roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

lördag 4 juli 2009

Väl infattad i skärgårdssceneriet inger vind och vågors samspel med båten en lugn stämning och en känsla av att tid, det är det enda man har hur mycket som helst av.



Med blicken stadigt riktad framåt där inne i plast, glas och oljud hinner man gå miste om mycket på vägen. Hinner sjöfågelungarna undan, det har jag ofta undrat. Och vilket buller fiskarna tvingas leva i, vattnet bär ju ljud mera än luft.

Ibland fasar jag mig över hur det skulle kännas att vara fisk och bli metad: Du sitter på bryggan och serveras en god korv. Du biter kraftigt i den för att du råkar vara hungrig som en varg. Tyvärr råkar det vara en krok gömd i korven. Den fastnar i kinden, eller än värre, långt ner i halsen och något drar dig ner i vattnet så att du långsamt drunknar. Drunknar du inte genast får du något hårt i huvudet eller nacken knäckt.

För att inte vara masken!

Kom inte och säg att de är känslolösa.

Tjo.

2 kommentarer:

maja sa...

...men å andra sidan är det bättre att det går snabbt o smärtfritt med dendär dunken i nacken efter ett liv i frihet, jämfört med..tja, de grisar, höns eller kor som får stå instängda dygnet runt, året om, hela livet, i eget piss o skit.

Bara för att vi tycker att "så ska det vara, så har det alltid varit..sån är människan, rovdjur". Bah. Lite humanitet är väl också mänskligt...eller kanske inte.

maja sa...

jag menar bara, det är så enkelt att köpa dendär köttbiten i affären när man slipper döda själv.