roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

måndag 26 september 2011

25-te gången


                                         blir det i år som hon dras upp till vintern, min gamla kära Tjirolin.

                 
Jag minns att jag ville ha en båt som jag kunde  lära mig behärska alldeles själv.
 
















Det har jag inte men nästan. Så länge motorn puttrar snällt och jämnt och det inte blåser alltför mycket småspik far vi ut på böljorna med Kvarkens vindar kring pannan.
Hon blev byggd i Österhankmo 1986 i ett familjebåtbyggeri av pappa båtbyggare som jag har glömt namnet på. Han hade ritningen till modellen i huvudet och sonen visste inte hur den såg ut alls så jag har länge tänkt låta göra en ritning för att spara modellen för framtiden. Den var allmän i skärgården norr om Vasa och användes som en lättare fiskebåt för att ta sig ut att vittja nät och ryssjor. Hon har ett brett språng och friborden är förstärkta i fören med flera grova spant. Kanske för att orka med fiskelasten och stå emot den krabba korta sjön som fanns i Gloppet, den stora fjärden ost om Mickelsörarna

Från vår till höst i sol och regn och blåst och stiltje har hon tagit mig/oss ut till skären.






















Det finns inte mycket som går upp mot trä och doften av tjära när man sitter i. Närheten till vattnet och vinden och känslan av en länk bakåt i tiden ända till vikingarnas långskepp, linjerna lever delvis kvar i den gamla fiskebåtsmodellen. Dessutom ger trä en alldeles speciell känsla som ett oorganiskt konstmaterial som plast inte kan.

Lastad med allt,  från takplåt  till blommor, jord och möbler.
 
 Att färdas långsamt på sjön och kunna följa med och läsa av och anpassa sig till hur vind och vågor rör sig får jag aldrig i en snabbgående täckt båt. Bil åker jag på land, inte på sjön.



 Här är hon på renovering. Gamla tjärlager ska bort och bl.a. nya bord sätts under vattenlinjen. Det var år 2007. Motorn är en saltvattenkyld tvåcylindrig Yanmar diesel och hon är 18 fot lång och ca 6,5 fot bred.
.



Kan man vara kär i en båt?




Ja, både i båten och mannen som följt med på många skäriresor och gjort dem  möjliga.

2 kommentarer:

em sa...

Ja, i en så'n vacker båt måste man bli kär!
Margaretha
en riktig
landkrabba
som alltid
längtar till
skärgården

Cicki sa...

Vilken skönhet. Kan man bli kär i ett tyg så kan man bli kär i en båt också.....:-)