roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

fredag 30 april 2010

hundliv


Det bästa hos människan är hunden är ett ganska slitet talesätt men antagligen får många hundar stå ut med det sämsta hos många ägare. När jag går ut med min hund av blandras får den springa lite hit och dit i sitt koppel för att hinna snusa och läsa hundposten för att få vara lite "fri". Jag har inte lyckats lära min hund att gå fint, har inte varit tillräckligt ihärdig och konsekvent med inlärningen.

Gick faktiskt i hundskola när den var ung men det misslyckades, den var så nervös och omöjlig att få pli på att hundledaren bad oss gå hem och jag gav upp. Sedan dess har det varit lite si och så på våra promenader men oftast har det gått bra för hunden är inte så stor, ungefär som en mindre stövare.

I kväll på promenaden mötte vi en man med en mindre spets. Jag lockade till mig min hund och tog kort koppel för att den inte skulle skrämma den andra hunden om ägaren var av den sporten att han eller hon inte vill hälsa. Han gick ut till vägkanten och höll sin hund stilla medan jag passerade med en nyfiken smått skällande ivrig egen hund. Då tog mannen i sin hund och tillfogade den en sådan smärta att den tjöt i högan sky den stund det tog för oss att passera.

Vilken typ, tänkte jag! Stackars hund. Kunde han inte hålla en så liten hund utan att tillfoga den ett sånt obehag? Varje gång den hunden ser en annan hund förknippar den det med smärta. Kan man göra så?

2 kommentarer:

Stubbetufsa sa...

Jeg forstår deg godt.
Hvis jeg hadde hatt en hund, ville jeg synes synd på den om den måtte tåle smerte for at den skulle gå der jeg ville... nei, huff!
Ha ei fin helg!

solveig sa...

Ja, det var så ledsamt att höra hur den tjöt. En så söt hund. Kram! :-)