roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

onsdag 30 september 2009

Älskade pluggar


måste hinna och hälsa på! Ser dem ju inte på två veckor!!

tack för i sommar

Ut igår på sista båtturen för att göra färdigt för vintern. Tömma vattentunnor och sånt som kan frysa. Bastubryggan hade vi redan dragit upp förra gången. Nu fick det tappra äppelträdet ett galler kring sig för eventuella harar eller sorkar och uteblommorna planterade jag i täppan för lite längre liv. Lejongapen blommade för fullt i dem.


Nu ska den gamla damen Tjirolin i ide. Hon har blivit avklädd och tvättad och smord och står än en gång under taket och torkar innan kylan kommer. En gammal träbåt är ett levande väsen. Trä är som hyn, det ska behandlas på samma sätt. Peeling på våren, ansiktsmask och fet kräm. Lite botox i rynkorna och så ut i dansen på vågorna.
Vid höstbehandlingen djuprengöring, främst ska underredet tvättas och kroppen luftbada i lite halvfuktig skugga, det är mojsigt och gott för en naturlig gammal dam.


Nästa onsdag seglar vi någonstans bland de grekiska öarna. Hu, jag har haft resfeber i en vecka redan. Bävar mest för flygresan, har hemskt flygfobi.


Måste tänka på det här så går det bättre. Man är modig när man gör något man är rädd för... det får också stå som tröst.

måndag 28 september 2009

när man pratar om trollen

står de i farstun. Nu ringer de i mobilen. Nu skulle det ske, dikena var igenvuxna och mossiga. Det blev en uppiggande frisk promenad på skiftet på morronkvisten idag. Här inväntar vi skogens rådgivare och virkesrepresentant som kommer vandrande med ritningar på dikesrensningar i högsta hugg.

Med humor blir avvikande åsikter ett friskt pingpongande. Han såg på skogen med dollartecknet för ögonen medan jag fröjdade mig åt rotvältor, vildvuxenhet och john bauer-vyer. Riktigt roligt blev det.


"Här ska det rensas diken", sa han.
"Varför det?" sa jag mest på skämt.
"Ja, för att det ska växa bättre", sa han.
"Varför det?"
"Så du får bättre kvalitet på virket."
"Varför det?"
Då förstod han att jag inte skulle bli värst samarbetsvillig. Det blev ändå ett friskt utbyte av åsikter. Han var bunden i sitt yrke men antingen böjde han sig för fakta eller för att käringen var besvärlig. Det blev ändå en promenad full av skratt. Killen var smidig både i terrängen och skallen.

Han visade granrötans spridning i den över 100-åriga skogen. På oxalisen som växte mellan rötter som kommit i dagen när marken dikats för ca 20 år sedan. " Här är bästa förutsättning för nyplantering när den gamla över 100åriga skogen tagits bort."

"Om ett okänt antal år kommer folk att betala för att se en hundraårig skog," sa jag.

"Här är fullt med mossa," sa han och rev lite med avsmak upp ett sjok vitmossa i diket. "Det ska det inte vara."

"Det är här i mossan surheten ska vara, inte rinna ut genom diken till vattendragen. Fin husmossa att täta stockväggar med, den konserverar virket med sin syra", sa jag medan jag försökte hålla nackhåren tillbaka när jag tänkte på hur det skulle se ut när de varit framme och grävt. Han skrattade och stövlade vidare mellan granarna.

Kanske han började ge upp. Där inne bland de för ca 30 år sedan tätt planterade granarna växte en fin grön matta av alla möjliga olika mossor. Inget annat än mossor. Han visade spår av mårdhund och rådjur och jag kunde inte låta bli att säga att de kanske inte hade varit här om skogen var skött..


"Här måste åtminstone vartannat träd bort," sa skogskillen.



"Och se här, såhär får det inte se ut ."
"Underbart!" sa jag. "En sån jätte! Vad svampar och småkryp ska frossa, här finns namnam i 150 år för blåfjusar, korksvampar och snarkborrar. "
Han visste att jag visste en del om skog och att jag gått utbildning
så han log och gav upp.
"Ja, vi låter gammelskogen förbli som du vill och bli ännu äldre gammelskog men skärmträden kan vi väl få ta bort där får du ved, också gallra bland granarna där."

Ok. Det är ekonomidelen. Lämna så och så många kubik ved åt mig men kom inte hit med några dikesmaskiner, nej nej nej.

Så for vi hem och plockade av oss älgflugorna.

fredag 25 september 2009

håhåjaja


som skogsande är det faktiskt roande att följa med människornas agerande


Skogspolitiken är satt i gungning som mycket annat på grund av recessionen. Samhället håller på att förändras och äntligen söks alternativ till kalhuggning. Intressegrupperna har tyvärr krympt utrymmet för alternativ forskning och när politikerna söker nya vägar finns ingen att tillgå.

För länge sedan var skog kapitalet varifrån det togs ut bara det som för tillfället behövdes. Resten fick växa och skogen tog inte "slut". Så växte skogsindustrin från användning av bågsåg till skogsprocessor på en mansålder. Det fanns en tid då älvarna fylldes av timmer. Hela landet var en enda grön guldgruva. Det flottades, bogserades och drogs enorma brötar långsamt, långsamt längs kusten och staplades i hamnar. Sågar växte, fabriker rykte och fartyg skeppade ut. Vem har inte en träförädlingspamp i släkten? För det fanns oändliga mängder i evighet amen. Ansåg man. Den bara växte där och gav, skogen, inte tänkte man på att det var en ensidig skoghushållning när det täljdes av guldet.

Industrins gap var omättligt. Ta från Ryssland, där finns, om det inte räcker. Nehe, där blev det visst stopp. Jaja, de vill ha det själva, kan man förstå. Ta från Brasilien då, eukalyptus. De har inga vintrar, det växer året runt. Hit med det. Inte så bra kvalitet men ok, duger till dasspapper. Kanske man kunde göra pengar på att bevara doften?

Va, man kan ju använda rötterna också!! Att ingen tänkt på det. Upp med rötter och allt, töm skogen. Lämna inte en träflisa, allt kan användas. Skogsägaren behöver pengar, han ska bygga nytt och köpa maskiner för att rulla bautabalar och all bauta det ska vara för att löna sig att vara bonde idag.

forstmästarens mardröm men hem för en fågel

Så står de där, skogsforskare och experter och karlarna med sina "skördare" och undrar. Det finns visst inte så mycket skog kvar, den växer, men inte i den takt som den töms inpå bara alven. Så är skogsägaren utan skog men barnbarnsbarn kommer väl om ett sekel att få gå där och titta opp i träna.

Fult ser det ut, folk grinar illa åt synerna. Vilsna djur i spridda plättar med skog och däremellan kalhyggen. Kalhyggen är ett fult ord och den vokabulären låter oproffsig. Föryngringsyta ska det heta. Vem vill gå ut och få lite rekreation och mental vila på en föryngringsyta att känna doften av- torr solbränd mark?

Kris inom skogshushållningen är det.

Så otroligt fort en epok kan ändra fastän man tror att det är framtidens eviga melodi. Vad hände? Kortsynta är de, människorna. Lär sig inte att rusta för dåliga tider när det går som bäst. Tänker inte längre än näsan är lång.



ett klagoväsen räcker långnäsa


Det ska till en kris ibland för att öppna ögonen. Ett är i alla fall säkert, i en lönsam skogshushållning får naturvärden ge vika därför att vi rör skogen för vår egen skull, inte för skogens. En helt naturlig skog är lönsam endast om den betalas av entusiaster som för att få njuta i förlängningen sliter på den. Därför är den bästa naturvård den som låter naturen vara i fred. Skogen klarar sig utmärkt utan oss, det har den gjort i eoner före.


torsdag 24 september 2009

segling i Grekland


Så bär det iväg nästa lördag igen, nu för två veckor! Till Santorini.



Härliga Medelhav, bara du inte var så nerskräpat. Det är inte vidare trevligt att se så mycket plastskit. Dessutom går skiten från alla båtar direkt ut i havet. Egentligen borde alla som seglar där fodra septiktank i båtarna. Turisterna regenererar säkert massor av pengar till landet, de kunde fodra att få slippa bidra med mera skit som i stället kunde samlas i hamnarna som gödsel för de karga öarna.
Oj vad det skulle växa citroner.

Förra gången seglade vi på våren, vattnet hade inte hunnit bli så varmt då ännu. Att segla i oktober borde bli bra, ingen trängsel i hamnarna och lagom varmt i luften.



Kontraster! Transport av sand- och cement, folk och varor skedde med hjälp av åsnor och mulor och mulåsnor på den här ön. Det fanns inga bilar. Härligt. Undrar hur många åsnor det går på lyxjakten i bakgrunden? Jag vet i alla fall vad jag skulle välja.

De blå stolarna och bordet.


Det ser ut som den stått bunden i framfötterna.


Något slag av enkel hackamore.. dvs ett betsel som trycker på nosbenet i stället för i munnen.

tisdag 22 september 2009

små och stora svampar

igen. De här underliga svamparna växer i trädgården. I svenska färger, blått och gult. Eller är det grönt. Det är nog så att det finns så många svampsorter som jag inte vågar mig på, har inte lärt mig fler än de min mamma lärde mig. Som jag lärt min dotter och hos henne har intresset blivit riktigt stort. Hon har förmågan att se på naturen var det borde finnas och kommer hem med så mycket hon bara hinner plocka.

Svampsortimentet har ändrat i naturen sedan jag gick med min mamma i skogen. Riskor var den vanligaste svampen. Hittade vi en Karljohan var det rena euforin. Mamma blötlade och förvällde och saltade in. Riskor har en utpräglad svampsmak men måste blötläggas i ett dygn, kokas och vattnet slås bort innan de är lämpliga att äta.

Hon gjorde en underbart god svampkaviar av den saltade svampen. Den saltades in mycket hårt, det fanns ju ingen frys, och överst skulle det läggas en tvättad sten på ett rent fat för att hålla svampen hoppressad. Saltet skulle vara havssalt, det var mycket viktigt.

Det fanns så många knep kvinnor kunde förut som kommit bort i den snabbmatlagningskultur vi har idag. Det mesta finns färdigt i lagom stora plastförpackade portioner för fort ska det gå. Då skulle det tas tillvara från första råvara början. När mamma hemma förut hade diskat undan efter middagen fick hon ibland ta itu med förberedelserna för nästa mål. Det var ett heldagsjobb att vara hemmafru och ta tillvara.


Här receptet på svampkaviar . Det finns inga mängder, mamma smakade sig fram..

Creme fraiche, gräddfil eller smetana.
Hackad lök.
Urlakad och hackad saltad svamp.
Peppar.

Allt blandas och avnjuts på smörgås.

söndag 20 september 2009

skäriliv

Det gör ingenting om man blir våt när det skvätter. Jag skulle aldrig byta mot en täckt båt som rusar fram. Det viktigaste är att vara med sjön, vind och vågor och inte så fort som möjligt komma till målet. Själva resan ska vara en upplevelse, horisonten ska synas runt omkring. Jag vill kunna se att passa sjön, få känna vinden i ansiktet och doften av skären, det är underbart avkopplande.

Tankarna hinner tänkas i fred under en vilsam "det här tar sin tid"- stund och funderingarna får fara som fjärilar hur de vill. Bättre välbehövlig tänkatid finns inte.

Fick för mig att fara ut igår och stanna över natten. Skulle tillbaka följande dag att bjuda mor på middag men till skären hinner jag när vädret är så fint. Tänkte och for, Labanhunden och jag.




Broder K var ute på sin holme, flaggan var i topp. Efter att ha satt eld i spisen i stugan och tänt ett ljus därinne och placerat två stallyktor i ens på bryggan (för att hitta hem i mörkret om det skulle bli sent,) töffade vi iväg att hälsa på honom. Labanhunden och jag.





Det blev inte så sent men det blev mycket mörkt. Inne hos broder tändes det elektriska ljuset, han och brorsson knappade på varsin laptop och tv,n prellade. Varmt hade de, gasvärmaren och öppna spisen värmde så jag fick skala av mig höstkläderna. Nu får ni ha era tekniska rackerier, nu far jag till skären, sa faster storasyster på skämt efter ett par timmar.

När inget annat lyser upp fjärden än planeten Venus, då är det mörkt. Stod en stund på bryggan och blundade för att vänja mig vid mörkret och då syntes konturerna av holmarna. "Släck lanternan så du ser bättre!" sa broder. Styrde rakt ut mot tänkt rutt med ögonen formligen på skaft för att se vart. Ett mörker som en Chicago-bo skulle betala mycket för att få uppleva.

På hembryggan lyste två ljusprickar, vilken tur att jag varit så förutseende! Ficklampans sken försvann ut i tomma intet först, borde skaffa en strålkastare, men det här går ju bra när det inte blåser. Så skönt att komma till primitiva stugan, få upp värmen igen för en kopp te. Sedan ligga i beckmörkret och höra hur det sprakar i spisen och lyssna på vinden och vågorna utanför. Veta att båten är väl förtöjd.

Lite oroligt sov jag ändå för väderleken i radion hade utfärdat vindvarning för nästa dag, 14 m/s. For innan det skulle blåsa upp och vinden ökade faktiskt lite till eftermiddagen. Men då satt vi, mor och jag i godan ro i köket i stan och åt pyttipanna med stekt ägg, bärkräm på de sista bären på buskarna med grädde till efterrätt och till sist kaffe.
Härliga höst.

torsdag 17 september 2009

mera svamplycka 3

Är lycklig ägare till en torkapparat som rymmer mycket. I den har jag torkat blåbär och jordgubbar, grönsaker, äpplen, örter och blommor. Det behövs ingen frys, konserveringsmedel eller källare, och det håller i evighet amen om man har täta burkar.



Här har Karljohan torkat tillsammans med smörsvamp och apelsinsopp. Plus lite annat. Det kostar i el men det blir så bra. Naturligtvis, ska man vara principfast och spara el, vem vill ha ett kärnkraftverk i närheten? kan man torka över en öppen spis.

någonting grönt


flöt i vattnet vid stranden i måndags. Inte är det väl blågröna alger?





Man undrar. Så här års kan det inte vara pollen, eller ? Det ser inte direkt äckligt ut, bara grönt. Följande dag var det borta.

Naturen bjuder, där det finns goda betingelser där finns det liv. Vi beskärmar oss när skarvarna och måsarna ökar i antal. Anropar skyddsjakt, ett sånt ord, utan att tänka på varför de ökat. Där det finns mat, dit kommer de. Om man tänker det hela ur djurens synvinkel så ser de inget annat än en plats där de kan föda sig. Orsaken till varför de förökar sig vet vi men gör inte mycket åt det. I stället ska symptomen avlägsnas och följden blir att de flyttar till en lugnare plats eller att det i förlängningen blir följder svåra att överblicka.

Blågröna alger lever på näringsämnen i vattnet och det har vi satt dit. Mums säger blågröna algen.

Skarven lever på småfisk. Mums säger skarven när vi fiskat bort den fisk som lever av småfisken.

Måsarna lever på fisk men det är lättare att hitta mat på land. På åkrarna som plöjs, men mera på avstjälpningsplatser och gator och torg. Delikatessplatser är minkfarmerna som har näringsbalanserad föda, mums för måsen.

