roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

tisdag 31 mars 2009

störst och mest sårbar



I miljoner år har valhajen simmat i fred genom jordens oceaner:

"Vad är det för fulingar som vimlar och sparkar och bubblar omkring mig som undervattensmygg och lyser med starkt sken?"

Observera mannen som rör vid fenan. Den övre mannen försöker hindra honom. Speakern säger att man inte får röra den ömtåliga huden på grund av risk för infektioner för valhajen.

Psst valhajen, var inte så snäll, du kan väl ta och ge dem en snärt med din stympade stjärt? Lycka till på din färd genom haven. Hoppas du inte råkar illa ut för de dumma människorna som vimlar överallt nuförtiden och stör.

lördag 28 mars 2009



Det blev en eftertänksamhetens timme denna jordens timme. Vad gjorde man när inga andra ljuskällor fanns än de från levande eld? Jo, man satt helt visst och handarbetade, pratade och berättade historier. Grälade, sov eller gjorde barn. Man var i nuet, där och ingen annanstans för det fanns knappast i deras vildaste fantasi någon tanke på att man kunde ha det vi har nu.

Det de hade mycket av, där de levde i lyktornas sken var tid. Vad de använde sin tid till kan jag tänka mig och nu är timmen över och yttervärlden brakar in och ljuset som vi skulle släcka antagligen lyste som vanligt över hela planeten..

Men denna jordens timme är en god början, långsamt arbetar bäst. Det tar sin tid att ändra attityder och beteende. Det går snabbare om den generation som föregår som gott exempel inte bara lever i nuet.


Remos rökpörtte på Kilen, från 1700-talet. Foto: Staffan Storteir

fredag 27 mars 2009

stjärnornas timme

Studenterna på universitetet i tyska Augsburg fick i uppdrag att skapa illustrationer om ekologi och om klimatfrågan. Det här var ett av resultaten, filmen “Vår lilla värld”.



torsdag 26 mars 2009


Läste ett citat i dagens tidning som får bli som tröst för mig med få kommentarer i min blogg: "Den som skriver klart har läsare. Den som skriver dunkelt har kommentatorer."

Albert Camus lär ha sagt så.

Kanske akvarellen får anses färdig. Eller skissen, för jag har inte tänkt att den skulle vara den slutgiltiga. Det finns en del som jag skulle tro kunde bli bättre.

Nu ska jag vara barnvakt en stund, före det var jag hundvakt. Fick lite målat samtidigt som lilla valpen (- hm newfoundlandsvalpar är inte så små) sov sött.

tisdag 24 mars 2009


Petjobb med små plantor som är så sköra, så sköra. Gula penseer och lejongap, det är bara att se dem framför sig som fullväxta när de nästan genomskinliga småttingarna ska i ny jord. När handeln har sina frodiga plantor till försäljning ser mina helt skamset ynkliga ut. Men det gör inget. Jag har drivit upp dem själv, de är speciella och helt egna.

Det är bara att se dem framför sig i fantasin lite till.



söndag 22 mars 2009


Mammas gata innan bilarna började bestämma och den gröna ängen och de höga träden fick ge vika för asfalt. De små husen är utbytta mot större, utom det blå som enligt planritningen står på gatan.. När gatan skulle breddas samlade jag namn till en protestlista, gick i gårdarna och träffade trevliga människor och resultatet blev en kompromiss, bara en trottoar. Nu ser det ut som om det lönade sig, gatan kommer kanske att få en omväg och kanske, kanske och hoppeligen inte röras vidare på grund av de skyddade hus som ännu finns kvar efter sextitalets rivningshysteri.
Det här får bli en skiss, att se på bild ger inspiration och nya synvinklar på vad som behöver ändras.

fredag 20 mars 2009

Så sitter mor kvar i korsdraget efter ungdomar som kom och for. Dottern drog norrut med sin norske gutt efter ett par veckor hemmavid och stillheten lägger sig sakta som dammtottar visande tidens omärkliga gång.

Så går hon i hemmets vrå och pysslar med plantor, frön och jord i en förhoppning på vår och sommar och drömmer om sånt som är gott för själen att drömma om men inte behöver bli verkligt för det.

