roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

lördag 9 maj 2009

ta ut mig


"Sniff, sniff.

Doften betyder att jag är sjöklar.
Motorn har fått nya delar i växelöverföringen, Ettan har pressats in mellan borden, det är en tätningsgegga. Det glänser och skiner och doftar tjära.

Gamla Svarten ska ännu en sommar få tuffa mellan holmarna.

Plastbåtar, fnys. Dylika artificiella flytetyg tillverkas endast för lättingar utan känsla för levande material. När min saga är slut återgår jag till kretsloppet.

Plast.
Själva ordet låter hastverk, stumt, kemiskt och onaturligt. Fnys."

------

Envis, bakåtsträvande nostalgiker håller jag så länge jag får hjälp fast vid den gamla tjärbåten. På något sätt har den blivit som en gammal häst som känner vägen hem, en familjemedlem. Nu har jag lärt mig personligheten, tryggt och vant känner vi våra egenheter efter åren av misstag och prövningar både i blåst och stiltje.

Utan motor är hon svårmanövrerad. Årorna är alldeles för tunga och några årtullar har hon aldrig fått. I stället sitter de fast med rep i sudbandet, inte bra alls. En improvisation som blivit permanent men kanske ett tecken samtidigt att årorna inte ska behöva användas. Åror av den längden borde ha en tyngd närmast handgreppen för att få jämvikt när man ror. Jag fasar för att få motorstopp i hård vind men hittills har motorn tuffat troget och hon tar den korta sjön vi har inomskärs så bra.



Modellen är från Replot och båten är byggd 1981 tror jag det var, i Österhankmo. Just den här mallen på båt är rank men lättmanövrerad och användes för att vittja ryssjorna i och utanför Vasa skärgård. Hon är bred och ligger högt och har brett språng för att kunna ta mycket strömming. Jag har inte sett någon liknande modell men har hört att det ska finnas någon kvar.


I början skedde flera missöden. En gång skulle jag naja fast vid bojen för att lämna henne på svaj. Det blåste fyra till sex meter, hade jollen på släp för att kunna ro iland. Fick inte tag i bojen med båtshaken genast, måste göra om det ett par gånger. Åskådare på land hade en stunds movie. Till sist lyckades det men då hade jag glömt att frikoppla. Försökte ändå hålla fast, men skrapade handen så jag måste släppa taget och ta om igen.

En annan gång backade jag rakt i en annan båt. Det blåste den gången också och jag skulle köra in till bryggan men missade för att vinden tog tag i fören. In med backen, trångt var det bland alla båtar, pang! Båtar står inte stumt parkerade som bilar, de flyter undan så skadorna blev minimala.

Det är som med alla båtar, det kommer mer an på skicklighet än rå styrka. Det är ingen skillnad om en tjej eller kille har hand om båt, det är mina döttrar bevis för. Vana och kunskap med tiden får alla som är intresserade och ofta kommer i kontakt med sjön. En underbar frihetskänsla är det när man känner att man kan och inte är beroende av andra för att komma ut. Hjälp är aldrig långt borta om det skulle behövas, vi brukar säga att albuskarna har ögon, man rör sig inte utan att vara iakttagen i skären. Det sitter alltid någon med kikare och följer med vem som rör sig därute och numera lär väl nog många känna igen den svarta tjärbåten;
Jaså, hon fick den i sjön i år igen.. :-)


Inga kommentarer: