roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

söndag 14 november 2010

jaha jaha


så är den här helgen snart över. Ur led verkar tiden vara, den går ju så fort! Igår sa min lille barnbarnakille när de var på väg ut i bilen " Det finns inte så mycket tid hemma hos oss men mormor har". Uttalat av en femåring. "Ja, du kan komma hit om du behöver," sa jag. :-)

Samtidigt följer jag min egen mors sakta mentala och fysiska försvinnande. Hon är född 1924, rör sig mödosamt med käpp. Hon äter hos mig under helger och hos min bror under vardagarna. Mamma har varit min bästa vän, det är inte många som har haft det i över sextio år. Den där tiden tar och ger. Mamma som varit så skarp, på pricken har iakttagelser och det hon sagt varit och alltid lika rolig, glad och positiv. Hon är det ännu, ibland kommer glasklara kommentarer men inte är det längre som förr då infallen flöt friskt.

Jag tror inte det finns någon annan man har så mycket känslor för som sin egen mor, både positiva och negativa. Det har skrivits många böcker om mor/dotter förhållande och det skulle bli en hel bok om oss också men det är för stor härva att börja nysta i nu. Kanske senare någon gång.

Igår fick mamma fläsk med rotmos till mat. Hon har tyckt att jag ibland haft så mystisk modern mat hon inte förstått sig på. Vanlig husmanskost är bäst, mycket grädde och smör och fett fläsk tycker hon om och det är förstås inte det hälsosammaste men hon är lätt som en fjäder, magerlagd och liten så visst ska hon få äta det hon tycker mest om.

Smyger in grönsaker och frukt så att det blir den biten också. Idag fick hon "havande abborre", dvs fileer rullade med anjovis inuti och gratinerade i ugn tillsammans med matlagningsgrädde, ett ägg, dragon och mascarpone. Hon åt koncentrerat med god aptit och sa att hon inte förut ätit såå god abborre utan ben! Det råkade visst vara benfri bit hon fick för abborre är ibland småbeniga.
Till efterrätt åt vi aprikoskräm med apelsin och bananbitar i. Kaffe med brownies på alltihop sedan, mor klev nöjd och mätt upp från bordet och ville hem igen till sina kära kattor för att vila.

3 kommentarer:

Cicki sa...

Jag har inte uppmärksammat tidigare att du gjort om layouten. Mycket snyggt.

Vi har också haft vårt lilla barnbarn här. Hon pratar för fullt men knappt ett begripligt ord än. Men en teaterapa utav guds nåde.....:-)

Vad härligt att läsa om dig och din mor. Själv har jag ett mycket komplicerat förhållande till min egen som nu är borta sedan sexton år. Pappa har faktiskt hjälpt mig en bit på vägen att bearbeta mina känslor för henne och jag jobbar fortfarande på det. Vissa saker blir bra och andra saker har jag svårt att förlika mig med.

Själv har jag försökt att vara en så bra mamma som möjligt. Om jag lyckats? Jag vet inte. Det får väl min dotter svara på.....:-) Fast jag tycker vi har ett bra förhållande.

solveig sa...

Roligt att du tyckte om min grå novemberlayout. :-)

Mellanbarnbarnet har också så mycket att säga och det låter otroligt gulligt allt men jag förstår knappt ett ord... han är tre.

Som mamma har man ju inte stor aning om hur dottern uppfattar en. Det är ju ett sökande efter dotterns personlighet som hon ännu inte känner själv.

Jag har oxo funderat om jag kunnat agera annorlunda. Så bra du har en pappa som kände din mor och vill hjälpa. För att bli accepterad av min mor har jag fått anpassa mig och vara till lags. Ganska typiskt för döttrar tror jag.
Ja, det är mycket med det där. :-)
Kram!

solveig sa...

Roligt att du tyckte om min grå novemberlayout. :-)

Mellanbarnbarnet har också så mycket att säga och det låter otroligt gulligt allt men jag förstår knappt ett ord... han är tre.

Som mamma har man ju inte stor aning om hur dottern uppfattar en. Det är ju ett sökande efter dotterns personlighet som hon ännu inte känner själv.

Jag har oxo funderat om jag kunnat agera annorlunda. Så bra du har en pappa som kände din mor och vill hjälpa. För att bli accepterad av min mor har jag fått anpassa mig och vara till lags. Ganska typiskt för döttrar tror jag.
Ja, det är mycket med det där. :-)
Kram!