roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

tisdag 20 april 2010

askmolnet




Smoke billows from a volcano in Eyjafjallajokull on April 16, 2010. (HALLDOR KOLBEINS/AFP/Getty Images)


Jag tänker på Muminpappans ord: " äntligen en uppiggande liten katastrof" men för dem som blir drabbade och får ställa om sitt liv och sina planer tänker nog inte på det som särskilt uppiggande.

Vi bor på ett klot fullt av eld som ibland lättar på trycket och kan tacka vulkanutbrotten för att det blir bördiga jordar och ett rikt växt och djurliv men det är svårt att tänka sig något positivt när solen förmörkas. Samtidigt är det så mäktigt att jag känner ett slags upprymdhet, som en katt som spinner när den upplever fara. Det är utanför vår förmåga att påverka och så naturligt att inget är naturligare.

En påminnelse om hur små vi är som förenar och stämmer till ödmjukhet. Det ju ännu inte tal om någon fara för massdöd bara ett varningens finger och en bullrande stämma ur underjorden som visar vem som bestämmer, det är bara att packa och rätta sig och vänta ut bullerbasijökull.

Bilder från Island börjar dyka upp och här hittade jag några som visar hur islänningarna har det just nu. "Min" molnbild är från en klar himmel.


Horses graze in a field near the Eyjafjallajokull volcano as it continues to billow dark smoke and ash during an eruption late on April 17, 2010. (HALLDOR KOLBEINS/AFP/Getty Images)
Farmer Thorarinn Olafsson tries to lure his horse back to the stable as a cloud of black ash looms overhead in Drangshlid at Eyjafjoll on April 17, 2010. (REUTERS/Ingolfur Juliusson) #

2 kommentarer:

Cicki sa...

På sätt och vis är det rätt häftigt. Fast det tycker nog inte de som är strandsatta lite runt om i världen. Såg på nyheterna om en massa människor som satt fast i Tailand. De hade inte åkt charter. Nu fick de häcka i källaren på Bankocks flygplats tills det fanns något färdmedel hemåt.

solveig sa...

Ja, det blev plötsligt lång väg hem för alla strandsatta.