roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

söndag 31 maj 2009

mamma hemma

det låter väl tryggt och doftar nystruket och mat? Hur kändes det när man var liten? Som det skulle vara. Den värld man upplevde utanför var en ständigt föränderlig, oberäknelig och svårförståelig borta- hemifrån- värld. Mamma hemma gav balans och lugn.

Mamma är inte hemma tänker många barn idag.

Mamma tycker det är tråkigt och bortkastad tid, ensamt och slentrianmässigt. Mamma blir tokig av att nojsa med ungarna hela dagen. Har förresten inte råd, amorteringarna ska betalas.

Vad barnen känner är inte det viktigaste för när mamma trivs har hon mera att ge sina barn. Sägs det.

Det finns ändå inget barn som stannar i växten för att vänta tills mamma har tid. Den adertonåriga bängeln som ännu inuti är ett barn anses myndig och lyder under samhällets lagar. Mamma har missat något, hon var inte där när han ville det. Nu for han ut med kompisarna gud vet vart.

vattenögat


som ett trädgårdens magiska centrum speglar det himlen och lockar till sig liv. För cirka hundra år sedan ägdes gården av en trädgårdsmästare som hade anlagt sandgångar, rabatter, krikonträd körsbärsträd och många olika äppelträd.

Efter många turer i gårdens historia tills den dag mina föräldrar köpte den 1946 har flera växter överlevt både potatisodling, hästhage och allmän vanvård. Pappa sågade ner tolv äppelträd för att vi behövde potatisland åt två familjer som då bodde i huset! Det var viktigare med potatis än äppel. Senare gav han halva tomten åt den andra familjen för att de skulle kunna bygga sig ett eget hus. När de skulle sälja ville jag köpa tillbaka delen för att sluta cirkeln men hann inte, affären avgjordes så snabbt.

Nu har i alla fall spirea, krolliljor, stickelbär massor av olika sorters hallonbuskar, blågull, nattviol och den blå revsugan som växte vild lite varstans kommit tillbaka, jag får vara nöjd med det.
Det växer och gror, i morron ska jag vända upp kryddlandet och plantera persilja och citronmeliss som har överlevt två vintrar men inte den här.

Glad att den franska dragonen gjorde det. Att dragonen är fransk vet man för den bedövar tungan en liten stund!

fredag 29 maj 2009

råddiga terassen


väntar på åtgärder. Efter fjärrvärmegubbarnas framfart ligger stenarna ännu huller om buller i gräset nedanför. Jag har tänkt ut hur det ska se ut när de ställs tillbaka, haft visioner på trappor och jellon på sidorna och fint värre.

Men det får bli som förr, därför att trädet som fått växa sig hög där på kanten av terrassen annars skulle komma mitt i trappan. Jag trodde det skulle stryka med av allt grävande ifjol. Nu grönskar det och skuggar skönt och är så fin med sina vita blommor och röda bär. Som sidensvansarna flockas kring om hösten och vi får fina bilder av. Eller..ska jag?

Armeringsjärnen ska få bli ett "bönehus". När grävaren grävt och bökat kan jag placera stängerna med ändarna ner i marken och låta bönor klänga upp. Det blir finemang. Eller.. blir det?


Det doftar i hela luften av häggarnas blom.

onsdag 27 maj 2009

den gamla hibiskusen

eller kinarosen som mamma kallade den, blommar. Jag kommer ihåg när mamma fick den, då var det sextital och den var inte mycket för världen. Dess liv hade då mest bestått av ett ständigt höjande och sänkande av bladen. När den visade att den var törstig fick den vatten så att bladen spändes, tills de slokade igen och fick vatten.. så vinkade den genom sin första tid. Mamma tyckte det var bra med en blomma som sa till när den ville ha vatten medan pappa undrade om hon uppfostrar den till att bli en kaktus..

