roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

söndag 19 juni 2011

Gottfrid-Sigurd


det vill säga Sigge i dagligt tal. är välbehållet återbördad till mig. Ja, herregud, vad en katt kan betyda mycket. Han har varit verschwunden nästan en vecka, och jag gick omkring mitt i natten och sökte i alla upptänkliga förråd och uthus. Trodde jag hörde ett jamande men det måste ha varit måsskrik.

Så ringde en "dam" från andra sidan stan, jo, Sigge har suttit i deras fönster, på utsidan, i ett par dar. När den inte visade tendens att gå hem tittade hon efter på hans halsband. Tur att det satt kvar.

Sigge är speciell, det känner jag. Ibland undrar jag om han är inkarnation. Djur besitter egenskaper vi aldrig kommer i närheten av, de passar in i det ekologiska systemet. Hur vi ska göra det, det vete katten.

tisdag 14 juni 2011

ut till sommaröarna

med egenhändigt uppdrivna sommarblommor, hunden Laban och jordpåsar. Där väntar



tre sköna skäridagar. Lite tilltufsade pensetanter ordnar sina kjolar efter sjöfärden..



Så kom nordanvinden insvepande med dis och dimma. Sommarvärmen flydde. Det gjorde inte så mycket för jag hade fått tillräckligt av sol, soleksemet blommade upp igen.  Nu är det som det brukar vara, kyligt i skuggan och varmt i solen.

torsdag 9 juni 2011

sommarnatten

smyger sig varm och jag sover med balkongdörren öppen. Fågelsången har tystnat, men inte alla. Vad gör man åt en skata som skrattar så försmädligt i björken att man inte kan sova? Jo, man slår ihop två brädbitar med en smäll så den flyger iväg.

zzzz

lördag 4 juni 2011

linden

 Det är något visst med vissa träd, särskilt dem man vuxit upp under. Skirt ljusgrön och majestätisk står det där och ser allt. Särskilt när det inte tuktats utan får breda ut sina tjocka grenar som ett baobabträd.

De två vi har utanför köksdörren har lärt mig älska linden.
Nu ser den ena av dem så gles ut. Vi måste göra något åt den.

Lindarna ger underbar skugga och svalka och skyddar huset från det starka solljuset. De är jättestora och gårdens vårdträd. Doftar underbart när de blommar och är fulla av humlor och bin och fåglar och klibbig söt nektar.  Från mitt sovrumsfönster följer jag årstidernas växlingar i träden. Mellan dem hade vi våra gungor innan tomten delades,  lekte under dem och jag hade mitt hemliga ställe uppe mellan grenarna..

För många år sen grävdes en avloppsledning alldeles intill och antagligen då skadades rötter så att det började växa upp rotskott.

Så byggde grannen sitt nya uthus och antagligen blev det för mycket grävande.  Linden tål en hel del så kanske det går att rädda den om man tar bort grenar, åtminstone de torra och sedan så många att rötterna orkar försörja resten. Om inte det lyckas finns ändå rotskotten som kanske växer upp till en ny.

fredag 3 juni 2011

sjösättning



och skäritur med lakritsbåten, allt på en gång. Alltså, det är inte givet att det går för en träbåt att genast efter sjösättning bege sig ut på sjön. Den kanske måste ligga och svälla på grunt vatten och bli tät först.
Båten väcker varje vår alltmer uppmärksanhet ju sällsyntare den här typen blir. Flera kom fram där på kajen och uttryckte sin beundran. En ung familj där pappan frågade , ett äldre par kom fram och en gammal dam log och vinkade och antagligen kom ihåg gångna tider.. 

Det finns ett tätningsmedel som är alla träbåtsfantasters mirakel, " Ettan". Det smälter man in mellan springorna där det trängs undan när träet sväller och så styr man ut på sjön och är ett med elementen. Med tjärdoft och maskros och juninattsskymning i försommartid.

Under färden sitter jag och stickar, allt medan snabbgående båtar  med vita svallvågor efter sig stressar förbi. Undrar hur de kan njuta av vågorna och vattnet när de rusar över det som om de ville komma bort från det så fort som möjligt?

Här kollar L att flottören ligger rätt så att pumpen inte går på tomgång. Vi är framme vid skäribryggan och jag står och frestar med kaffe på verandan.
Det är helt härligt att vara ute igen.

Rödstjärten sjöng praktiskt taget hela natten, åtminstone så länge vi var vakna.