Att vara glömsk och drömsk ger ett längre och lyckligare liv. Vi får se.

torsdag 19 mars 2009


Uppe, längst bort, glömda, nästan nya, jag fastnade för detaljarbetet i de gamla stavarna tog ut dem i marsljuset och blev eftertänksam.

Vad de symboliserar är inte bara ohjälplig omodernitet utan också en tid då arbetet med detaljer och material ägde sin egen musik. Bambu, läder och järn. Långt ifrån effektivitetstänkande, ergonomi, allt som har med jagande av sekunder vilket skapade trissor av plast som sjunker ner i snön. Men det finns inte djup snö i de slätskrapade elupplysta spårgatorna numera där man kan ta sig fram med bil.

Med de här gjorde man egna spår i en stor djup skog. Långsamt eftertänksamt i övrig harmoni med elementen.

lördag 14 mars 2009

fil och bröd

Det finns många sätt att baka bröd på. Två bagare med samma recept bakar inte likadana bröd. Efter många försök och misstag har jag äntligen lärt mig baka bröd som inte har jästsmak efter en dag.
Man gör en som det hette "jäso" först, en fördeg. Det var bondmorornas och husmödrarnas knep för att få många goda bröd. Då det bakades förr var det inte bara ett eller två bröd utan minst tjugo som sedan torkades och hängdes upp i taket på långa brödstänger för att hålla. Råkade man hälsa på när det bakades i huset fick man alltid ett färskt bröd med sig hem. Det doftade gott i köket och det låg bröd på alla ytor. Jag kommer ihåg hur jag skyndade hem med det varma brödet i ett papper under armen för att hinna äta av det när smöret ännu smalt på det.

Man hade också en surdegsrot för syrat bröd av rågmjöl, som torkades och väcktes på nytt vid bak och en vanlig jäso i baktråget. Nu byggs ju många nya hus med bakugn, då kunde det ställas till storbak på samma gamla sätt för att slippa alla tillsatser i dagens snabbjästa bröd!

Då gjordes degen på det som blev kvar i tråget från förra baket, tråget diskades inte utan rester av degen väcktes med nytt mjöl och nytt vatten. På samma sätt gjordes fil på "bottenmjölk" en liten mängd fil som delades i varje bunke från gång till gång. Ny helmjölk fylldes på och så blev det fil av alltihop, bunkarna ställdes varmt in i särskilda filskåp med spjälor för luftväxlingen i skåpdörrarna. "Gick den av" det vill säga bottenmjölken tog slut, gick man till grannen och lånade och fick så en ny början. Det var de nyttiga mjölksyrabakterierna som man tog tillvara. Fil gjordes bara på sommaren, då "löcknade" den, det vill säga stelnade, bäst. När det var åska i luften "löcknade" inte filen. Så sade man, om det stämde eller vad det kunde bero på vet jag inte. Jag vet inte heller hur ny bottenmjölk skapades, kanske man kunde ha vanlig mjölk att surna på något sätt..

Till de här bröden gjorde jag en jäso, på finare bakspråk polish, kvällen före. Till den behövs det bara 5 gram jäst, mjöl och vatten till en lite tjockare välling. Degen ställs svalt över natten att jäsa så att man kan se glutentrådarna när man vippar lite på bunken. Följande dag kan man sätta lite till när man blandar degen, ca 15 gram jäst.

På det här viset får inte brödet jästsmak när alla jästbakterier använts för jäsprocessen. Mjölet kan vara lite av varje, graham, dinkel, råg, lite hela korn bara man ökar lite på vätskemängden för hela korn suger mycket vatten. Mängden vete ska vara högre än de andra tillsammans för att brödet ska höja sig tillräckligt.

Till de här bröden använde jag helkornsvete därför blev de lite mörkare och lite tyngre. Men goda blev de, med en knaprig tjock skorpa.

onsdag 11 mars 2009


Det blåser kallt, kallt väder över sjön. Det som inte skulle få hända igen har hänt. Det finns så mycket annat att ge barn än vapen.
Vad hoppas de unga på om inget ser ut att vara heligt.

