vårar i en till synes oändlig rad. Så plötsligt börjar påsen med livsögonblicken bli lättare,  man suger på de sista och försöker smaka bara lite och spara, spara. Njuta av dem intensivare fastän egentligen vet man ju hur de smakar och så gör det nu egentligen det samma. Gott var det i alla fall...

Usch så tomt det känns. Jo, jag har ju barn och barnbarn, livet går vidare, de ska snart få tillökning, min son och min dotter nästan samtidigt. Så är livets gång, bla bla, men sörja måste man  fastän jag ibland säger mig att det är nuet som är det enda vi har.   Måste få bort den här saknaden och sorgen ur kroppen innan jag kan njuta av det.  Just nu har jag lite svårt med  nuet.

torsdag 3 oktober 2013

Har under dagarnas lopp vant mig och boat in mig mer och mer i mitt lilla hus. Utsikten är inte över älven och stan och vida himlen däröver men ändå inte dålig. Genom rutornas gamla vågiga glas syns rönnen skifta i höstfärger och den gamla tujan som är något nytt i trädväg för mig är jätteintressant. Tujan har minst fem stammar, den sträcker sig högt över hustaket och är full av gömslen för fåglar.
Livets träd har den visst som ett andra namn. Se där se där.

Jag har bakat kanelbullar i mitt lilla kök, morgondagen till ära, kanelbulledagen.

För nån vecka sedan visade sig att jag antagligen tagit i för mycket under flyttningen, höfterna tog stryk så nu har jag ont i dem då. Läkaren sa att vad har man annat att vänta när man är 66. Jag tyckte inte om att han sa så. Opsykologiskt. Men han gav ändå ljusning, det skulle bli bra bara jag tog det försiktigt. Åt mina piller och cyklade och rörde på mig.

Så nu ska jag cykla till stan och röra på mig med att handla lite gott till helgen. Ha en skön sådan, alla! :-)