roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

onsdag 27 maj 2009

innan allt ogräs


hunnit upp är trädgården så fin. Påskliljorna pöser gräddiga och gula överallt där de räcker och sprider en svag doft av vaniljglass. Jag ska dela dem och ha dem överallt, tacksammare blomma finns inte i min ogräsiga och oplanerade spontanträdgård utan ordentlig grund för ogräsrötterna lurar under allting. När liljorna blommar ser min trädgård ut som en bild ur en frökatalog.

Nyper av alla vissna blommor för att kraften inte ska gå i ev frön. Jobbigt men lönar sig. Lite får man väl offra sig för grannlåten..

Idag har jag i alla fall jobbat som en träl, en kuli. Förstår inte varför jag sliter och bär tunga betongplattor, gräver och kämpar som en idiot. Jo, för att det är så roligt att få det fint. Så sitter jag ner och njuter en stund av mina mödors alster, innan jag får för mig att det skulle nog vara roligt att ha det och det.. också.

En bänk att sitta och tänka på önskar jag, en bänk som håller väder och vind och alla årstider. På den ska jag sitta i min gömma och titta på allt som växer.

Det är konstigt, hur man kämpar för att få det att växa si eller så. Utanför odlingarna exploderar grönskan, mångfalden, alla möjliga olika växter och alla lyser av välmåga. Alla som kallas ogräs.

Varför håller man på på detta viset? Ibland undrar jag hur människan numera är funtad när det inte får växa något vilt inom stadens hank och stör innan nån är där och trimmar och klipper och ansar och beskär. Det blir så enahanda och så tråkigt perfekt, jag minns ju hur det såg ut förr, frodigt och mycket träd. Träden är alltför lätta att kapa och tar åratal att växa upp.

Tänker på hur lummigt det var. Träden böjde sina grenar över vattnet, det var gömmigt och mångfaldigt och grönskande. Har vår känsla för estetik blivit så viktig att inget orört faller i smaken? Den egenmäktigt växande så kallade vilda naturen med allt sitt skuggspel under björk och al, sol som lyser genom bladverk och grönskans rika former som förr inspirerade skalder och poeter är minne blott.

Släta gräsmattor, trimmers som låter som ilskna bålgetingar och sommarens alla gräsklippare inspirerar inga skalder i stan mera. Perfektionismen har tagit över och inga poeter har längre lust att dikta naturromantiskt. Det finns det heller inte tid till.
Gräset måste klippas.

4 kommentarer:

hode dootrån som lååss veta sa...

du ska köör me gräsklipparn rakt över brännässlor & kirskål nu sålänge den kan orka. Om du gör det konstant så försvinner de nog med tiden! Ställ upp max bara o så dit o klipp, långsamt så int den storknar, under huvitusen, runt häcken som e mot grannens osv, int gör det nåt om det är löv och lite knöligt!

maja sa...

...eller så låter du brännässlorna och allt annat ogräs med dem växa och gör nässelsoppa nu som då, o njuter av vackra nässefjärilar som hittat ett ställe att trivas på. :)

h. den andra dottern

maja sa...

..var det inte lite det detta inlägg handlade om?

Anonym sa...

Jo, jag tycker egentligen att det är fint när det får växa hejvilt på vissa ställen. Klipper gångar och gör upptäckter bland vildheten; "där kommer en sån där blomma upp! Så trevligt!"

Nässelfjärilar fanns här gott om förut, larver som åt på brännässelbladen för något år sen.

Har lärt mig att maskrosblad är ypperlig att gnugga bort brännässelbränn med!

L, kirskål har fina skira blommor, nätta i bukett tillsammans med andra, så dem sparar jag en bit.