Vi har de unga vi förtjänar.

tisdag 10 mars 2009




Hur var det nu man lärde i biologin, adenosintrifosfat ATP som med hjälp av ljus omvandlas till ADN, adenosindifosfat och en fosfat som ger energi för att bilda ny ATP,.. suck.. i alla fall en underbar invecklad process i det gröna.

Helt enkelt, kanske för enkelt, uttryckt: koldioxid och ljus blir syre och socker. All koldioxid som samlas däruppe i skyn på grund av mänsklig verksamhet väntar på att omvandlas till syre så fort det finns tillräckligt med växtlighet som kan uppta den. Om öknarna sprider sig så att inget får rotfäste måste en köldperiod till för att binda vattnet som tidigare skett i geologisk historia. Det är mera invecklat än såhär, jag vet. Fotosyntesen är en invecklad kemisk process, en daglig pratstund med allt grönt är nyttig.

Kloroplasternas små fabriker, de så kallade mitokondrierna i de små bladen som hoppfullt spirar på köksbordet är i alla fall till stor glädje varje vårvinter när snön ännu ligger vit på taken.

Tog in några spretiga kvistar av jasminen som snön brutit av när den rasade ner från taket. De ser helt torra ut men det är bara att vänta. Det är bra att duscha kvistarna ibland i den torra inomhusluften, och byta vatten om väntan blir lång. I fjol drev jag upp forsythia och fotade dem från alla upptänkliga håll och var alldeles begeistrad i de små gula blommorna.
Nu är plantbordet fullt med odlingar, nu går tiden fort.

måndag 9 mars 2009

pojkar som ska bli män

och tappar något på vägen. Det finns en dikt om det men jag har glömt hur den gick.

Barn ska vara barn så länge som de är barn, varken föräldrar, skolan eller samhället ska tvinga vuxenhet innan de är mogna för det. Pushade bh'n för småflickor eller medialt eller reellt rått våld, utnyttjad sex eller krig och annat sådant otrevligt som de vuxna sysslar med på fritiden ska inte finnas i barndomsvärlden. Annars blir de inte balanserade, lugna vuxna människor och goda ansvarsfulla medborgare. Som det borde här i världen.

Leken är övning för vuxenlivet, den bästa vägen att lära sig är att härma. För killarna på bilden är det en lek att bolma på som vuxna. De vet hur det ska se ut. Att leka stor gör alla barn.

Jag har för mig att det under sämre tider, inte dåliga tider, är bättre att vara barn. Roligare. Välfärd gör barn kreativ- och fantasilösa, materialistiska och inrutade, programmerade med hobbyn med för lite tid att ha tråkigt. Busfrön som inte får allt serverat utan själva hittar på hyss är driftiga och fulla av fantasi.


Här en bild som jag blev att titta på länge. Den hårda vardagens tydliga bild. En bild av pojkar vars barndom antagligen blev kärv och kort. En del pojkar verkar redan gamla i ansiktsuttrycket, allvarliga, trötta och hålögda. Andra tar det som barn brukar på lek och med humor. Alla har påverkats av den allmänna synen att barn är en resurs och en arbetskraft som ska utnyttjas. Pojkar i vuxenkläder långt ifrån dagens mopeder och dataspel, utan extra fett på kroppen och på tröskeln till puberteten. Den lilla killen med pipan, barfota och tunnklädd, avviker mest är mest barn av dem, men poserar som en hel karl. Killen längst till vänster verkar säker i sig själv, i motsats till killen bredvid, står och balanserar på yttre delen av fötterna, bekväm och tuff. Strax efter bilden tagits, lite stolta över att ha blivit fotograferade, sprids de ut och skämtmobbar varann. Så försvinner de ut i okända öden, omedvetna om var bilden av dem hamnat. Så kan man begrunda en bild av pojkar i trasiga, smutsiga kläder under pausen av något arbete pojkar måste då.

Undrar hur det gick för dem i livet.

torsdag 5 mars 2009

Katzenjammer


En hund och en katt av de två hundar och två kattor som finns i vårt hus skulle till veterinären idag.