Man kan väl glädjas åt att det finns de som lite städar efter oss.

Genom vår mångfald och vår för oss självklara egenmäktighet påtar vi oss rätten att äga, bestämma och påverka vår värld. Vi saknar förmågan att kunna överblicka följder av våra ständiga försök till stigande välfärd. Det vi ser är resultaten och av dem lära för en framtid som också får tampas med felstegen vilka i längden gör framstegen allt mer dyrköpta.

tisdag 15 september 2009

Loppan

det är namnet på en nätt liten holme i Nykarleby skärgård. Holmen tillhör segelsällskapet Ägir, som lånat namnet på havsguden i asatron. Ägirs fru heter Ran, alla sjömäns tilldragande musa. Så tilldragande att sjömännen dras ner i djupet om de inte passar sig. Hon tycker om att ha lite vänsterprassel i vågdalarna, hon Ran.

Segelsällskapet Ägir är en förening som firar anrika 125 år i år. Inte många segelföreningar i vårt land kan skryta med att ha uppnått den åldern. Sedan dessa tidernas morgon har en trogen medlemsskara hållit ihop fädernas hopknutna trådar. Dagens skara med äldre och unga medlemmar firade i lördags en känslosam liten jubileumsfest under hädangågna kommodorers beskådan från sina porträtt på hedersplatsen ovanför buffe'n.

Där serverades Raffes Specialrökta lax, rostbiff, sill och potatis, sallader av varierande slag, snaps, vin, öl och konjak till kaffet. Tal och sång och uppvaktningar och mången erinring med filmförevisning från gången tid hölls av äldre garvade medlemmar. Liksom relatering av aktuella evenemang av de unga.

Det var fest i den fina paviljongen av stock byggd med talkoanda för sisådär tjugo år sen. En talkoanda av sällsynt slag för det höll på gå alldeles galet när stockarna till bygget skulle forslas över på den sista vårisen.

Det har sina mödor och besvär att ha en segelpaviljong på en holme. Man är liksom tvungen att tampas med sjön, färdas på den vare sig den är öppen eller täckt av is. Om man vill ta sig dit.



Bakom vassen syns bastun. Utsikten syns inte, vassen växer så in i vassen år för år. Vi får bygga oss vassbåtar. Har någon ett annat förslag på vad den kunde användas till ?




Så tändes en stor brasa vid stranden och den tog sån fart att alla bävade. Vinden vred mot land. Ser ni att det brinner i gräset? Men allt gick bra, alla var nöjda och glada och styrde sen hemåt i höstnatten. Så glada att det höll på att gå lite galet med riktningen i mörkret men nära räknas inte, bara i Kokkola . .

torsdag 10 september 2009

mera svamplycka

Det finns inget roligare under hösten än att få gå i skogen och plocka svamp. Det finns så otroligt mycket fin svamp som bara står där i all anspråkslöshet i sin härliga omgivning och bara väntar på att bli plockad.
Sammetssopp, tegelkremla, mandelriska, taggsvamp och fårticka, - det är poesi också!



Största stekpannan på vedspisen och huset fylls av ljuv doft. Här puttrar svampsåsen och den stekta ska bli

för kommande middagar.

onsdag 9 september 2009

lite samhällskverulering

måste jag hälla i den här slasktrattsbloggen. Har nyss fått en ny skrivare, den gamla var tydligen programmerad att säga upp kontraktet efter ett visst antal print. För att få igång den igen måste till ett program, med en manual och därefter startar den när man låtit byta ut några färgkuddar som det behövs en fackman till om man inte är fingerfärdig i huvet själv. Fackmannen kostar skjortan. Han säger att det är billigare att köpa en ny. Det är dyrt att reparera en gammal apparat för arbetet kostar mer än vad som ska bli gjort.

Så köper kunden dvs jag en ny apparat och i den ingår också fax därför att fax är standard i skrivare. Nu har jag sagt upp väggtelefonsabonnemangset så fax behöver jag inte men öm jag skulle behöva det nån gång i en oviss framtid, man är ju egen företagare och ska inte springa till banken för att få något faxat, det ska man ha själv om man har lite högre tankar om sig. Så får jag väl fixa faxet då och därmed bidrar jag till att kommersen går medan sopberget växer. Men det gör jag inte. Fästmannen fixar den gamla skrivaren och använder den själv.


Så det här med gräsklippsnojan i stan. Det surrar och brummar när motorgräsklipparna far som ilskna oranga nyckelpigor över minsta gröna plätt. Varför har vi blivit så estetbenägna att det inte tåls växtlighet av skiftande karaktär på stadens ytor? Nej, det ska vara slätstrukna enahanda gröna golv stora vida, med någon plantering som bryter därför att vi hellre sätter en människa på en bensindriven oljudsmaskin som luktar och skitar ner luften än sätter flera människor i arbete att slå med lie (lie? va fan det är ju hedenhös!) gallra och klippa för hand. Människor som skulle få arbete, jobba med kroppen i en ren luft i stället för att en människa sitter på en maskin med radio extrem i hörlurarna fjärran från verkligheten medan maskinen spyr och dundrar och mejar ner minsta försök till ängsblomma. Men det är billigare att en jobbar med att förstöra miljön än att fler jobbar därför att den är värdefull.

måndag 7 september 2009

svamplycka

Skogen håller på att mista sitt tidigare ekonomiska värde. Det pågår ett omfattande paradigmskifte inom hela skogsindustrin. Epoken som varat så länge man kan minnas håller på att gå mot en radikal förändring.

Varje skogsägare som ser skogen som ett reservkapital bävar för hur framtiden ska bli.

De skatter som finns i skogen söker ny avsättning och här håller jag på att ta tillvara en ynka men god liten del.




Svamp. Vilken fin delikatess som vi förut inte förstod oss riktigt på innan italienare kom och föll i extas över vår KarlJohan, köpte massor och sålde dyrt i sitt hemland.





Varför köper vi champinjoner och Shitake som knappt smakar något när smörsvamp ger anrättningar en himmelsk arom. Vår inhemska svamp borde marknadsföras mer och säljas som torkad, det är en delikatess.




Här skivar jag skörden och sätter i torkapparaten. Underbart att sticka näsan i en burk med torkad svamp. Som torkad håller den hur länge som helst. Gott att smula ner i såser och soppor och låta det svälla en stund och ge bästa smak.

söndag 6 september 2009

Gunga Min

Hur ful eller klumpig en gammal möbel än kan se ut äger den sitt värde bara i att ha sett en del. Jag ger pytt i ny svindyr superdesign, den alldagliga allemansmöbeln som efter lång trogen användning fått märken av livet har inte bara ett liv utan också en själ.



Lite järntråd, så gungar den igen.




Man kan läsa en gammal stol, den har något att berätta. En nydesignad känns ytlig och självmedveten och tom.



En skruv, en bult och ett järnbeslag, en till två spikar genom meden. Det är toppenfint. Den här gungstolen har varit någon kär.

lördag 5 september 2009

gäsp

Nu ska vi bo i nya huset. Jag har redan sovit i mitt nya rum i nya huset. Det är bilar i lång rad på väggen vid taket. Det är fint där, allting är stort och hemskt nytt. Mamma och pappa har mycket att göra, det är mycket lådor och många saker, mina saker är inte i lådor packade för jag vill leka med dem. De är som vanligt, mina saker, som får komma dit.

Skogen är nära där, det är en väg och så svänger det och där är faffas och man går dit bara. Månen har en lampa i sig, nej, månen solar sig och alla stjärnorna har den spillt ut ur en svart burk.

Nu är jag lite trött nu, på alla lådor med saker och utan saker i sig.