roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

torsdag 14 januari 2010

Mina ärenden är övervägande av den arten att de inte kräver biltransport. Avstånden i vår stad är inte stora, man ser ena änden av stan från den andra. Jag har också ofta god tid och faktiskt friska ben och en stark kropp och kan ta mig fram utan hjälpmedel. Jag envisas med att inte vilja ta bilen, frågar alltid mig själv innan, måste jag?

Ändå möter jag inte många som tar sig fram utan bilinpackning. De som i sin utrymmeskrävande avgasbekvämlighet med rumpavärme sitter stirrandes frånvarande framför sig. Bleka. De flesta ensamma. Många äro de bilberoende men många äro det icke och de som äro det icke skola se ljuset i

denna sagolikt vackra vinter då varje detalj är fotogenisk och helt sagolik. De ser inte mycket av skönheten genom sina igenimmade rutor. De får inte röda kinder, känner inte hur värmen i kroppen stiger av all rörelse med den. Hinner inte stanna och prata med dem de möter.

Kan känna en vag tillfredställelse över att inte kosta på vår gemensamma luft, hela, ja nu måste jag använda det förhatligt uttjänta ordet, vår miljö. Jag är så god att jag till och med böjer mig ner och plockar upp det skräp som råkar ligga i min färdväg och lägga det i soplådan som finns lite här och där vid vägen. Det ger också motion och varierad rörelse med kroppen.

Så bidrar jag men ilskan är större än tillfredställelsen. Ilskan över alla bråttombilarna, över att känna mig som en udda person som är långsam, gammalmodig och plockar skräp, skäms hon inte. Stackars människa som måste ta sparken, har hon ingen bil? Hon måtte frysa.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken underbar vinter! Precis som när jag var barn, åtminstone kommer jag ihåg bara såna. Du är ingen stackare för att du gör goda val både för dig själv och andra. Jag känner igen mig på cykel-, sparkvalen, men ibland måste jag bara ta bilen för att transportera ungdomar eller skrymmande väskor och att jag plockar upp efter andra. Jag hoppas att vi inte är ett utdöende släkte ;)
Maria

Anonym sa...

Ja du, inte förgås vi så lätt vi som gymmar utan gym. Jomppa hette det ju förr. :-)
Solveig