Det har blivit att åka dit ibland som husdjursägare. Det var bara det att katten trodde hans sista stund var kommen. Han skrek hjärtskärande i sin transportbur. Det lät nästan mänskligt. En katt kan ha många olika ljud, spinna, jama stilla, pipa lite eller i parningstider formligen sjunga långa eländiga serenader. Nu skrek han under färden i bilen, hela vägen. Det är svårt att hålla huvudet kallt inför en sådan jeremiad, det är bara att trösta och svara att du dör inte, du har bara lite eksem i ansiktet.

Hunden som satt där bakom gallret i bilen hör dåligt och berördes inte av all katzenjammer, hon tyckte det var spännande att komma ut och åka.

Hunden hade något i juvret som såg ut att ha spritt sig till lungan men det verkade enligt veterinären ännu inte befogat att göra något. Vi skulle avvakta och följa med, hon verkade ju pigg och alert. Kissekatten hade fått allergiska utslag som vi skulle försöka lindra med diet.

I väntrummet satt en kvinna i tur efter oss. Vid hennes fötter stod en liten transportbur, mindre än den vi hade för vår kisse. Vi satt tysta en stund bredvid varandra och väntade. Jag tyckte att jag borde säga något så jag frågade vad som fanns i buren som var så tyst och stilla. Det är vår katt, sa hon och verkade glad att få prata, den brukar inte vara såhär tyst men det är som hon visste. Visste vad då undrade jag. Att hon ska avlivas, hon är 15 år och äter så mycket men blir inte rundare. Så det är nog dags nu. Barnen har vuxit upp med den, vi har haft så trevligt men nu har vi en ny hund och de går inte så bra ihop..

Djur förstår mera än vi tror. Särskilt om vi talar om det högt så att de hör det. Det kändes som om vår skrikande kisse på hemvägen beskrev det jag kände för den tysta lilla kissen och matte i väntrummet.

tisdag 3 mars 2009

the one and only




två tillfälligheter sammanföll: Elvis var på topp och jag var ung. Ingen annan får en Elvis som ungdomsidol.

Ungdomar är i stort behov av idoler, det är en sökandets och osäkerhetens bitterljuva tid. Den som överlevt ungdomstiden klarar resten, och dem som hjälper unga att klara den är idolerna.

söndag 1 mars 2009

kustsvensk


Jag har rört mig oräkneliga gånger mellan de skandinaviska länderna och blir alltid lika glad över de öppna gränserna och förståelsen, den slags tillit som kan skönjas mellan de skandinavisktalande innevånarna. Kommer ändå aldrig över den osynliga gräns som finns så fort jag reser in i det inre av Finland, in i helt finskspråkiga trakter, fast jag inte har svårigheter med språket. Finländarna är toleranta och hjälpsamma när man försöker tala deras svåra språk.. Som finne känner jag mig ändå främmande i det finska Finland och måste intala mig att detta är mitt hemland. Hej, hemland, här kommer en rantaruotsalainen, terve, Suomeni maa. En etnisk minoritets känsla, både lite klämd och beklämd.

Är det en känsla som grundar sig djupare än bara på grund av det språk jag har som modersmål, finlandssvenska? Det att far var norrman, mor finlandssvensk adopterad av okänd härkomst. Mitt tidigare norska medborgarskap och svenska som modersmål, att jag är född och uppvuxen och levt som kustsvensk i Finland i all min tid gör att det känns som om jag inte vänder mig österut just alls.

Vördnad och stolthet känner jag ändå över det finska folket. Kampen för självständighet, den långa östgränsen, pappa som deltog som frivillig norrman i båda krigen och bidrog att vi blev god tvåa förminskar inte den känslan, tvärtom. De evakuerade 400.000 karelarna som måste fly och lämna hem och fosterjord och som på kort tid skulle fås att börja nya liv var en bedrift värd all vördnad, tillsammans med ett krigsskadestånd världen förundrades över att lilla Finland klarade av. Tack vare den fick de hemförlovade arbete och landet byggde upp en industri de segrande nog inte hade räknat med och som gav en skjuts framåt vi lever på än.

Ändå är vi en etnisk minoritet som när det kärvar till sig blir i kläm och det känns som om västerut är ett väderstreck dit man har en förunderlig dragning.. Mot väst, mot solnedgången och havet, det är framsidan, dit jag vänder ansiktet för att få lite sol på det.

Har just kommit hem från ett dygn i Umeå.