roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

lördag 31 januari 2009



Det fann en gång en tidning som hette Hemmets Härd. Kanske den upphörde för att titeln verkade omodern? I moderna husplaneringar finns det en eldstad till lyst och nu kan man köpa kaminer som till och med brinner med en eld utan rök.

Efter kriget byggdes frontmannahus för de evakuerade och andra som snabbt behövde funktionsdugliga hem. De bestod av en skorstensmur i mitten av huset och en eldstad i varje rum. De här enkla men ändamålsenliga husen var billiga att både bygga och bo.

Många unga tar över femtitalshusen för att de är så bra hus, men numera är kraven på hus högre. Förr byggde man eller renoverade lite åt gången och arbetade upp sig, nu bygger man allt på en gång med lån och arbetar ner sig.

På den tiden femtitalshusen byggdes fanns inte plast. Trä är ett levande material, trähus andas och rör på sig. När man bygger in våtutrymmen med stumma material som kakelväggar i ett äldre trähus kan där förr eller senare bli sprickor och en toppenfin grogrund för fukt efter några år. Ett gott skäl vore att med jämna årsmellanrum kolla med någon mögelsaneringsfirma som borde ha apparater som känner av mögelsporer om man är orolig.

Jag brukar roa mig med att planera ett hus som jag helst skulle vilja bo i. Ett mormorshus, för det ryms nog inte mycket i en stuga om jag ska få in allt. Med en trädgård vildvuxen och lummig. Sovrum nära till bad och bastu och toalett. Från sovrummet och badet kan man gå ut på en balkong eller terass utan insyn för att svalka sig efter badet eller känna på vädret. En gästtoalett ska där finnas för sånt folk som inte gärna vill hamna in i bastun eller sovrummet. I alla händelser måste det finnas två toaletter.

Ett kök med skild köksingång "för tjänstefolk och leverantörer" :-) nära till köksträdgård och till garage och grovtvätt. Ett orangeri vill jag ha intill där man kan sitta svala vår och höstdagar och titta och dricka kaffe, med utgång till trädgården. Skild matdel för gäster dit köket inte syns med sin disk och allmänna röra. I köket får det vara lite roddigt. Köket är en arbetsplats och ett samlingsrum och för alla som går köksvägen. Köket är ingen statussymbol jag vill visa gäster på fin middag men numera byggs ju allt som ett enda stort rum. Ett litet vardagsrum och ett arbetsrum/atelje ska där också finnas.

Men så har vi det här med eldstäder. För det ska det vara. Vad är ett hem i norr utan levande eld som i sig är värmeåtervinning när muren värmer dagen därpå och därpå.. Ingen återanvänd gammal luft att andas in en gång till, som passerat ett dammigt fläktsystem full med bacelusker som gonat sig där. Men bastuugn, kakelugnar, kaminer och köksspis ska helst gå till en och samma skorssten men då blir det genast knepigt. Drömma kan man ju..

fredag 30 januari 2009



Strosa omkring på ett loppis har sin speciella känsla. Bland saker som levt livet och önskar ett nytt, kanske uppdaterat, uppvärderat och upphöjt, saker med en själ och en hemlig historia dold. Att ställas fram och beundras.

Det är otroligt så mycket prylar det finns bland människorna.

Det är bara det att hjärnan inte hinner med att registrera det ögonen ser och benen, dem skulle man helst vilja ta av sig en stund för de bara går fast man inte vill.

Jag är så svag för böcker, särskilt de som inte gör något väsen av sig. Ju diskretare de är ju nyfiknare blir jag, vad gömmer sig där? Skrikiga färger och stora bokstäver och tjocka volymer med glansigt papper gör inte samma intryck. Kanske en dålig erfarenhet jag har, det yttre har försökt kompensera ett intetsägande inre.

Nu ska jag vila min samtidshjärna i Selma Lagerlövs allvar. Bakom dammiga sammetsdraperier under lampans hängande fransar i mårbackaanda. Med människor som lider för det de tror på. Vida åthävor, ögon stora och gester för att passa stumfilm.

Hon driver lite med oss människor, tror jag, Selma.

torsdag 29 januari 2009



Kanske en av orsakerna varför man uppskattar hemmets lugna vrå med de små saker som finns där mycket mer än man gjorde förut, innan datorn fanns, är just datorn. Innan världen kröp fram bakom soffhörnet. Innan tv'n basunerade ut sina flimrande bilder som likt småvassa nålar av intryck från alla mänskliga och omänskliga påhitt sticker hål på vardagsron.

Med en kraftansträngning återvänder man till den lilla värld man lever i efter att ha suttit framför apparaterna en god stund. Vardagsoron, som inte fanns förut när den lilla värld man lever i var den enda man visste om, försöker man mota tillbaks bakom soffan och fortsätta som om allt bara är vardag och vanliga livet. Men det är omöjligt.

Det är inte så länge sen världen var stor och oändlig och full av nya oupptäckta upptäckter. Men så är den inte längre. Den är liten och skör och erövrad.

Men underverkens tid är inte förbi. Amaryllisen blommar.

måndag 26 januari 2009

Det är så roligt att få ha barnbarnen hos sig. Jag blir så glad av dem. Idag var vi ute en stund i snålblåsten, det var inte lång stund. Vinden bet i kinderna så efteråt smakade maten som hållits varm på vedpisen gott. Det bästa med vedspisen, förutom att den sprider underbar värme och byter till ny luft, är att det inte finns någon fara för att maten bränns. Det slocknar småningom och är varmt länge efteråt.

Så kom det roligaste, att få bada i stoora badibaljan!

fredag 23 januari 2009


När jag lagar rotsaker till mat som är så nära basmat man kan komma påminner det min mamma så mycket om kristid att hon får obehag så fort hon känner doften av kokt kålrot. Faktum är att folk var mycket friskare då säger hon, fördelen med sämre tider är att vi äter hälsosammare och rör oss mera. Inget ont som inte har något gott med sig.

Förut tyckte jag det var spännande med alla nya produkter som kom i butiken. Märkvärdiga frukter, litchieplommon, mango, guava-, asiatiska grönsaker, allt nytt hamnade i kärran, så intressant. Vår egen mat kan verka trist i jämförelse men den har sina fördelar. Mycket man köper är ett ätbart matliknande ämne med svårbegripliga tillsatser, hyllmeter med varianter på samma tema.. Stressade mammor greppar tacksamt snabbmaten men jag tycker inte man borde köpa mat med något E-jox i åt barn. Sedan vi gick med i EU har det blivit många tillsatser som tidigare var förbjudna. Vi som inte ätit det sen barn har inte ackumulerat tillsatsämnen men barn får i sig så mycket mer kemikalier nu än vad som fanns förut.

Inte behöver vi återgå till stenåldersmat fastän vi som art inte ändrats mycket sen dess, jo, käken och visdomständerna har retarderats mer därför att vi tuggar mindre. Det är svårt att handla med gott samvete. Det tar tid att kolla varje livsmedel, jag försöker tänka ju närmare vi är ursprunget i produktion och tillverkning ju bättre är det för klimat och hälsa. I många tidningsrecept ska matlagningen helst gå på 20 minuter, ungefär den tid potatisen behöver för att bli mjuk. Om man har tid att koka potatis.

Det blir mycket sopor, av många små yoghurtburkar i stället för att smaksätta med plockade bär i en stor förpackning naturell. Det är så viktigt vad vi vänjer barnen vid, om de får godis och eftergifter för att äta kommer det att finnas mat som de särskilt minns som extra god? Något man fick sällan.

Det skrivs så mycket om mat och lagas mat i alla medier men nu har man kommit fram till att den bästa maten är vanlig husmanskost. Det är bara att söka fram Marthas Kokbok och för lite finare mat Prinsessornas Kokbok. För ännu finare mat Eva Mannerheim-Sparres Kokbok.

Vi kan köpa färska örter och grönsaker i januari, men det är inte säsongens mat, vintermat. Jag riktigt känner hur det följer massor av avgaser med varje ört- och grönsakspåse i affärsdiskarna.

onsdag 21 januari 2009


Väntan på våren synes så låååång. Doftpelargonen sträcker på sig för att få ljus. Håll ut. Snart händer det, beskärning och omplantering, sådd och så väntan igen. Men sedan går det med en rasande fart. Jag undrar om summan av ljus under året är detsamma här som vid Ekvatorn?

Men vad ser jag? Varför gulnar bladen på porslinsblomman? Den har vilat svalt och varit nästan utan vatten. Om sommaren har den blommat två gånger så hela huset doftar vanilj på mornarna. Den doftar sommarnätter med en underbar doft som nästan blir för mycket. Vad fattas den nu? Någon form av näringsbrist måste det vara, som den blommat. Lade ny jord ovanpå i somras och långtidsnäring för nåt år sen i den gamla jorden under. Måste skrida till verket och plantera om men bäst att ta ett skott.

tisdag 20 januari 2009

Kung Shahriar var rik och mäktig någonstans i ett land mellan de indiska och kinesiska öarna och levde ungefär som Kulneff i Fänrik Ståhl, han älskade och slog ihjäl med samma varma själ.
Kvinnorna var inte mindre promiskuösa, "hade hon verkligen begär efter något kunde inget hindra henne."

Kungen hade blivit bedragen av sin drottning som tillsammans med en svart slav passade på att roa sig med allehanda lustigheter och kuttrasju i trädgården när kungen for ut på någon resa. De ertappades oturligt och för att grundligt hämnas hela kvinnosläktet sedan han slagit ihjäl dem båda befallde han att få en jungfru till sig varje natt för att när morgonen grydde döda henne. Detta höll han på med i tre år! Det blir 1095 flickor det..hoh

Jungfruarna höll på ta slut, elände. Sheherazade ställde upp. Kanske hon med Allahs hjälp kunde rädda alla återstående flickor eller så skulle hon också döden dö. Kungen hade svårt att sova, han var väl övertrött, så han gav tillåtelse och hon började berätta.

Det blev ju en del berättelser, alla med en underton som skulle vara moraliskt uppbygglig. Sagorna i Tusen och en natt. Texten en enkel omodern stil. Med lite tålamod ska jag plöja igenom alla, det finns mycket kvar där att förstå sen man hörde dem som barn. Men först ska jag läsa ut Ekmans skogbibel Herrarna i skogen. Den är fullspäckad med matnyttigt, som en lärobok.

måndag 19 januari 2009


Hörde på P1 i eftermiddags under tiden jag bakade, där presenterades i ett litteraturprogram valda bitar ur "Tusen och en natt." Den kommenterades på ett så intressant sätt att jag bara måste läsa.

Ursprungligen var sagorna inte ämnade att läsas för barn. Versioner har gjorts där avsnitt tagits bort för att vara mer salongsfähiga, de innehöll för mycket erotik för att passa barnungar. Men det är nog inte därför jag blev intresserad ifall någon trodde det, jo, lite, det var närmast kvinnosynen som då berättelserna skrevs ner ca 900 e.Kr. var kontroversiell och motstridig med tanke på den kvinnosyn som nu förekommer i arabländerna.

Sagorna lästes av män för män men höjer kvinnan som den intelligentare och klokare av könen. Som kan uppfatta situationer och agera snabbt, är listig och förutseende. Sånt har hon lärt sej sen urtiden genom att hon saknar fysisk styrka. Man får skarva i med rävskinn när lejonhuden inte räcker. Kvinnans list övergår mannens har man ju hört.

Undrade om det är rädslan för konkurrens som kvinnor förtrycks. I alla fall ska det bli intressant att läsa originalversionen med alla berättelser Sheherazade underhöll prinsen med varje natt för att skjuta på sin avrättning följande morgon.

Varför skulle hon avrättas? Prinsen ville höra mer och mer och det slutade med att han gifte sig med henne. Vad tyckte hon om det? Man undrar.
En sagoskatt som hör till världslitteraturen.

söndag 18 januari 2009

Gråmulen grådag. Tunga grå moln. En dag bland de vanliga som inte är särskild alls men utan återvändo oersättlig. En fyllnadsdag.

Under januari, februari och mars finns det något i hästväg som kan konsten att överleva vintern. Läser ur Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" där hon citerar Björn von Rosen som skriver i "Gröna kammaren" om en stark närvaro som inte vet något om döden. Älgen som rör sig nästan osynlig i våra skogar och lever av knoppar och tallskott.

Med sitt perfekta redskap att känna vittring och de jättelika lurarna till öron att fånga minsta ljud är den värd all vår vördnad. Från att ha varit utrotningshotad serverar vi den nu dukade bord med säd, tallplantor och ungskog i lagom höjd.

Vargen som decimerar älg naturligt är ivägskrämd och har ersatts av älgjägare med hundar och telefoner och inhysta utlänningar som mot hög betalning får uppleva exotik och ta hem trofeer att spika upp på salongsväggen.

Det mest vänliga mot miljön tycks vara total frånvaro av människan som med sitt intellekt bara lärt sig att se vilket mirakel hon håller på att förgöra.


Med vida ögon ser allt
kreaturligt i öppenheten in.
Bara våra ögon tycks omvänt se
och ringa in dess synfält
med fällor hindrande fri utblick.

Vad utom är, det fattar vi allenast
i djurets ansikte; ty redan barnet
förvänder vi och tvingar se bakåt
mot allt uttytt, ej mot öppenheten
som präglar djuransiktet. Fritt från död.
Den som vi enbart ser; det fria djuret
har undergången bakom sig, blott Gud
framför sig, när det går, så rör det sig
i evighet, som brunnar går i dagen.

lördag 17 januari 2009


Av någon anledning blev det så att jag sparade innehållet i Kinderäggen. Många av dem var kluriga och fyndigt ihopknåpade för att rymmas in i chokladäggen och för att de inte skulle försvinna bland alla andra leksaker som bara kom bort plockade jag ihop dem och sparade. Det är väl femton år sen.




Man har inte roligare än man gör sig.

fredag 16 januari 2009



Min kunnighet om växter som symboler har blivit större, nu vet jag vad bilden av ett visst blad kan betyda. Så nu har jag ersatt det i min banner så att ingen ska tro att jag är förespråkare för otillåten användning av den sortens gröna blad..

Apropå blad, stod idag vid stranden och såg något jag inte sett förut. Det formligen glittrade och glimrade som små ledlampor i buskar och träd. Snökristaller som små blad! Otroligt vackert.



tisdag 13 januari 2009

svart och gult

http://flickr.com/photos/dave11789/2440921385/

Sotaren har varit här. Den glade också denna gång, med schvung äntrade han stegen upp till taket, skrattade med sitt sotiga ansikte, hastade vidare lämnande ett tunt lager sot på tidningar och lite mer jag brett ut för hans svarta spår.
En sotare är en viktig man.

Det doftar vår idag. Det är nog inte meningen ännu.

Fast frökatalogerna börjar droppa ner i postlådan. Fyra små frön kan kosta nära 20€. Det måste löna sig att sälja frön åt ljus- och gröntlängtande som jag.
Köpte 3 frön av gul clivia år 2005 för 100 kronor. Två grodde och växer ännu. Väntar på blommorna, de skulle komma om sju år, stod det. Tre år kvar, då blir det fest..

En planta kostar ca 400 kronor. Idag.

måndag 12 januari 2009

resligt

foto: Maja
Tromsö by night

Från Malaysias fuktvärme till Namibias mastodontiska och torra sanddyner och Sydafrikas nationalpark och.. sitter hon nu här vid en fjord i Nordnorge med denna utsikt och syr på sin kära syma-ma-ma-maskin, min kära Ma-Ma-Ma-doter.

Och sonen, han for ju runt den här bollen... ensam. Medan tidningarna slår upp hela halva sidor och skriver om killar som gjort det tycker han att det inte är något att prata om ... Jag förstår, (-hon är en så förstående och klok mamma fast hon bara är en ko- ), efter en sån upplevelse är det en hel del som behöver sorteras i sina mentala fack och ligga till sig lite. Tas fram senare och gås igenom när det blir tid till det. Sen får man se.
Äldsta dottern har också färdats så mycket hon hunnit innan det blev fullt upp med annat.

Ja, inte har den kommit från mig, reslusten, för det bästa jag vet är att vara hemma i mitt hem där jag bor därhemma i mitt hem. När vi skulle flyga till Maldiverna då de var 10-13 årsåldern gick jag och våndades så att jag bad någon annan åka i stället. Men det är en hemlighet, tur att denne någon inte kunde.

Redan som barn kände jag stort obehag av att resa nånstans. Det var sorgligt, det kändes otrevligt och otryggt och jag får alltid genomgå en inre strid innan det bär iväg ut på någon resa. Äpplet faller långt från trädet..

Nu har vi planerat en segling i Grekland igen i höst min fästeman och jag, och jag har mardrömmar redan.. båten sjunker med fören i vädret som Titanic.

Som alternativ till det osunda i att i dagens läge äntra ett aerodynamiskt transportmedel som bidrar till jordens undergång
har vi tänkt åka till Grekland med tåg. Inte så sunt och rent det heller men man kan ju inte åka häst och vagn mera för DET skulle jag kunna tänka mej. En häst drar inget bränsle när den går, bara när den står..

En resebyrå som förväntar sig förpassa en greklandsresenär till ort och ställe börjar genast pussla ihop flygtider. Tåg? Då ja hm, måste ni nog prata med Statens Järnvägar.
Det visade sig inte det enklaste, en massa byten och ska ni genom Ryssland, Baltikum eller ner till Italien..?

Själva resan blir en upplevelse i sig.

fredag 9 januari 2009

Tålamod är konsten att kunna hoppas, ett talesätt som har fastnat i minnet. Tålamod och envishet hör i hop, tålamod är snäll envishet. Som yngre förundrades jag över de äldres tålamod och ihärdiga långsamma sätt att utföra saker. Det låg en trygghet i deras tålamod, en stadig grund var deras uthållighet med de mest tråkiga sysslor. Jag såg med lite medlidande på dem, de hade inget roligare att ta sig för. Själv gav jag upp så fort det blev tråkigt.

Som barn fick jag den stora förmånen att vistas med min kamrats familj på en ö ute i det yttersta havsbandet. Där fanns allt som hör sommarens skärgårdsfröjder till. Det var så nära "Saltkråkan" man kunde komma.

Pappan satt inne i den lilla stugan och lappade och redde upp näten medan vi ungar sprang ut och in genom den låga dörren. Därute på berghällen fanns ryssjorna uppspända i långa höga bågar. Vi sprang ut och in i dem också. De var gjorda av bomull och gick lätt sönder men vi fick ändå aldrig grälor. Det var roligt, allt vi gjorde.

Därinne i stugans skymda vrå satt pappan och lappade och redde med ett tålamod jag alltid tänker på när jag gör ett tråkigt tålamodsprövande arbete. Hans sätt var mera uppfostrande än de skarpaste tillsägelser. Han sa:

"Nog har jag hört att barn är en välsignelse men aldrig trodde jag att jag skulle bli såhär välsignad."

torsdag 8 januari 2009

Vallo är död. En profil känd och speciell är borta. Han körde ofta med sin häst förbi vår grind för att hämta mat från skolköket. Han skulle ge till hundarna i sin kennel. Formans kennel. Ibland lämnade han lite vid porten åt mig att ge åt min hund. Vallo var stor och snäll. Han talade annorlunda, man kunde tro att han var efterbliven men Vallo var intelligent med en klok och empatisk humor. Rå men hjärtlig. Första gången jag såg honom stod han i skolans aula efter rasten. Stor och stark och imponerande stod han där främst i åttonde klassens led och pratade på sitt speciella långsamma sätt. Jag hade just börjat på första klassen. Alla skulle stå i led efter rasterna före tågandet in i klasserna, dicsiplin och ordning rådde på babyboomen.

Det finns många historier och citat efter Vallo. Ett är från oljekrisens tid på 70-talet då det sparades på el. Vissa tider släcktes vissa stadsdelar och Vallo hade inte följt med när hans del skulle bli mörk. Vallo vandrade arg till kraftverket och frågade: "Ha ni fått ein gris i dynamo?"
(Det flöt ett och annat ner längs älven i gången tid...)

Vördnad och humor, det var Vallo.

Valfrid Kling med sin häst på Skatan . Endast tallen finns kvar. Foto ur Nykarlebyvyer.nu

mjaulycka

söndag 4 januari 2009

kyrkan och älven

Vi /jag lever i en liten småstadsidyll i en avkrok av världen där snön sakta dalar ner över vita gator, där enstaka bilar väjer för en gammal dam med spark, där barnröster dominerar över det i andra städer allestädes närvarande trafikbullret och den sparsamma julbelysningen understryker att här tar vi det lugnt.

Människorna som hela sitt liv levt här och på sin ålders höst hamnar på "Bädden," sista stationen i detta livets samvaro känner sig hemma och du och vi med varandra och personalen.

Nykomlingar synas nyfiket, avvikande accepteras och tas som de är och alla är hej och sidu och jaha du e igång.

Den speciella småstadsandan är sömnig, trygg, långsam och inget för dem som söker storstadslivets alla uppbyggliga eller fördärvliga utbud. Hit kommer man som om det vill sig så, med sin unga familj med småbarn eller till rötterna som äldre luttrad som fått nog av livets villervalla.

Ingen dör ensam här, ingen föds utan att grannarna vet och allas barn är allas ansvar.
Låter det overkligt? Det är fakta och självupplevt. Nyfikenheten är intresse och skvallret är nödvändigt socialt umgänge. Trots många tappra försök är det lyckosamt att staden inte vuxit alltför okontrollerat och smaklöst utan kan med varsam planering bli unik om den lyckas bevara sin småstadsprägel.

För att den ska kunna göra det behövs pengar och intresse för kulturarvet.



Vid älven i väntan på okänt öde. Som skulle kunna bli ett bostadsbolag, kanske pensionärscenter..

lördag 3 januari 2009


Den finaste komplimang jag fått tröstar nu i varande medelålder: Du kan aldrig åldras fult. Sänder en tacksamhetens tanke till den man som för 36 år sen gav mig denna komplimang. Här får du en blomma inför det nya året, var du än är.

fredag 2 januari 2009



God fortsättning!!

Efter festen borde jag inte vara så trött eller vinglig på bena att jag inte orkar diska utan att krossa något glas. Om man inte har diskmaskin förståss.. Det är SÅ tråkigt att komma ner i köket följande dag och möta flottig disk i högar. HU. Såhär ska det helst se ut, men så helt glänsande rent..tja.

Här kommer
Nyårsmenyn

Glöggmartini
Laxpaket
Grillad oxfile med gräddkokt potatis och calvadossky
Sommartiramisu
Kaffe med kanelcheesecake
"Dra åt hel..bricka" som inte behövdes:
Janssons frestelse


Dryckerna skötte fästmannen om, jag vet inte vad han bjöd på men gott var det. Hade fullt upp med maten.. Det blev inte så perfekt som jag tänkt men trevligt hade vi.

Vitvinsglöggen hade tagit slut i affären så vi kokade upp och silade glöggkryddor i vitt vin, men det blev inte bra. För att få mera sting hällde vi i lite av calvadosen. Det blev bättre, men inte bra så i med lite rött! Vid det laget måste vi nöja oss, hur gärna vi än velat smaka oss vidare. Man vet inte hur det hade slutat.. Nu var det ju inte längre överensstämmande med menyn, det blev något hemlagat..

Laxpaketen blev en överraskning, en ovanlig smakkombination med peperomi och mozarella, körsbärstomat och basilika. Peperomin gav sälta och röksmak åt laxen, gott!

Tyvärr blev oxfilen inte riktigt mör, kanske hade den fått steka lite till. I alla fall, det är något visst med det bästa köttet på hela djuret. Sällan äter vi kött så med lite bättre samvete kunde vi det nu. I stället för champinjoner hade jag lagt egen torkad blandsvamp i blöt dagen före till såsen. Smörstekt äpple och rucola som knorren överst.

Potatisen blev lite för såsig så att "brödtornen" inte kunde hålla ihop det. Men god blev den.

Efterrätten blev lyckad, lemon curd sen tidigare och en tårtbotten som visserligen torkat lite men blev lagom med en skvätt limoncello varvat med hallon i hallonsylt, vaniljsås ihopvispat med mascarpone och så hallon överst. En salig blandning av sötma.

Kanelcheesekakan försvann i ett huj. Alla gick mätta och trötta och jansson finns nu för några middagar framåt...

.