roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

måndag 17 oktober 2011

bubblan

Jag hade en gång en bil. Har länge tyckt att bilar  smutsar ner och breder ut sig, tar plats och luktar. De är ett nödvändigt ont och ett  måste. Den här jag ska berätta om var min andra, jag var 24 år. Den första var en Opel Coupe 1961 färdig för skrot men billig i inköp.  I den åldern var det mesta ett äventyr, livet lekte och allvaret kåndes ännu långt borta. En gammal skrotbil var tillräckligt för att tillvaron skulle få sin dos av både nöje och spänning. Det var bara häftigt när inte alla växlar gick att använda och vägen syntes genom golvet..

Slutligen kände jag mig tvingad att köra den till sista vilan, den var ju direkt trafikfarlig ändå, säga tack och ajö och få en liten skrotpeng, 200 kr på den tiden. Döm om min förvåning då jag inte länge därefter såg den köra omkring med en annan förare!
Så går det visst till i bilbranschen.

Cyklade en dag nån månad senare på min hopvikbara cykel förbi Motorcentralens skyltfönster i Umeå. Året var 1972. Där i fönstret stod en folkvagn av årets modell, en jubileumsvagn.  VW hade det året tillverkat fler bilar än Ford och det till ära fanns denna modell. Där stod den, en helt ljuvlig orange cabriolet. Oh, den, jag måste bara ha den bilen! Så lagom för mig som pendlar mellan länderna. Gick in och frågade vad den kostade. Bilförsäljarna såg lite skeptiska ut. På den tiden gick jag i Statens Tandteknikerskola I Umeå och bodde i studentbostad på Ålidhem.En flicksnärta ansågs väl inte ha råd att köpa en splitterny bil..

Hemma i Finland gick jag till banken och tog ut alla mina sparpengar. På den tiden fick man inte föra ut hur mycket pengar som helst ur landet, det skulle vara papper på det, tullbestämmelser med utförselintyg och vad allt.

Strunt. Jag satte pengarna i skon och for till Umeå med färjan, cyklade till Motorcentralen och sa att jag gärna skulle vilja köpa den där bilen. (Kom inte en sekund att tänka på att prova den först, pruta eller ha någon betänklighet inför köpet alls.) Försäljarna såg lite underliga ut. Jovisst, inte kunde de ju neka. Jag betalade vad den kostade och bilen rullades ut på planen. Vek ihop cykeln och satte den i bagageutrymmet  framtill och efter lite instruktioner körde gladeligt iväg.  Jag hade inte kört mer än några meter då bilen dog. Den stannade,  allt bara slocknade. Försäljaren kom springande, öppnade säkringsluckan och bytte ut en säkring mot en större och sen dess har bilen och jag levt lyckliga i alla - nej, inte alla, bara bilens alla dagar. De fick ett plötsligt slut.








Bilen brann upp. Några pojkar hade tjuvrökt bakom vårt uthus och antagligen slängt en dåligt släckt fimp mot huset där  min fagra folka stod.  Allt som kunde brinna upp på den brann och halva uthuset med. 

Nu på min 63-årsdag fick jag denna av min son. Jag är tjugofyra år igen, en tjugofyraårig mormor. Han är världens gulligaste.


3 kommentarer:

Cicki sa...

Vilken underbar födelsedagspresent. Cabbad är det också. Wow! Grattis. Och vilken härlig historia om din gamla bil.

Min första bil var också en röd folkvagn. En -61. Det var någon som var skyldig pappa pengar så han fick den där folkan som en delbetalning och jag fick bilen av pappa. Vi hämtade den i Stugun, då bodde vi i Sundsvall. Det var fruktansvärt kallt när vi hämtade den. Det var fel på värmen i den så man kunde bara köra folkan en kort stund. Så pappa och jag byttes av med hans varma goa bil så man inte förfrös sig.

Vad jag älskade den bilen. Den var lagad med eltejp, ståltråd och nylonlina. Men gick gjorde den. Som en liten pigg sprutt. Ibland lossnade gummigrejerna som satt på fördelarlocket. Då gick man bara ur och stoppade tillbaka dem så gick bilen igen.....:-)

När den hade tjänat ut så ställde vi den på baksidan av huset. Där stod den översnöad en hel vinter. På våren bestämde pappa att vi skulle sälja den. Han satte ut en annons där vi begärde 1000:- för den. Det kom en spekulant och pappa skulle gå ut och visa bilen. Han hade inte provstartat den efter vintern så han var rätt nervös. Men den kickade igång på första. Det var märkligt.

Nästa bil blev en Opel Kadett. Den var inte lika kul. Men den hade sina egenheter också. Det hade bilarna förr. De var mer personligheter än de bilar som finns nu.....:-)

solveig sa...

Vilka minnen man har med gamla bilar, de var ju personligheter. De gick att laga själv, ja nästan, inga datorstyrda märkvärdigheter som idag. Jag fick rådet att ta bort strömfördelaren under locket och stoppa den i handväskan när jag lämnade bilen nånstans i stan. Inte en käft skulle kunna tjuvkoppla och fara iväg med den då. :-)

Roligt att läsa om dina minnen. De borde ges ut en bok om folks minnen av de gamla godingarna. Kram!

Cicki sa...

Den där första eller andra bilen i ens liv är nog väldigt speciell. Precis som du skrev så är det då livet leker och man struntar i alla bekymmer. Vilken bok det skulle bli......:-)