roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

torsdag 10 oktober 2013

sorg



Både mamma och min hund dog med nån dags mellanum under helgen som har gått.  Båda har fått ha ett långt liv, mor skulle ha fyllt 90 nästa år och Laban blev 16,5 år. Allt känns så overkligt. Jag är tom i huvudet, har ont i kroppen och är så konstigt trött. Spänningen och oron under bådas sjukdomstid är väl psykosomatiska orsaker till att kroppen reagerar som den gör. Mamma var min bästa väninna, allra bästa medmänniska och vad en hund kan bli förstår  alla hundägare..

Livet består av en massa skimrande ögonblick, vart och ett värdefullt som vi tar som självklara i vardagens lunk. När man är mitt i det och har hur många som helst framför sig är det lätt att slösa, det kommer nya dagar, nya vårar i en till synes oändlig rad. Så plötsligt börjar påsen med livsögonblicken bli lättare,  man suger på de sista och försöker smaka bara lite och spara, spara. Njuta av dem intensivare fastän egentligen vet man ju hur de smakar och så gör det nu egentligen det samma. Gott var det i alla fall...

Usch så tomt det känns. Jo, jag har ju barn och barnbarn, livet går vidare, de ska snart få tillökning, min son och min dotter nästan samtidigt. Så är livets gång, bla bla, men sörja måste man  fastän jag ibland säger mig att det är nuet som är det enda vi har.   Måste få bort den här saknaden och sorgen ur kroppen innan jag kan njuta av det.  Just nu har jag lite svårt med  nuet.

3 kommentarer:

Cicki sa...

Allt har sin tid. Även sorgen. Kram

Solveig Sjöskog sa...

Ja, så är det. Efter regn kommer sol... Kram!

nettezrum sa...

Det var nog alltför mycket på en gång som du blev tvungen att hantera! Men livet går vidare, konstigt nog. Och ljuspunkterna lyser upp mörkret mer och mer. Men först måste vi få sörja. Kram!