roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

fredag 30 oktober 2009

nya tag




Målat lite idag! Kommer jag igång igen tack vare akvarellkursen? Den gav i alla fall lite inspiration, men jag kunde inte måla något på den, allt blev fel och deppade en stund. Bara en stund, jag har hållit för lång paus.

Idag har jag försökt lite igen, vill ju få till det. Så rev tejpen som skulle maskera båten med sig ytan på pappret så nu får jag börja om. Målar ändå den påbörjade, kanske det kan bli glitter på vattnet. Åtminstone är det en övning. Det blev mörkt i ateljen, tog ändå foto. Vill inte gärna måla i elljus, det blir fel färger.

onsdag 28 oktober 2009

första bilden


med den nya kameran, en Nikon Coolpix P90. Är lite skraj inför allt det nya, få se om jag blir lika god vän med den som den trogna gamla Coolpixen 4500 . Mycket är bekant redan.

Det fina med den gamla är att det går att vrida den och ta bilder underifrån i trånga lägen. Den nya har betydligt bättre zoom, det är bra, närbilder, de är fulla av överraskningar.

tisdag 27 oktober 2009

ödehus


ser lessna ut. De står och kämpar mot tidens tand, ingen som bryr sig om mig. Tänker det. Sluter sig inom sig själv och sina minnen som en trött gamling.

Så kommer det nån och går in. Tittar och berörs, var och en på sitt sätt. Somliga river ut något, tar med sig, hjälper till med förfallet och får som de lägsta instinkterna hos hönor mot en hackhöna.

Somliga känner något annat.

En slags vördnad inför det som ännu finns där.




I kammarens dunkel står den lilla plåtkakelugnen kvar för tung att flytta.
Blank och fin. Den ska få komma till ett nytt hem och sprida värme.

Det blir en hjärttransplantation.



I gräset plingar en spröd blåklocka .

söndag 25 oktober 2009

vintertid

Imagenes de Zahara de los Atunes from Jesus on Vimeo.



- sköna sommarbilder att njuta av från Gibraltar sund.

Underbar musik av Mike Oldfield

onsdag 21 oktober 2009

tyst och stilla


blev det när lillpion med gutt åkte tillbaka till Nordnorge. Det känns lite vemodigt, det går så snabbt. Vips, som ett korsdrag och så är huset stort och mörkt igen. Men inte länge, snart blir det fest, den mörka tiden ska man komma samman och förnöja sig. Killen har födelsedag och det blir att hjälpa till med det ena och det andra. Det ska pusslas ihop samtidigt med en veckoslutskurs och middag för lilla mor.

Att titta på ett ljus som brinner är rena sömnmedlet.

lördag 17 oktober 2009

måsrikt

De senaste åren har måsflockarna som varje höst flyger över ån vuxit, jag har kunnat följa med då jag ser dem från fönstret. De flesta äldre måsar har flyttat söderut, kvar finns enstaka äldre tillsammans med årets ungar som samlar sig. Snart flyger de mera söderut när köldknäpparna kyler vattnet. Vattnet värmer ännu, det är några grader varmare än luften.

Dagens måsar fångar knappast fisk i skärgården, så mycket fisk finns inte så det skulle mätta alla. Det måste vara på något annat de föder sig, gissar att det till största delen är människans aktiviteter. Det stora minksamhället, till ytan lika stort som centrum, serverar ett par gånger om dagen välkomponerad och för minkarna näringsriktig mat. Där finns strömmingen blandad med vitaminer och grönsaker. Det är säkert bästa måsrestaurangen, burfångarna tappar godbitar och måsarna förser sig. De städar upp. Hur det är med utbudet på jordbruket, och på soptipparna? Efterrätter serveras det där, kanske.





Sommartid är det sällan tyst i skärgården, det är ett skrik och liv dygnet runt. Jag kan inte komma ihåg att det var ett likadant liv när jag var barn. Då fanns det inte lika mycket av varken vass eller måsar. Måsarna bidrar till eutrofieringen de också, göder med bästa guano.

Med en tillbakablick på sisådär tjugo-femti år syns förändringarna. Vi vänjer oss lika snabbt som det sker långsamt, tar det som en normal företeelse. Vi kommer inte ihåg längre bakåt än en mansålder i bästa fall, och vad de äldre berättar tar vi med en axelryckning: ja ja , det var då det. Utan historia blir framtiden på något sätt fattig och grundlös.

De som sett världen före oss rycker säkert också på axlarna.

fredag 16 oktober 2009

vad liten gumma kan gno

Fake it 'til you make it. Oftare har jag fått mig upplyst att det är först när man lärt sig en sak ordentligt som man kan fuska men om man aldrig lärt sig en sak ordentligt får man göra det ändå och det har jag gjort nästan jämt. Fuskat. Det finns gränser på hur man fuskar, dem sätter eget samvete och lagen. Storsvindlare och bedragare är fula fiskar, något så avancerat fusk har jag inte begåvning för.

Jag hade till exempel ett himla besvär att komma in på någon utbildning. Det fordrades det ena och det andra som inte räckte till i betygen. År gick att höja nivån så att säga. Väl där inne på utbildningen gick det med ett nödrop och efter ett obestämt antal år skulle man ju ut därifrån med nämnda utbildning i fickan. Men se det var ett behej att komma ut också.

Det fodrades det ena och det andra som inte räckte till för betyget.

Men tjo vad det var livat det lilla som jag minns.

Det regnar, om ingen märkt det. Gjorde en runda kring hus och gård för att se hur det droppade och rann från tak och stuprännor. Är man fastighetsägare är det att gå ut i regn och rusk och kolla fastighetens reaktion och tillstånd i dylikt väder.

Det rann fel. På fel sätt åt fel håll. Takrännan var sned åt fel håll och ur stupröret rann det på stenfoten. Vad gör man då, jo tar och skaffar en sån där strut att trä på öppningen och så trär man på en slang på pipen och så får vattnet rinna över till grannen eller ut på, vart det far. Nån annanstans.

Fick tag på en ny fin strut, en gammal styv slangstump och en rostig slangklämma som var för trång. Slangen gick inte på pipen så jag skar opp den och trädde på. Snurrade en järntråd hårt om. Tadaa! Så ut i regn och rusk och sätta den på stuprännans öppning. Den var för trång. Skam den som ger sig. Hämtade järntråden och band fast strut och slang i stuprännan med den.
Vattnet rann stiligt ut bort i gräset. Inte så illa fuskat. (få se hur länge det håller...)

söndag 11 oktober 2009

vårt behov av blåsväder


Blåsväder för femti år sedan. Nittonhundrafemtiåtta tror jag det var.
Här ligger vår båt på svaj i en storm på 24 m/s. Jag anar pappas oro genom åren, ska ankaret hålla, kommer den att dragga? Pappa stod på stranden och fotade. Det blåste småspik. Vi var alla ute på holmen då det blåste upp. Strax efter att den här bilden togs ökade vinden så att vattenytan var ett enda vitt skum. Vågorna blåste sönder. Det var ett tjut utan like i luften.
Orkan.



Vi hörde inget annat än blåsten där vi försökte stå och titta på när pappa bar ut stenbumlingen på bryggan för att den inte skulle blåsa bort. Han hade en lång svart regnrock på sig, minns jag. Han blev våt underifrån, vattnet kilade mellan bryggans bräder in under regnrocken. Tillbaka kröp han för att inte blåsa iväg.
Och bryggan hölls kvar.



Här en bild från samma holme med muddrad hamn och pir anno 2009. Oron för båtarna är densamma. Det hör liksom till, den där oron för båten. Man ligger vaken och lyssnar. Har vinden ökat? Har den vänt, varifrån blåser den nu? Nog har man stigit upp och hastat ut många gånger för att släppa efter eller förtöja om när man försummat att göra det på kvällen därför att vattnet låg som en spegel.

Vad var det värsta som kunde hända då?

Och nu? Om det blåst lika hårt.

Små båtar smögs in i naturliga vikar, var de tillräckligt små drog man opp dem på land. Många "blev kaffeved," vi hade en eka och en roddbåt som gick den vägen, ingick i kretsloppet så att säga. Inte så stor förlust, det var att skaffa en ny.

Idag är båtarna större och blir så större vindfång i blåsväder. I en likadan storm skulle den inte klarat av att ligga på svaj utan en enorm bojtyngd och lina.


Därför bökas stränderna överallt i skärgården för att ge en trygg plats åt dagens båtar.

Men det är inte längre lika spännande. Stränderna utanför stugorna är inte längre naturlig. Vi anpassar den till oss i stället för tvärtom. Bygger var som helst och bökar så att det passar.

Bekvämligheten har sitt pris, förutom att man blir bekväm mister man kontakten med det viktigaste. Respekten och ödmjukheten inför vad som är, beundran och beredskapen inför krafter som vi gör stora ingrepp i känslig miljö för att komma ifrån.

Skärgården har blivit en förlängd sommarveranda. Äventyr, det är något vi betalar flygresor till när vi bekvämat bort det.

Den så kallade naturliga vardagspänningen som sätter vardagsmänniskan på prov saknas. För att få den byggs dyra sporthallar, körs för fort, spelas dataspel och begås småbrott, eller större brott. Spänningen har blivit en handelsvara och en skattekostnad.

fredag 9 oktober 2009

fira brasa

Satt en stund och konverserade vid kakelugnen, mina små herrar barnbarnen och jag. Mer fascinerade av ljuskäglorna från varsin ficklampa var de än att sitta och föra ett intellektuellt samtal om vådan att vara barnbarn, eller barn överhuvudtaget.

Bara att finna sig, det är barndomstidens dilemma. Andra bestämmer efter bästa förmåga och så länge det är lek, mat, glada vuxna omkring och en mamma och en pappa som kramas, och en mommo med ficklampor är det inte något fel på barndomen. Sa mina små herrar vid brasans sprakande och varma sken och så gick vi tillsammans i köket och drack choklad och saft med ostsmörgås.

onsdag 7 oktober 2009

väta


För 23 år sedan blev huset tilläggsisolerat ungefär så mycket som fönsterblecket är brett.

Målfärgen flagar, träet slurpar i sig vätan. Uh, det blir sommarjobb nästa sommar också. Att sköta om fadershuset. Ett trähus där invånarna adertonhundrakallt säkert frös innanför stockväggarna.

Nu väntar milda vintrar, troligtvis helt sannolikt.

tisdag 6 oktober 2009


Där stod björken mellan barrträden och lyste..

det finns ingen gyllene medelväg

för oss att välja om vi ska kunna leva i värld lika ren som den varit en gång. På något sätt är jag optimist men den optimismen har sin grund långt in i framtiden, en framtid då verkan av vårt leverne sökt sig sin egen bot. Kalla det eonoptimist. Det vi gör nu kan likna sig vid en hoper läkare som försöker råda bot på symptom medan en okänd sjukdom sprider sig utan deras kännedom om den.

Vad kan jag göra åt det? För vårt samvetes och den goda sakens skull ska vi varenda kotte göra vad vi kan. För mitt samvetes skull kan jag till exempel på länken med hunden samtidigt plocka plastskräp. Vad hjälper det annat än att det ser snyggare ut? Miljarder människors plast sedan 20 år tillbaka i tiden har med hjälp av havsströmmarna samlat en gigantisk oöverskådlig plastsoppa mitt I Stilla Oceanen.



Vi är inga aliens som inte kan anpassa oss, vi är en del av jorden och följaktligen agerar vi så som vi blivit skapade till. Eller? Vi ingår i det ekologiska systemet på samma sätt som allt annat som söker sin balans och sin nisch i sammanhanget.

Det är det vi så intensivt håller på med. Inget annat än naturen säger ifrån när det blir obalans. Det kan ske så sent att skadorna blir för oss oreparerbara. I slutändan drabbas vi själva. Under all geopolitisk tid har jorden pendlat mellan kaos och balans, arter har kommit och gått och de som inte kunnat anpassa sig dött.

Är vi den felande länken? Jag tror att vi inte är någon länk alls, vi är en art i ett sidospår som måste vara mindre kortsynt för att klara sig.

Jag fortsätter att plocka plast.

Det är bara så synd om allt liv som just nu drabbas av människornas kortsiktiga bulldozerstil när de blir så många. Så många som inte kan annat än sprida ut sitt skräp över den enda planet där de kan bo.

söndag 4 oktober 2009

med hjälp av rolighetsteorin



kan man få människor att göra det tråkiga roligare. Mera humor i miljötänkandet och för välmågan gör de här killarna. Mera såna! :-)

lördag 3 oktober 2009

"Hitt reisso


vart inhibera.* "

En veckas resfeber hade eskalerat till en nästan panisk skräck. Inte bästa övertalning av alla i gruppen hjälpte, jag tror jag aldrig varit så orubblig. Och envis. Jo, så blev det, jag for inte heller. Flygfobin och hemmabäst tog överhanden. Inga grekiska övärldar i världen går upp mot lingontuvorna, sjö och strand, åkrar, fält och hagar i kära hemtrakterna. Jag ville inte fara NÅNSTANS. Bara hem.
I bussen övergick den i en blandning av eufori och ruelse, över att få komma hem till lugnet och vad har jag gjort. Ingen trängsel, allt så vant och kärt. Mot "att resa är att leva". Ack, mot fobier hjälper inte det klokaste förnuftsresonemang.
Nu känns det som om jag varit på en lång resa i alla fall och kommit tillbaka och ser med nya ögon.



Fobiska hemmamamman och mormodern sätter eld i vedspisen och ska baka äppelkaka och njuta av trygga livet. Med kissen, hunden, rosengång och pelargoner.



Jag hoppas seglarna har det toppen där bland Kykladerna. Lagom vindar, sol och fina vyer och hamnupplevelser.



* Ett Kokkola-uttryck, (Kokkola är staden Karleby på finska) som härrör sig från en vits där den ångerköpte mannen som hade bett en annan man dra åt helvete . Som sedan ville släta över med "den där resan, den är inhiberad.") uh