roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

måndag 30 januari 2012

Mor ligger på bädden nu.



Det vill säga bäddavdelningen som med ett annat ord visst kallades för långvården i Sverige. Men det ordet fick en så dålig klang att det visst heter något annat. Alltnog, sedan en månad har hon varit där och med tiden under mina besök har jag fått en  inblick i hur tillvaron där kan te sig för en människa som levt ett långt och rikt liv.

Mamma är anpassningsbar, optimist, väluppfostrad och klagar inte. I början, under de första dagarna ville hon röra på sig, sängen och rummet tedde sig ohemtrevligt nytt och främmande och eftersom hon alltid varit rörlig och lätt i kroppen som en ung flicksnärta tog hon sig upp och iväg på egna promenader i korridoren. Naturligtvis föll hon. Hittades liggande blodig på golvet, fick ett sår i pannan som måste sys.

Det bekom henne inte så mycket, vad är ett sår, sånt läks snabbt, sa hon och log.  Det tog inte så lång tid innan hon hade fallit i korridoren igen och denna gång var hon blå från axel ner över hela armen och hade ett blått öga. Ont hade hon också. Det fick vänta någon dag, kanske det skulle bli bra av sig själv. Vi kan ju inte binda fast dem, sa någon av personalen. Nej, det skulle vara en skam.  Men hon klagade över att hon inte kunde sova och att armen värkte. Då togs det röntgenbild och det visade sig att nyckelbenet gått av.

Nu är det läkt.  Mamma håller sig mera stilla nu, hon har anpassat sig helt, blivit mera hospitaliserad i brist på stimulans.

Det märks obehagligt tydligt att personalen har för mycket att göra. De kvällar i veckan jag är och hälsar på hjälper jag henne att äta, går med på toaletten, tvättar, byter blöja och kläder som blivit nersolkade av mat och urin. Hennes rumskamrat visar rörande tacksamhet när jag kommer och hjälper henne i säng när hon är för trött att sitta i rullstolen och vänta. Hon väntar på att personal ska komma och hjälpa henne på toaletten innan sänggåendet. Rumskamraten skämtar självironiskt men de två har inte mycket gemensamt. Mamma hör dåligt och är tidvis frånvarande i verkligheten.

Endel av personalen visar stor ödmjukhet och respekt för de gamla, behandlar dem med värdigt tålamod medan andra, särskilt bland de yngre som ännu inte blivit erfarna i livets strid är överlägsna och otåliga. Undrar om de skulle vilja hamna på samma ställe och bli behandlade på samma sätt som de behandlar de äldre? Så långt harde svårt att föreställa sig framtiden, först ska livet levas.

De gamla som levt och sett och en gång varit människor som upplevt förälskelser, kärlek, besvikelser, krig, död, barn och barnbarn och så mycket en människa bara hinner uppleva under en livstid som kunde rymma volymer av böcker har rätt att under sina sista levnadsår bemötas med respekt och vördnad.

 Jag skulle gärna sköta henne själv men har inte de förhållanden som borde vara och det skulle bli för tungt.

6 kommentarer:

Cicki sa...

Det är inte lätt att bli gammal. Jag är glad för varenda dag som pappa klarar sig själv. Mamma gick bort för snart tjugo år sedan och pappas fru för snart tre år sedan. Nu är bara pappa kvar. Men han är pigg och klarar sig som sagt var själv. En av mina bonussystrar hjälper honom att städa ordentligt en gång i månaden. Allt annat fixar han själv. Vi ska dit på lördag och bli bjudna på middag. En sak som han nästan helt slutat med är att köra bil. Jag är så tacksam för det beslutet.....:-)

solveig sa...

Fint att du har pappa! Min dog när jag var 24, han 52. Det var cancer. Glad att ha haft mamma i så många år, bättre vänninna har jag inte upplevt. Så det känns omtumlande, men så är livet. Kanske hon hållit sig så ung för att hon aldrig kört bil. Fastän hon rökt i hela sitt liv.

En gång försökte hon sluta och gick med i en anitirökkurs där de rekommenderade massor av motion. Hon sa, ja jag cyklar gladeligen 6 km för att komma till stan och köpa tobak. :-)

Cicki sa...

Där fick väl antirökivrarna svar på tal.....:-)

Pappa fyller snart 81 och är väldigt pigg. Fast nu har han fått lite problem med hjärtat. Ev ska han genomgå en ballongsprängning. Vi får se hur det blir. Många på pappas sida har blivit gamla. Hans mormor var över 95 år när hon gick bort. Så vi får se hur länge vi får ha honom kvar.

Mamma fick en hjärtinfark när hon var 67 år. Flera av mammas syskon har också dött i hjärtinfarkt så vi får väl se vilka gener jag ärvt....:-)

solveig sa...

Din pappas!! :-) Nu finns det ju bra hjälp för hjärtan, min fästman som är 67 har länge haft dåligt hjärta och blev "ballongutvidgad" i somras. Jag tror att man inte ska oroa sig utan ta dagen som den kommer och natten som den går. Oroa sig är dumt, sa mamma alltid. När man ändå inte kan göra något. Men, lättare sagt än gjort, är det ju. Kram!

nettezrum sa...

Att bli gammal är någonting som alla borde få göra med värdighet och i trygghet. Tyvärr är vårt samhälle på väg i en sådan riktning att det inte är någon självklarhet. Jag hoppas att din mamma kryat på sig och inte tillåter sig att hospitaliseras helt.

solveig sa...

Jo, Nette mamma har det bra på åldringshemmet nu. Där verkar det vara riktigt trevligt och hon blir väl omskött och omhändertagen. Det känns bra att veta.