Däremellan hann den kanske växa en aning. Det är över förtio år den stått i huset nu, hjälp, och vänt sina stora blad och sträckt sina grenar mot ljuset. Någon blomma visar den ibland, det är mörkt där den står, och då är det lite festligt fint i rummet. Stammen växer i sic-sac, jag klipper ner den en aning i februari och sparar en gren så att den växer så för att den i någon mån ska hållas sig rätt över krukan.

en kinesisk ros

En sommar tog jag ut den för att den skulle få komma ut och bli frisk och frodig. Det höll på att ta död på den. Bladen brändes i solen och alla föll av. Jag visste inte bättre, sånt kallas missriktad välvilja och okunskap, det blev en orolig tid. Jag tog in den, planterade om den, duschade och pratade vackert med mild röst. Ojade och bad och så kom nya blad.

citat

ur en marknadsbetraktelse från finansvärlden idag:

"En grundläggande trend är att det ej längre finns avfall utan allt ses som mer eller mindre återvinnings- och förnyelsebara resurser. Det ekologiska är också det ekonomiska! I förlängningen kan det kanske innebära att kvalitet kommer att ersätta eller åtminstone matcha kvalitet. Likaså ökar kanske betoningen av innehåll/kunskap framom formalia/materia. Tjänstekonsumtionens eller tjänstefieringens betydelse ökar ytterligare i tjänstevarans eller varutjänstens hela ekonomiska och ekologiska kretslopp.

Aktuella exempel på detta är alla upplevelseindustrins evenemang med olika artister och världsstjärnor. Ishockey VM, Eurovision Song Contest, EM i damfotboll samt Eagles, Madonnas m fl slutsålda megakonserter...
"Simpla bulkprodukter" erbjuder ej längre annat än varaktig basbehovstillfredsställelse.
Upplevelser är unika till tid och rum och kan följaktligen inte lagras. De är hälsosamt symptomatiska på den nuvarande instant-generationens behovstillfredsställelse av allt-och-nu-genast.

Kanske signalerar detta att vi är på väg mot en bättre och hållbarare värld?"

Ett optimistiskt hojtande som är tacksamt att höra. Det uppmuntrar till fortsatt strävan med vår sällsynta planets rehabilitering.

innan allt ogräs


hunnit upp är trädgården så fin. Påskliljorna pöser gräddiga och gula överallt där de räcker och sprider en svag doft av vaniljglass. Jag ska dela dem och ha dem överallt, tacksammare blomma finns inte i min ogräsiga och oplanerade spontanträdgård utan ordentlig grund för ogräsrötterna lurar under allting. När liljorna blommar ser min trädgård ut som en bild ur en frökatalog.

Nyper av alla vissna blommor för att kraften inte ska gå i ev frön. Jobbigt men lönar sig. Lite får man väl offra sig för grannlåten..

Idag har jag i alla fall jobbat som en träl, en kuli. Förstår inte varför jag sliter och bär tunga betongplattor, gräver och kämpar som en idiot. Jo, för att det är så roligt att få det fint. Så sitter jag ner och njuter en stund av mina mödors alster, innan jag får för mig att det skulle nog vara roligt att ha det och det.. också.

En bänk att sitta och tänka på önskar jag, en bänk som håller väder och vind och alla årstider. På den ska jag sitta i min gömma och titta på allt som växer.

Det är konstigt, hur man kämpar för att få det att växa si eller så. Utanför odlingarna exploderar grönskan, mångfalden, alla möjliga olika växter och alla lyser av välmåga. Alla som kallas ogräs.

Varför håller man på på detta viset? Ibland undrar jag hur människan numera är funtad när det inte får växa något vilt inom stadens hank och stör innan nån är där och trimmar och klipper och ansar och beskär. Det blir så enahanda och så tråkigt perfekt, jag minns ju hur det såg ut förr, frodigt och mycket träd. Träden är alltför lätta att kapa och tar åratal att växa upp.

Tänker på hur lummigt det var. Träden böjde sina grenar över vattnet, det var gömmigt och mångfaldigt och grönskande. Har vår känsla för estetik blivit så viktig att inget orört faller i smaken? Den egenmäktigt växande så kallade vilda naturen med allt sitt skuggspel under björk och al, sol som lyser genom bladverk och grönskans rika former som förr inspirerade skalder och poeter är minne blott.

