roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

tisdag 24 februari 2009




Fastlagstur till skären idag. Ute på isen kavade vi oss makligt fram. Man hinner tänka och reflektera över mycket medan kroppen arbetar i en jämn rytm. Sorterar och finner lösningar på sånt man annars inte tänker över ordentligt. Fram kommer man. Det tar sin tid, men det får det. Vad har man annars kroppen till? Det är ju en gåva att man har en kropp som går att använda.





Korparna var de enda levande som syntes, annars var vidderna fria från snöskotrar och motorer. Tack vare flödvattnet under snön var det ingen annan som rörde sig ute på isen just då. Skidorna gled för det mesta över sörjan. Efteråt en skön trötthet och en lika skön bastu.

måndag 23 februari 2009

sorti




En pytteliten fluga hade hamnat i min mjölk, en blomfluga. Utan att reflektera tog jag upp den för att rädda den, inte för att den smutsade ner mjölken utan för att rädda den som var så liten. Så liten att jag knappt såg den på skedbladet. Lever du? Jo, den levde. Greps av medlidande, satte den på fingret och skulle blåsa iväg den försiktigt. Då trillade den i fisksoppan och där kunde jag inte urskilja den bland örtkryddorna. Jaha, du får väl bli uppäten då. Inte kan jag börja ömma för en vinterblomfluga.

Insekter finns ju i överflöd. Men honungsbin börjar det bli ont om.

Amaryllisen har ny knopp. Den vissnade blomman är obefruktad och gör en sorglig men magnifik sorti med stöd av det nya knoppen. Som är den tredje stjälken ur samma lök..

söndag 22 februari 2009

memory




som det finns fler bloggar med heminredningsdetaljer bidras här med en bild av vårt köksbord 20.2.2009 kl.13:17. En hemmahos-bild. En studie i ett vanligt hemliv med lite olika intressen, kanske. Med andra ord, ostädat. Trivsamt?

Studera i 10 sekunder, memorera antalet föremål och se hur många rätt du hade.

lördag 21 februari 2009

alla dessa


som för nöjes skull måste ha en förbränningsmotor för att ta sig fram i skogen.

Som vrålar fram i skalbaggsliknande mackapärer på larvfötter med uppvärmda handtag och fotsteg. Vidunder som kör sönder rötter och småträn, skrämmer vilt och tamt och stinker. Flockar av fartgalna testosteronstinna unghannar i sina potensförstärkare som ska ut i naturen och vräka på.

De som ikläder sig skidställ av senaste märke och snitt, som kör till ett upplyst elljusspår och kliver ut ur den uppvärmda bilen, knäpper på sig plastskidorna och trär de ergometerdesignade stavarna på designhandskbeklädd hand och stavar ut för att uppleva oförstörd natur. Som hoppas möta andra som ser hur uno magnifico just försvann bakom kröken. Som lämnar motorn igång för att ha en varm bil när de kommer tillbaka.

Dem ger jag inte mycket för. Skulle kalla det energislöseri med den egna och maskinella kraften, det senare på den vackra naturens bekostnad, den som är meningen att upplevas.

Ställ er på vedbacken hos en gnällig käring i stället och hugg en nätt liten vedhög och känn dagens goda gärning värma. Hon blir glad och ni får en kopp kaffe med temla.


Ha ett trevligt sportlov. Sporta klokt.

torsdag 19 februari 2009

isbjörn utan is




Läste om en kvinna som hade simmat över Atlanten, från Cap Verde öarna till Karibien. Hon älskade vattnet som element, det gjorde att hon kände sig fri. Nej, hon simmade inte i ett sträck, hon övernattade i en följebåt. Kanske hon var en sjöjungfru.

onsdag 18 februari 2009




Kylan gör att värmeverket strör sotprickar över snön. Det rena vita är bara en chimär. Rulla dig inte i snön, du blir svart. Sotet, kol som tar vägen via jorden upp i luften, nån gång. Eller ?



Kom på kaffe, mommo. Sluta fota snö.





tisdag 17 februari 2009




Tips från mormor; ett bra sätt att hålla reda på småbarnsvantar som inte vill hållas på händerna. Sno ihop en mjuk snodd och fäst ändarna i varsin vante som träs i ärmarna på ytterplagget. Låt snodden gå bak i ryggen stramt men med tillräcklig rörelsevidd och vantarna hålls på och hänger med.

måndag 16 februari 2009




Grenarna är prydda med stjärnor. Lätta, skira ack så förgängliga.




På med skidorna och ut i vitvärlden, in i skogen med sin glittrande snö. Vet inte när jag stod på skidorna senast. Efter en något ostadig början anades de gamla takterna. Det gick faktiskt bättre än väntat.



Här kommer mormor stakande fram i vinterland. Hon har snart läst ut boken om Herrarna i skogen av Kerstin Ekman och försöker låta bli att känna sorg och vemod vid åsynen av de vördnadsvädjande höga tallarna. De hundraåriga granarna som stått stilla i alla olika väder i sin egen tid. " Skogens friska gröna skrud, Din mantelfåll på jorden" börjar snart bli allt trasigare. Citerar Jakob Tegengren "Det vackraste landet"

De står där och företräder kallt kapital. Kubikmeterpris, massaved, stock. Homo economikus med skördare har ännu inte hittat dem, de lever ännu en tid. Med hela sin omgivande biologiska beroendevärld som försvinner om homo economicus dundrar in i stillheten och på några timmar jämnat hela biologin med marken. Och rullat ihop kvistar och rötter i stora rullor som bränsle till sina kraftverk. Då förenas den koldioxid träden skulle ha bundit med den som kraftverket avger. Marken som plöjts urlakas av regn och den nya plantagen av monokulturella tallar kämpar sig upp tillsammans med gräs och mjölkört, hallon, sly och åter sly. Som är naturens sätt att reparera näringsstölden och bereda för ny storskog.

Hon försöker trösta sig med att den ändå alltid kommer tillbaka. Om bara hundra år. Eller fyrahundra. Den har tiden på sin sida, den som vi inte har.

fredag 13 februari 2009

Bilen är ett bekvämt otyg. Eftersom jag bor i en liten stad med korta avstånd överväger jag alltid om det är nödvändigt att ta fram otyget. Som tar så stor plats. Som ska ha sitt.

En låda på hjul som ger bekvämlighet att förflytta sig men kostar på från början till skrot så jag inte ens vill tänka på det.

Bilen gör mig arg, tacksam, effektiv, stressad, oseende för det som man i en bil inte hinner se. Men mest ger den mig ont samvete.

Man borde klara sig utan.

torsdag 12 februari 2009

La langue du perkele

I senaste numret av Språktidningen finns en artikel om hur finska språket fick en skjuts framåt som nationalspråk tack vare tsar Alexander II's språklag, efter att i 600 år varit ett minoritetsspråk.
Förut fick finlandssvenska barn åka på "finnbete" för att lära sig finska, ungefär detsamma som dagens "språkbad." Det var vanligt om inte nödvändigt att vistas flera sommarveckor hos en helt finskspråkig familj. Av någon anledning blev jag inte skickad iväg på finnbete, kanske det inte var så vanligt för tjejer hos det pättre vina volket, ett uttryck som visade hur finnarna såg på finlandssvenskarna.. Eller så ansågs jag obildbar på grund av alla underkända prov i skolan. Det var så svårt att lära sig!
Tog i alla fall igen det senare den långa vägen.




Vattnets kemiska sammansättning, täthet och densitet gör det till ett mirakel av konstellationer och deras effekter i biosfären. Som kristaller vackra som de vackraste smycken.

söndag 8 februari 2009

Varav hjärtat är full därom talar munnen. Ännu ett citat ur boken framför all just nu. "Aldrig har människa haft så mycket makt över den jord hon fått att leva på och leva av. Makten att begära har vi. Tvånget att försaka känner inte den moderna civilisationen." men njuta av vår jord kan vi utan att det behöver kosta på den.

fredag 6 februari 2009



Vacker är vår vinter och så vit är snön. Topelius var det visst som skrev så. Mjukt och vitt och rent är det ute nu. Alla tråkiga billjud dämpas men snön bär röster och glada skratt. Blev bjuden på Runebergstårta av min namnevän igår, gott. Tack, och krya på sej! Flaggan fick jag inte upp, den är så stor att hissa. Runeberg ursäktar säkert.

Så vill jag gratulera alla dem som fått litteraturpris. Det är väl unnat, vad skulle vi vara utan våra författare som under skapelsevåndor ger oss nya infallsvinklar och boklig näring. (Det sista lät väl gammaldags högtidligt?)

onsdag 4 februari 2009


Kerstin Ekmans bok är ett slag i veka livet på hela skogsetablissemanget. Jag kan förstå om skogsfolk som tar sitt levebröd ur skogen undviker att läsa boken, men alla som vill veta något om den plattform hela vårt liv sen hedenhös grundat sig på kan ta en titt var som helst i boken och bli klokare.

Det är nog så. Vi som är födda efter kriget är den sista generation som sett en enhetlig storskog med 80-100 år gamla träd.

I skogen är tidsperspektivet så annorlunda att vi har svårt att vara långsiktiga. De skogar som bildades för 400 miljoner år sedan som vi nu bränner upp i atmosfären för att som skördaren här kunna idka "effektivt skogsbruk" kommer att om några eoner att bindas i nya skogar. Livet på jorden är en ständig kretsgång som har sin egen tid så i det Stora Sammanhanget är vi inte stort mer än en hoper sorgmyggor som piper någon minut.


video

I ett geologiskt perspektiv har kaos skapat en ny ordning. Katastrofer kommer och går, vi kan bromsa den men inte hindra därför att lagarna de följer är svåra att förutse. Och vi vill inte göra avkall på vår uppnådda livsstil, det är för obekvämt.

söndag 1 februari 2009



Den svenska författardrottningens sorg över den eskalerande utplundringen av Norrland och hennes vrede över myndigheters och bolags löjliga nyspråk är tydliga drivkrafter bakom det spränglärda verket, "Herrarna i skogen" av Kerstin Ekman. Så recenserar Henrik Bandak i Politiken, Köpenhamn.

Jag är snart igenom denna digra lunta av kunskap, helt spränglärd blir jag inte men mycket som jag inte visste har jag fått veta.

I Skandinavien fanns det ännu år 1899 miltals av skog åt alla håll, mörka granskogsdjup och ödsliga vidsträckta tallmoar. Det var skogar utan väg och utan bebyggelse där man inte hade ett mänskligt möte. Var vädret hårt kunde man gå under ensam i storskogen.

Det var en plats dit man inte gärna gick, den var full av vilda djur, mörker, mystik och brottslingar som gömde sig undan rättvisan. Man kunde bli rånad eller mördad eller komma ut ur den helt galen. Från skogen kom hoten och i kyrkorna bad man om beskydd för skogen fanns där den alltid hade funnits som skräck och nyttig vardaglighet. Selma Lagerlöf skriver om skogsdjupet och tiomilaskogen i Den Löfvensköldska ringen och om hon velat gå ut i skogen hade hon svårt på grund av en dålig höft.

Nu har det blivit omvänt. Hädanefter har skogen anledning att frukta männskan. Sedan 1970-talet har vi utvecklat ett skogsbruk med utplåningskapacitet. Det Europa som för länge sedan var skog drar sig norrut och fortsätter skala av det gröna guldet i Skandinavien. Men här kan vi inte få ett grönt böljande Toscana eller mjukt vattendisigt Färöarna om skogen bokstavligen försvann.

Till och med på valborgsmässoaftonen sjunger vi om skogens trohet nästan som en besvärjelse i Zacharias Topelius visa "Under hägg och syren"

Kom du min vän i skogen
Kom vid min sida, sjung!
Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.

Vårt djupa beroende av skogen som är ett kulturarv med biologiska och vetenskapliga och kulturella skatter och rötter djupt i vår hela existens borde inte få missbrukas. Alla som äger skog har ansvar att förvalta det arvet så att våra barn slipper se torka och utarmning, vindblåsta hedar och i höga lägen tundra.

Det är inte bara virket som ägaren tar ur sin skog. Med virket försvinner bär och svamp och hela biotopen från det största till det minsta. Det är stöld från dem som inte har egen skog men lyder under lagen om allemansrätt. Vad ska man med den lagen till när skogsbottnarna är bortskalade?