naturens refuge

Aprilvädret, det vet man aldrig var man har. Nu har vi majväder i april, snön är nästan borta, flugor och humlor surrar yrvingliga förbi. På gårdens minst skötta del, det som egentligen inte hör till gården utan är stadens mark växer och lever evakuerad natur. Vildvuxen, självvald i splendid isolation, blåsippor, (fridlysta), igelkottar, (fridlysta), körsbär, midsommarrosor (gammeldags, vita och röda). Där trivs vildlife, det som ingen gör anspråk på och får leva ett fritt impedimentliv.

En bit av otid. Som det sett ut innan allting annat, en bit som har samma ålder som huset och de pratar minnen med varann och kommenterar våra förehavanden och har roligt år oss. För vi är ju bara gäster som går omkring och ansar och beskär, äger och bestämmer. De lever där tills någon tycker att det är fult. Jag tycker det är finaste delen av allt därför att den är som en refuge för ursprungsväxter, elänk bakåt för en stunds vila för att orka framåt.