roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

tisdag 6 oktober 2009

det finns ingen gyllene medelväg

för oss att välja om vi ska kunna leva i värld lika ren som den varit en gång. På något sätt är jag optimist men den optimismen har sin grund långt in i framtiden, en framtid då verkan av vårt leverne sökt sig sin egen bot. Kalla det eonoptimist. Det vi gör nu kan likna sig vid en hoper läkare som försöker råda bot på symptom medan en okänd sjukdom sprider sig utan deras kännedom om den.

Vad kan jag göra åt det? För vårt samvetes och den goda sakens skull ska vi varenda kotte göra vad vi kan. För mitt samvetes skull kan jag till exempel på länken med hunden samtidigt plocka plastskräp. Vad hjälper det annat än att det ser snyggare ut? Miljarder människors plast sedan 20 år tillbaka i tiden har med hjälp av havsströmmarna samlat en gigantisk oöverskådlig plastsoppa mitt I Stilla Oceanen.



Vi är inga aliens som inte kan anpassa oss, vi är en del av jorden och följaktligen agerar vi så som vi blivit skapade till. Eller? Vi ingår i det ekologiska systemet på samma sätt som allt annat som söker sin balans och sin nisch i sammanhanget.

Det är det vi så intensivt håller på med. Inget annat än naturen säger ifrån när det blir obalans. Det kan ske så sent att skadorna blir för oss oreparerbara. I slutändan drabbas vi själva. Under all geopolitisk tid har jorden pendlat mellan kaos och balans, arter har kommit och gått och de som inte kunnat anpassa sig dött.

Är vi den felande länken? Jag tror att vi inte är någon länk alls, vi är en art i ett sidospår som måste vara mindre kortsynt för att klara sig.

Jag fortsätter att plocka plast.

Det är bara så synd om allt liv som just nu drabbas av människornas kortsiktiga bulldozerstil när de blir så många. Så många som inte kan annat än sprida ut sitt skräp över den enda planet där de kan bo.

Inga kommentarer: