roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

söndag 11 oktober 2009

vårt behov av blåsväder


Blåsväder för femti år sedan. Nittonhundrafemtiåtta tror jag det var.
Här ligger vår båt på svaj i en storm på 24 m/s. Jag anar pappas oro genom åren, ska ankaret hålla, kommer den att dragga? Pappa stod på stranden och fotade. Det blåste småspik. Vi var alla ute på holmen då det blåste upp. Strax efter att den här bilden togs ökade vinden så att vattenytan var ett enda vitt skum. Vågorna blåste sönder. Det var ett tjut utan like i luften.
Orkan.



Vi hörde inget annat än blåsten där vi försökte stå och titta på när pappa bar ut stenbumlingen på bryggan för att den inte skulle blåsa bort. Han hade en lång svart regnrock på sig, minns jag. Han blev våt underifrån, vattnet kilade mellan bryggans bräder in under regnrocken. Tillbaka kröp han för att inte blåsa iväg.
Och bryggan hölls kvar.



Här en bild från samma holme med muddrad hamn och pir anno 2009. Oron för båtarna är densamma. Det hör liksom till, den där oron för båten. Man ligger vaken och lyssnar. Har vinden ökat? Har den vänt, varifrån blåser den nu? Nog har man stigit upp och hastat ut många gånger för att släppa efter eller förtöja om när man försummat att göra det på kvällen därför att vattnet låg som en spegel.

Vad var det värsta som kunde hända då?

Och nu? Om det blåst lika hårt.

Små båtar smögs in i naturliga vikar, var de tillräckligt små drog man opp dem på land. Många "blev kaffeved," vi hade en eka och en roddbåt som gick den vägen, ingick i kretsloppet så att säga. Inte så stor förlust, det var att skaffa en ny.

Idag är båtarna större och blir så större vindfång i blåsväder. I en likadan storm skulle den inte klarat av att ligga på svaj utan en enorm bojtyngd och lina.


Därför bökas stränderna överallt i skärgården för att ge en trygg plats åt dagens båtar.

Men det är inte längre lika spännande. Stränderna utanför stugorna är inte längre naturlig. Vi anpassar den till oss i stället för tvärtom. Bygger var som helst och bökar så att det passar.

Bekvämligheten har sitt pris, förutom att man blir bekväm mister man kontakten med det viktigaste. Respekten och ödmjukheten inför vad som är, beundran och beredskapen inför krafter som vi gör stora ingrepp i känslig miljö för att komma ifrån.

Skärgården har blivit en förlängd sommarveranda. Äventyr, det är något vi betalar flygresor till när vi bekvämat bort det.

Den så kallade naturliga vardagspänningen som sätter vardagsmänniskan på prov saknas. För att få den byggs dyra sporthallar, körs för fort, spelas dataspel och begås småbrott, eller större brott. Spänningen har blivit en handelsvara och en skattekostnad.

Inga kommentarer: