roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

onsdag 29 april 2009

kort och gamla foton


"Ögontröst och nattviol
alla skogar spela.
Nu är natten full av sol
full av flöjt och fela.
Dansa, dansa hjärtevän
det är dager än!"

Ett hemgjort födelsedagskort från Namibia med tropiska blommor till Valborg och Maj.

Med teknikens hjälp har jag förstorat gamla foton och de visar detaljer som gör att det känns som igår, nyss. Fotot av oss i båten, jag minns att jag höll något i handen som jag prompt ville ha med då vi seglade till skären.
Jag har undrat vad det var, nu får jag kanske veta, nej, bilden spricker sönder. Kvar är bara ett minne som jag har glömt.

tisdag 28 april 2009

gråväder


och regn. Härligt med vårregn, det doftar jord och fjolårsgräs. Fåglarna har bråda tider, allt har fullt upp och nytt liv stundar lite här och där. Tänkte tömma frysen på fjolårsbär. Frysen gör att säsongerna förlorar lite av sin intensiva känsla. Frysta bär är ändå inte samma sak som nyss skördat, det blir lite segt, gummiaktigt. Men ändå, rabarberkräm med jordgubbar.

söndag 26 april 2009

Plantnoja!

Jag har massor av lejongap, lobelia, pelargonplantor. Det är samma sak varje vår, jag sår och sår och det trängs i alla lådor och krukor. Maurandia, nattblomster, gul lyckoklöver, balsamin, narcisstobak.. Vart ska jag sätta allt?

Optimistiskt tror jag att det ska ordna sig.


Vårlöken ordnar det själv.

influensor


Fågelinfluensan hotar att bli en farsot, pandemi heter det. Asiaten kommer jag ihåg och vad jag minns hade jag en släng av hongkonginfluensa. Utvecklar man immunitet om man haft det? Jag var dålig, kommer ihåg hur det kändes. Vi hade främmande och jag låg på soffan och det värkte i hela kroppen. Svettades och frös och hade ont i halsen. Har du inte varit i säng? frågade mamma. Nej, jag har luggit här sen middagen, sa jag. Legat, heter det, sa mamma. Så gick hon, glatt pratandes. Det minns jag. Att jag skämdes inför gästerna.

Om jag får svininfluensa ska jag säga att jag legat.

fredag 24 april 2009

naturens refuge


Aprilvädret, det vet man aldrig var man har. Nu har vi majväder i april, snön är nästan borta, flugor och humlor surrar yrvingliga förbi. På gårdens minst skötta del, det som egentligen inte hör till gården utan är stadens mark växer och lever evakuerad natur. Vildvuxen, självvald i splendid isolation, blåsippor, (fridlysta), igelkottar, (fridlysta), körsbär, midsommarrosor (gammeldags, vita och röda). Där trivs vildlife, det som ingen gör anspråk på och får leva ett fritt impedimentliv.

En bit av otid. Som det sett ut innan allting annat, en bit som har samma ålder som huset och de pratar minnen med varann och kommenterar våra förehavanden och har roligt år oss. För vi är ju bara gäster som går omkring och ansar och beskär, äger och bestämmer. De lever där tills någon tycker att det är fult. Jag tycker det är finaste delen av allt därför att den är som en refuge för ursprungsväxter, elänk bakåt för en stunds vila för att orka framåt.

tisdag 21 april 2009

terassen

Idag har jag talat med grävaren som skulle komma och sätta tillbaka stenarna i terrassen. De har legat huller om buller sedan fjärrvärmen kom till huset som en ny kroppspulsåder från samhällshjärtat.

Det är bara det att jag inte kan bestämma mig hur stenarna ska placeras. I stiliga trappor på var sida eller en i mitten. Det är bastanta grundstenar som legat under ett hus där en bensinstation står idag. Så blir det fel är de inte så där bara att flytta om.

Och jorden i terrassen är från den gamla begravningsplan där ett höghus står idag. Det var inte så noga med sånt då. Men terrassen har vigd jord.. den måste bli fin.

E-kampen

Kampen mot mat med e-medel i har börjat. Först ut är glutamaten, nu kommer det dagliga brödet. Huka er kemister i matproduktionen.

Det visste vi ju sedan länge, brödet i butiken är bluff och bedrägeri. Klämmer man på det känns det tomt inuti och knådar man ihop en bit blir det en ynka liten klump deg som mättar föga och går snabbt genom kroppen. Bröd behandlas för att det ska jäsa snabbt och blandas med kemiska medel för att det länge ska se färskt och fräscht ut .

Fransmännen värdesätter färskt bröd och bakar i små närbagerier små mängder som inte behöver konserverings och stabiliserings och jäs och blank och alla möjliga medel. Kanske det är därför barn utvecklar allergier mera än förut.

Om man tänker hur mycket arbete det ligger bakom ett bröd kan man förstå att vackert bakat bröd bars fram i kyrkor för att man ville tacka för god skörd genom att välsigna brödet.

Innan oljan kom och motoriserade vår värld levde man nära jorden. Nerböjd, kände dofter, händernas skicklighet, kroppens förmåga och Guds närvaro.

Först skulle marken röjas från växtlighet och stubbar och ris brännas upp. Jorden skulle bearbetas, plöjas, harvas och sås. (Låter lätt som en plätt. Vet hur jobbigt det är att anlägga en pyttebit ny blomrabatt..)
Säden fick näring från askan som blev kvar efter svedjebränningen och från gödseln som samlats och brunnit ihop under vintern utanför fähuset och ströddes ut på åkern.

" I ditt anletes svett skall du baka ditt bröd," står det visst i Bibeln.

Då var det dags för såningsmannen, han som med taktfast gång gick över fältet och med noga uträknade armrörelser strödde utsädet så att det föll jämnt.

Om inte frost eller torka tagit säden som vuxit till fina ax kom liemannen, både den symboliska och verkliga men här står säden grann och gul. Var det risk för nattfrost steg man upp mitt i natten och tände eldar på flera ställen vid åkerkanten så att röken flög in över åkern. Röken skyddade säden mot frosten som lade sig.

Bakom liemannen går kvinnor och barn och samlar ihop ax och strån i knippen och binder ihop. Knippena ställs mot varann med axen uppåt. Överst ställs en knippe som skydd för regn och så står skylarna och får torka på åkern.

Skylarna körs in i torkrian där säden ännu genom att man eldar i en stor ugn utan skorsten torkas ordentligt. Därinne är det svart av sot och luktar ria. Knippena löses upp och breds ut på loggolvet och tröskas med slaga. Män "går med slagan" som består av en käpp med en annan käpp löst fastbundet i yttre änden. De slår på säden så att kornen skiljs från stråna.

Slagen går i takt, det ska ske i en viss rytm mot golvet. Kornen sopas ihop, samlas upp och halmen ges åt djuren, hackas i småbitar och blandas i fodret med vatten, mjöl och säd. Man strör halm under djuren så att de har torrt och mjukt att ligga, täcker tak, stoppar den i madrasser eller gör konst, julgransprydnader, halmhimlar.

Säden ska sedan malas och körs till kvarnen. Det fanns skilda vetekvarnar för vetet som var för fest och fin matlagning. Mjölnaren i en vetekvarn kände sin yrkesstatus, sprätte med sina hängslen så mjöldammet rök över den stora magen och höll bullrande reda på böndernas säckar.

Då först hade man mjöl. Mjölet sparades i mjölbingar i särskilda sädesmagasin över vintern. Husen var utan fönster och stod på pålar en bit upp från marken. katten fick en egen ingång, möss och råttor var det ett behej att hålla efter. Bröd som skulle sparas grävdes ner i säden eller i mjölet om det inte träddes upp i taket inomhus för att torka.

Tidsmässigt är allt det där nära men i utveckling så långt borta att man har svårt att förstå hur människor trälade för brödet och hur vi idag bara accepterat en så nonchalant behandling av det.


Allt det här tänkte jag när jag bakade bröd av olika mjölsorter igår. Blandade med memmamalt, rågkross, sockerbetsflingor och grahamsmjöl och resultatet blev ett mjölslattarnas bröd.
Det måste sitta i generna att man känner något särskilt när man bakar, en länk med förfäderna.

söndag 19 april 2009

frusen savfontän

Trädkramare som jag är var det sorgligt att se hur björkens sav stiger och rinner över stubben och droppar från frusna tappar tillbaka ner i jorden .

Inte ens isen kunde hindra trycket nerifrån. Gjorde en tur till stranden där det gallrats för att det skulle bli öppnare landskap för betet. Där har jag med en röd garnända satt mig till doms över träden, vilka som skulle sparas och vilka som skulle bort. Kände mig som en vakt i Buchenwald; du dit och du dit.

Som det tagit trettio år för att växa upp på någon minut ligger i stockar och en bit av något oförklarligt är borta och saknaden bort förklaras snabbt: Se så öppet och fint och ljust! Känner vi ens någon ödmjukhet genom tillfredsställelsens girighet, en slags makt som ger en känsla av att vi behärskar, härskar. Vi är ute i naturen , jobbar, känner kroppen rör sig, får frisk luft, wrooom, suck, där föll det trädet.



Lite längre fram längs vägen hade det då hänt. Så var också den storskogen borta. Som jag med fröjd och vemod glatt mig åt att kunna gå in i, väl medveten om att en sådan skog är så dödsdömd. Nu tar det tid innan Genius Loci (platsens ande) hittar ett hem där för lika vilsen som efter en förödande katastrof är allt som haft sitt tliv där är jag sorgsen. Det kallas skövling och stöld men det bryr inte ägaren som erhållit skogslikviden för han har rätt att döma över skogen, som vakten i Buchenwald.
Han har matat skogsindustrin och med ersättningen samhället medan en ensam torrgran vajar ödsligt. Snart kommer monstermaskiner och skalar bort och rullar ihop all biomassa så att marken ligger tom på näringsämnen för skogen ger ödmjukt och tyst så länge den finns, varsågod, ta allt du behöver.

Så kommer planteringstvånget och trycker ner likadana träd tillsammans med en gödselgiva och älgarna serveras med massor av mumsiga tallskott och jägarnas utsiktstorn syns växa upp med jämna mellanrum med fin utsikt över plantagen och det lovliga viltet som inte har en chans att gömma sig bland raderna av ungträn. Så kan jägarna få en uppfriskande dag i naturens sköte de också och frysarna fyllda med älgkött och storskogen med sin tidigare biodiversiva växtlighet blir ett enhetligt gödslat plantage för att snabbt ge ny avkastning åt följande ägare och alla är glada och nöjda.

Utom ilskna jag för de skogar jag sett i hela mitt liv där växa har inte ändrats under den tiden och jag är rädd att vara den sista generationen som sett skog som har en ålder av 80-100 år. Enligt forstteknikern är den avverkningsmogen när diametern 20-30 cm och då har den vuxit ca 60 år.

För barn och barnbarns skull önskar jag det finns de som lämnar öar av gammelskog för dem att uppleva där det kan föras en selektiv avverkning så att skogen inte kalhuggs utan finns kvar som ett skogsvärdekapital med långsiktig avkastning som inte är bara ekonomisk.




Videkissgardin, skir och fin.



En flaska sav kan björken undvara utan att ta skada, väl?

fredag 17 april 2009

gyllene tider


Under seglingen i Grekland i fjol våras tog vi iland på en ö som heter Hydra. Där växte längs vägkanten en liten klöverväxt med små gula blommor som jag genast blev förälskad i. Det verkade vara ett ogräs och spred sig med utlöpare. Frön får man ta med sig hem men inte levande plantor, så jag sökte efter frön och rotade och kröp på alla fyra på en ö i Grekland. Så bröt jag mot lagen rev loss och tog med mig en rotbit som blev så lesset och tyckte inte om att komma till Finland falnade och dog.

Nu har jag hittat frön till den. Underbart. Guldoxalis heter den och nu har den grott i sin ask. Hoppas den utvecklar rhizomer som de andra oxalisarna jag har..

Brukar använda tomma tomatförpackningar att så och driva upp i, de är idealiska som miniväxthus, har både dränering och lufthål.

Fröjd och återvinning.

torsdag 16 april 2009

vårstädningen

i holkarna behövdes verkligen. Hela dagen igår hjälpte kära fästmannen mig med att spika ihop holkar och att rensa och hänga upp.


Tre döda flugsnapparungar hittade vi i en. Tragik i en grå liten låda uppe i ett träd. Honan måste ha råkat ut för en olycka. Som bihustru har honan ensam försörjningsansvaret. Hon får ruva hungrig, hanen struntar för han matar bara favorithustrun. (Bilden av de döda halvvuxna fågelungarna jag hade var inte så trevlig att jag tog bort den. )

Den svartvita flugsnapparen har kommit regelbundet varje år och sjunger så fint sina vemodiga strofer nedanför sovrumsfönstret. Ända från södra Sahara flyttar den. Strongt gjort, och ett evigt stressande kommer den till, den lilla fågeln.

Så tystnar det kring midsommar, familjeförsörjningen har börjat. Flugsnapparen kan ha fler fruar samtidigt och sjunger framför en annan holk också för att locka till sig en fru till. En riktig macho är han som får ligga i för att hitta lediga honor men så garanteras återväxten om det skulle gå som det gjorde i "min" holk.


Nybygget. Hoppas det passar.

laxpiråg



smördegen lättades upp med en burk kvark/keso



grötris kokad i fiskbuljong, hårdkokt ägg,

dill och salt, lite vitpeppar för laxen är redan pepprig och salt

penslas med uppvispat ägg och så små hål för ångan att komma ut. 200 grader ca 1/2 timme. Mums!

tisdag 14 april 2009

påskgubbar


fick vi fint besök av påskafton. En stiligt reslklädd påskherre med sin vägvisare till Blåkulla tackade för vägkosten och ställde upp för fotografering före den årliga avfärden. Vägvisaren visade sig lätt osäker visavi den ogynnsamma vindriktningen och det osäkra färdmedlet men hans herre lyste av självförtroende och tillförsikt framhärdande att en spatserkäpp är lika god som en kvast, och att snöpiken som redan pekade uppåt fungerar utomordentligt väl som riktningsvisare och kompassnål.

Att det dominerande kvinnliga inslaget på Blåkulla skulle bli stimulerat och i jämlikhetens namn berikat tvivlade de inte på.

De var inte heller det minsta besvikna över att de fick varsin banan som vägkost i stället för de obligatoriska sötsakerna. Oj, en banan! sa de och grep sig genast an att skala den medan de avlägsnade sig i snömodden för att fylla sina ännu rätt tomma korgar glatt mumsande och planerande den kortaste rutten för att hinna fram i tid.

söndag 12 april 2009

utan hem

För reskamraten är det ännu värre, huset är genomfuktigt, taket läcker och väggarna har stora hål där kyla, vind och regn tränger in. På golvet ligger något odefinierbart som luktar och det kryper småkryp i det. Uäk.

De är trötta och hungriga, flygresan var knappast komfortabel, dåligt väder och ingen mat. Det lovades visserligen vagt under mellanlandningarna men den maten blev man inte mätt på. Uppblötta helkorn i lervälling.

Det behövs inte mycket för att hjälpa. Till tack blir det tjo och tjim och glada röster, utan dem skulle något fattas i sommarnatten.

Fram med ett långt ohyvlat bräde, såg, spik,borr, hammare och måttband.

Ha en fortsatt glad påsk.

torsdag 9 april 2009

sköna påsk


Påsken stannar upp ett slag, samlar sig, tänker till, innan den sätter fötterna i startgroparna och väntar på skottet, värmen. Det gäller att vara först, vara väl förberedd, kort är tiden. O, människa har du dock välbetänkt, den nådetid som dig Herren skänkt, fick vi sjunga i skolans morgonbön.

Förut räknade man sina år i vintrar, det var vintern som var den svåraste tiden, särskilt vårvintern då matförråden började sina. Svårt för oss att förstå som lever i överflöd.

Många svanflockar flyger mot norr, de ökar år från år och jag blir berörd när jag ser dem. Vår nationalfågel. Ibland kan jag höra suset från vingslagen och fraset av fjädrarna som gnider mot varann. Underbart! Månen sken genom disig sky i går kväll och i norr syntes ett kvardröjande blåaste blåa ljus över himlen . Svanplogen flög över skogen medan de meddelade sig kort och lågmält med varandra.

Vilken utsikt de måste ha. Ljusen från civilisationen där nere, månen i öst och så den lockande ljusa norrhimlen. De ser strändernas konturer när isarna ligger vita och ser var de ska landa till natten. Får jag önska mig en hamn i nästa liv vore det svanens. Följa inre röster vi för länge sedan förlorat. Nära naturen, se sommargryningar, höstsnö, få simma och dyka och flyga. Lugn och säll, som Runeberg beskriver i sin dikt "Svanen" sista versen:

Vad än om min levnadsdröm
ej sekler tälja får
Jag älskat har på Nordens ström
och sjungit i dess vår-

lördag 4 april 2009

herr Piraya


Ett akvarium är ett mikroklimat och rogivande för själen. En levande tavla jag försjunker framför och bara glor på. Guppies eller miljonfiskar får levande ungar och hanarna, de mindre fiskarna kan ibland visa upp fantastiska färgkombinationer.

Så har det inte varit alltid. . Det starkaste minnet av invånarna i det stora akvariet vi hade var två pirayor varav den ena mobbades ihjäl av kompisen som sedan höll på att växa ur akvariet. Stor och skrämmande i ensamt majestät simmade herr Piraya till slut av och an så det skvätte. De andra fiskarna hade han ätit upp och ville ständigt ha mera mat.

Vi matade honom med malet kött och strömming. Av den dieten blev han stor som en braxen och grinade fult med sylvassa tänder. Att sticka ner ett finger vågade ingen, hur pirayor bär sig åt i stim är rent dåligt bordskick.

Vattnet blev inte så klart av den dieten så en sommardag måste det ske, vattnet i hela akvariet måste bytas. Vi skred till verket och herr Piraya hamnade i en så att vänta. Jag tyckte synd om den ensamma pirayan, så långt från Amazonfloden och sina kompisar. Då frågade jag min fästeman, tänker du vad jag tänker? Jo, det gjorde han. Så fick herr Piraya simma ut i ån på okända öden i en lite mindre släkting till Amazonfloden en tid av full frihet. Kanske någon fick en ovanlig fisk på sitt metspö men det hörde vi aldrig om, så kanske han simmade hela vägen hem.

Vad lära vi härav? Läs på och ta reda på av erfarna allt innan du köper ett keldjur.

fredag 3 april 2009

märkliga upptäckter bland fröna

snigelblomma

jag beställde i fjol. Föll för de fantasirika namnen, hade inte en aning om vad det var jag beställde från Plants of Distinction. Det visade sig vara det mest fantastiska växter. Det märkliga är att de flesta är medicinalväxter med halucinogen verkan om man skulle komma på den tanken. När jag googlade kom jag in på sidor där det diskuterades vilken effekt de hade.

Tänker nu inte extrahera dem på något sätt, det är bara så intressant att läsa om deras egenskaper och historia. Det är alltid lika fascinerande att tänka hur växter kan ha egenskaper som inverkar både fysiskt och psykiskt på faunan, hur flora och fauna är inbördes inflätat i varandra på gott och ont.

virginiansk frossört, Mad Dog, (Scutellaria laterifolia)
mormonte (Ephedra viridis) och
heimiana , Heimiana salicifolia samt
krapp ( Rubia tinctorium)

och så denna skapelse som jag trodde var rosenböna. Den kallas korkskruvsböna eller snigelblomma (Phaseolus caracalla) och verkar inte vara så vanlig. Hittar den inte i någon annan fröfirma så mycket klokare blev jag inte. Men mera spännande blir det om de gror!

Det kan ha sina sidor med frön man inte vet vad det är. Växter som inte hör hemma här kan sprida sig okontrollerat, som jättebalsaminen, den giftiga jätteflokan och i min egen trädgård nejlikroten som blivit ett svårutrotat ogräs. En fri marknad medför risker med frön över gränserna.

Den växt jag allra helst skulle vilja ha i trädgården är eldkrassen. Det är en perenn som är knepig att få att etablera sig och måste skyddas för tjälen. Risken är minimal att den tar kommandot skulle jag tro, rötterna ska söka sig djupt innan något syns ovan jord. Men effekten när den klänger sig upp för en mörk gran vore något att stoltsera med!






torsdag 2 april 2009

äter du djur?

WSPA. se


Människan är allätare, som svinet. Så heter det.

Alltmer tar det emot att äta kött. Egentligen är det barbariskt. Varje levande varelse är en individ, har en personlighet, som du och jag. Lammsteken du planerar att klämma in vitlök i, tänk på det söta Lambilammet på toapappersrullen när du gör det. Smaklig måltid.

Vi äter det därför att det är tradition och traditioner ger oss trygghet och kontinuitet i livet. Lammet blir din påsktrygghet, hur känns det?


Får lite du ont samvete av ditt födointag, döva det genom att klicka på länken ovan och hjälp dem som är beroende av vårt godtycke.


grisar är kloka