Släta gräsmattor, trimmers som låter som ilskna bålgetingar och sommarens alla gräsklippare inspirerar inga skalder i stan mera. Perfektionismen har tagit över och inga poeter har längre lust att dikta naturromantiskt. Det finns det heller inte tid till.
Gräset måste klippas.

måndag 25 maj 2009

Mecki har vaknat

och det blev kuttrasju under traktorn så vi fick snällt vänta tills igelkottaparet var färdiga med sitt kärleksbestyr innan vi kunde sätta ut båten. Det var inte lätt för herr Igelkott, damen var puttrig och sur, hon buffade och muttrade och vände alla taggarna utåt. Den trägne herren visste ändå vad som skulle få lilla taggiga damen att mjukna, trägen vinner och så var skådespelet över och de tultade iväg under rishopen igen, nöjda och trötta som sig plär..

Sådant får man se om gården delvis lämnas åt naturen samt en rishop med trevligt prasslande löv omkring.

lördag 23 maj 2009

byggnadsvård II





Uthuset får nytt tak. I den bortersta delen finns ateljen och de två takfönstren som nu är täckta med presenning gör att det är så mörkt därinne att arbetet där får vänta. Den del av huset som är närmast är oisolerat och hyser ett gammalt utedass och ett lider proppfullt med skräp, kasserade tavelramar och ved.

Jasminen vid gaveln är rent fantastisk när den blommar. Det vore synd att ta bort den när väggen patinerad av sol och ålder ska bytas. På taknocken ska vindflöjeln när taket är klart få flöjla som i forna dar.

Hela huset går i vågor, en utmaning för en snickare!


Luftvärmepumpen väntar på att få gömma sig i en låda.

fredag 22 maj 2009

lyfter ögat mot himmelen




Nu får det gamla uthuset nytt tak, tjärpappret byts ut mot plåt. Tegelpannor hade varit snyggast och i harmoni med huset men underlaget bär inte de tunga tegelpannorna så vi valde det enklare alternativet. Nu ska jag göra i ordning den gamla vindflöjeln i form av en drake som vi hittade inne i uthuset, rostig men hel. Snart svänger den på nocken igen och visar sin långa tunga åt troll och oknytt. Gnissla sakta ska den också göra.

Tills jag får bilder får ormögat titta med sina himmelsblå.

torsdag 21 maj 2009

ut igen, skärilivet har börjat

Nära och med vatten och vågor.


Stilla skvalp kring borden och inget läckage att tala om. Tidig sjösättning tack vare Ettan. Ettan är tjärbåtsentusiastens räddning, det är ett tätningsmedel som man värmer och smetar in mellan nåtarna och som rör sig med träet. Levande mot levande material, så ska det vara.

När vi kommer fram sätter vi eld i bastun och i spisen, kokar kaffe och försöker störa så lite som möjligt när naturen behöver ro att bli ny igen.


söndag 17 maj 2009

håhåjajja


nu har jag plockat mammas vivablommor och rivit dem i små bitar och gett åt henne men hon blev inte glad, inte heller när jag höll i Håkans svans för att han inte skulle gå ut på gatan. Kattor och mammor är det svårt att förstå sig på. Nu drar jag mössan över öronen och tar en tupplur. Det får vara den syttende maj hur mycket det vill.



torsdag 14 maj 2009

finskt /ryskt bröd

kalakukko som innehåller insjösiklöja och sidfläsk


Till jul kunde mamma ibland beställa kalakukko från Kuopio. Mera finskt bröd än det kan man knappast tänka sig, inte heller mera mättande och innehållsrikt, mera än bröd. Idag anses kanske brödet väl fett och tungt men brödet hade stor betydelse förut när man behövde äta fettrikt och mycket för allt hårt arbete i skogen och på åkrarna. Brödet togs med i matsäcken och så hade man mat för hela slanten. Den innehåller både kött, fläsk, fisk och så själva skalet som gjordes av råg. Så drack man kalja ( svagdricka) till, sa perkele och snöt sig i näven. Innehållet kunde varieras, det fanns potatiskukko, köttkukko och kålrotskukko.

Nu är kalakukko festmat. Exklusivt och fint. Man kan få köpa små kukkor i välsorterade affärer, små bruna och tunga bröd med hårt skal. Skalet höll för stötar och var något att bita i. Gott med öl!



Jag har hittat en underbar bok med finska brödrecept, en riktig skatt. I den berättas hur bakning nästan var en rituell syssla som sysselsatte gårdens kvinnor med husmor som arbetsledare. När degen var satt ritade man ett kors i den innan den sattes att jäsa, degen välsignades. Samtidigt kunde man se när den var färdigjäst, då hade korset försvunnit.

Jäst fanns inte att få tag på i utbyarna i det gamla Finland och en riktig husmor använde aldrig jäst. Hade man inte surdegsrot kunde man låna av grannen. För att få en degrot syrades en blandning av mjöl och vatten två eller tre dagar, ibland fem dygn beroende på hur surt bröd man ville ha. Bröden bakades med det som fanns, korn, potatis, kålrot, rovor med en surdeg som var evig gjord på råg och vatten. Evig var den om degtråget inte diskades, man lämnade alltid lite i kanten så man fick ihop till en äggstor klimp till följande bak. Där vilade de nyttiga jästbakterierna som till baket väcktes med vatten och matades med rågmjöl någon dag till en välling som började bubbla av liv. Då sattes bakfesten igång. Bakade gjorde man vår och höst när det var mindre av annat arbete och det var viktigt att unga flickor var med och lärde sig.


Surt bröd från norra Österbotten.

2 3/4 kg rågmjöl, 2 msk salt, 1 msk kummin, 2,5 l vatten.

Blanda det ljumma vattnet och 1 1/4 kg rumsvarmt rågmjöl. Vispa och blanda degroten så att den blir slät. Ställ den på en varm plats att surna 30-36 timmar. Under den tiden "matas" roten ett par gånger med ett par msk rågmjöl åt gången. Tillsätt salt och mjöl kvällen före bakdagen. På bakdagen tillsätts kummin och resten av mjölet. Knåda degen jämn och låt jäsa på varm plats. Baka ut runda hålkakor och grädda i medelvarm ugn.

Jag har inte själv prövat receptet ännu, antagligen blir det en hel del deg så kanske det går att halvera mängderna.

onsdag 13 maj 2009

the sign of the city




Det förhåller sig på det viset att jag har kört min egen ägandes traktor idag. Visste att det var något som fattades. Nu är man äkta nykaabibo, här kör alla som känner sin betydelse traktor. Hon blev på den resan döpt till Matilda och jag kände med ens att det namnet föll henne i smaken så pass att vi troligen kommer mycket bra överens framöver. Men ohejdans obekväm att köra är madammen, stötig och vinglig, styv i kopplingen och glapp i ratten. Där förekommer en viss likhet oss emellan. Handbromsen tar inte och läcker olja gör hon ur den bakre vad det nu heter grejen som hissar upp saker där bak.

Jag tror vi borde åka in på en renovering båda två, hissas och smörjas och byta lite ett och annat. Men inte ännu, ännu är felen bara charmiga och hindrar inte. Vi ska sjösätta gammelskorven och köra gödsel och jord till alla blommorna först.

tisdag 12 maj 2009

blomprakt

För att pigga upp allt det svarta en bild på en lilja var så god


och på rosen åt min mor. Oj, vad den lyser.



Har funderat på att byta färg på bloggen men bilderna gör sig bättre mot det svarta. Något exotiskt och exklusivt pryder köksbordet, också det nästan svart! En orkide till mors dag fick jag, så fin. Det är något mystiskt och dramatiskt över den, sensuellt. Den fascinerar i sin sinnrikhet för att locka insekter, inte vacker inte ful eller bådadera så att man fastnar med blicken på mångfalden av vindlingar och färg och form.


"Det här ska jag sätta på bloggen," en tanke som jämt dyker upp och har öppnat ögonen för detaljer i vardagslivet. Lusten att dela med sig, vara kravlöst social i sin ensamhet. Tiden framför datorn är ett givande slöseri med tid.

Självdicsiplinen fungerar, jag har fått mycket annat gjort också. Till exempel möblerna som snart är färdiga att målas. Snickare kunde pryda möbler utan maskiner förr! Harmoniskt och jämt täljda gropar kom fram och jag har använt en fin borr för att få fram detaljerna som låg under färglager och spackel.


Ett sidobord, ett toalettbord jag satt och speglade mig framför i en pigtittare i ungdomens dar och två halvmånformade bord som dottern ska ha i sitt nya hus. Därefter väntar en gungstol och en vanlig stol.. däremellan blir det små akvarellkort som omväxling.
Jo då, inte ligger hon på latsidan så ofta, inte.

måndag 11 maj 2009

byggnadsvård


Lycka. En kulturgärning utförs här. Hela huset lyfts upp. Vilken glädje när de gamla husen tas om hand, de gamla gedigna med hjärta och själ där fädernas hägnande andar bo.

Hörs det inte ett gitarrackord nånstans ifrån och en visa som berättar om dem som for? Till Amerika, när stugan blev för trång för åtta barn. Observera vädringsfönstret, det lilla övre fönstret som går att öppna är en detalj lånat från Ryssland. Nej, bågarna ser för tjocka ut, det är kanske insatt senare.

Jaja. I alla fall, Ida blev kvar. Hon köpte en mangel och manglade åt folk på förtjänst. Mangeln var så stor och tung att huset sjönk ner i backen. Så dog Ida och fick ett kors på sin grav och huset stod tomt så länge att det blev skyddat för att de andra husen också blev kvar. Tur. Hade ett av dem rivits hade helheten brutits och så vet man inte hur det hade sett ut. Nu har gatan kvalitet, ett omgivningsvärde.



Ett stockhus håller både flytt och lyft. Och kolla så fint mönster på tapeten. Hoppas de lämnar lite av tapeterna kvar för kommande generationer att se mönster från olika tider. De slitna trösklarna efter många steg, de fina dörrlisterna, eldetaljerna, i metall och bakelit, ytterdörrens stocklås..! Varenda del har något att berätta.
Jag blir lyrisk av gamla hus.

lördag 9 maj 2009

ta ut mig


"Sniff, sniff.

Doften betyder att jag är sjöklar.
Motorn har fått nya delar i växelöverföringen, Ettan har pressats in mellan borden, det är en tätningsgegga. Det glänser och skiner och doftar tjära.

Gamla Svarten ska ännu en sommar få tuffa mellan holmarna.

Plastbåtar, fnys. Dylika artificiella flytetyg tillverkas endast för lättingar utan känsla för levande material. När min saga är slut återgår jag till kretsloppet.

Plast.
Själva ordet låter hastverk, stumt, kemiskt och onaturligt. Fnys."

------

Envis, bakåtsträvande nostalgiker håller jag så länge jag får hjälp fast vid den gamla tjärbåten. På något sätt har den blivit som en gammal häst som känner vägen hem, en familjemedlem. Nu har jag lärt mig personligheten, tryggt och vant känner vi våra egenheter efter åren av misstag och prövningar både i blåst och stiltje.

Utan motor är hon svårmanövrerad. Årorna är alldeles för tunga och några årtullar har hon aldrig fått. I stället sitter de fast med rep i sudbandet, inte bra alls. En improvisation som blivit permanent men kanske ett tecken samtidigt att årorna inte ska behöva användas. Åror av den längden borde ha en tyngd närmast handgreppen för att få jämvikt när man ror. Jag fasar för att få motorstopp i hård vind men hittills har motorn tuffat troget och hon tar den korta sjön vi har inomskärs så bra.



Modellen är från Replot och båten är byggd 1981 tror jag det var, i Österhankmo. Just den här mallen på båt är rank men lättmanövrerad och användes för att vittja ryssjorna i och utanför Vasa skärgård. Hon är bred och ligger högt och har brett språng för att kunna ta mycket strömming. Jag har inte sett någon liknande modell men har hört att det ska finnas någon kvar.


I början skedde flera missöden. En gång skulle jag naja fast vid bojen för att lämna henne på svaj. Det blåste fyra till sex meter, hade jollen på släp för att kunna ro iland. Fick inte tag i bojen med båtshaken genast, måste göra om det ett par gånger. Åskådare på land hade en stunds movie. Till sist lyckades det men då hade jag glömt att frikoppla. Försökte ändå hålla fast, men skrapade handen så jag måste släppa taget och ta om igen.

En annan gång backade jag rakt i en annan båt. Det blåste den gången också och jag skulle köra in till bryggan men missade för att vinden tog tag i fören. In med backen, trångt var det bland alla båtar, pang! Båtar står inte stumt parkerade som bilar, de flyter undan så skadorna blev minimala.

Det är som med alla båtar, det kommer mer an på skicklighet än rå styrka. Det är ingen skillnad om en tjej eller kille har hand om båt, det är mina döttrar bevis för. Vana och kunskap med tiden får alla som är intresserade och ofta kommer i kontakt med sjön. En underbar frihetskänsla är det när man känner att man kan och inte är beroende av andra för att komma ut. Hjälp är aldrig långt borta om det skulle behövas, vi brukar säga att albuskarna har ögon, man rör sig inte utan att vara iakttagen i skären. Det sitter alltid någon med kikare och följer med vem som rör sig därute och numera lär väl nog många känna igen den svarta tjärbåten;
Jaså, hon fick den i sjön i år igen.. :-)


onsdag 6 maj 2009

Klas Klättermus och annat smått



Musen som kröp in i ett tomt kaffepaket bland metallsoporna och ville ha lite kaffe till omväxling i dieten blev föremål för en liten betraktelse. Prassel, prassel, en så bedårande söt och rädd liten husmus som jag bara inte kunde ge åt katten. Grymma öde, inte skulle katten bli mätt av så lite heller.

I en glasburk med lite malet kött från kattfatet. Fest! Efteråt tvättade den sig noga, hela kroppen putsades med en frenesi hos en renlighetsfanatiker. Så en liten tupplur på maten, ovetande om sin hårda värld levande i det absoluta nuet sov den proppmätt i sin glasburk.




Konstaterade att import av dyra exotiska djur från andra sidan jorden är totalt onödig när så söta husdjur springer omkring i varje hem och hus.

Efter betraktelsen släpptes Musse iväg på okända äventyr, och för att göra femtielva nya möss efter att ha berättat var han varit.




Kalas hade vi i huset på kvällen. Jag hade bakat och stått i, gjort laxpirågen mumselimums och en hallon- och blåbärspaj med mascarponefyllning samt Hilmas lingonkaka. Livat blev det med små och stora kusiner. Barn rasar och stojar på ett helt annat sätt än vi någonsin fick göra i vuxnas närvaro, på gott och ont. Gott för dem och störande för vuxna som uthärdar och tillåter. Tillåter dem komma in i vuxenvärlden alltför fort.

Under regnpromenaden efteråt med vovven kunde jag inte låta bli att plocka skräp som låg överallt. Ett trasigt ämbar som också låg och skräpade vid stranden lämpade sig utmärkt. Varför ser man ingen gå och plocka upp, frivilligt? Klaga kan man men göra något åt det, nej, det är för ovärdigt, man går bara förbi och ojar och fnyser. Ämbaret blev fullt och stranden ren.
Jag skäms inte att plocka, det borde de som slänger skräp ifrån sig göra. Undrar hur de tänker. Gör de detsamma i sina hem?

söndag 3 maj 2009

majsol


går ner i havet. Två dagar har vi varit ute i skären, med underbar sol som värmde i lä och is längs skuggiga stränder. Nu sätter skärisäsongen igång, nu är det slut med friden som menföret gav vår älskade skärgård. Nu snittar snurror upp tystnaden mellan holmarna och lugnvattnet bär ljudet av mänsklig verksamhet vida och långt.

Alla vill njuta av friden, ladda batterierna som det heter med den obetalbara resurs som skärgården är. Man stör när naturen förnyar sig så det bästa man kan göra är att inte -- men vem låter bli att fara ut och njuta av den när den är som bäst?