roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

söndag 1 mars 2009

kustsvensk


Jag har rört mig oräkneliga gånger mellan de skandinaviska länderna och blir alltid lika glad över de öppna gränserna och förståelsen, den slags tillit som kan skönjas mellan de skandinavisktalande innevånarna. Kommer ändå aldrig över den osynliga gräns som finns så fort jag reser in i det inre av Finland, in i helt finskspråkiga trakter, fast jag inte har svårigheter med språket. Finländarna är toleranta och hjälpsamma när man försöker tala deras svåra språk.. Som finne känner jag mig ändå främmande i det finska Finland och måste intala mig att detta är mitt hemland. Hej, hemland, här kommer en rantaruotsalainen, terve, Suomeni maa. En etnisk minoritets känsla, både lite klämd och beklämd.

Är det en känsla som grundar sig djupare än bara på grund av det språk jag har som modersmål, finlandssvenska? Det att far var norrman, mor finlandssvensk adopterad av okänd härkomst. Mitt tidigare norska medborgarskap och svenska som modersmål, att jag är född och uppvuxen och levt som kustsvensk i Finland i all min tid gör att det känns som om jag inte vänder mig österut just alls.

Vördnad och stolthet känner jag ändå över det finska folket. Kampen för självständighet, den långa östgränsen, pappa som deltog som frivillig norrman i båda krigen och bidrog att vi blev god tvåa förminskar inte den känslan, tvärtom. De evakuerade 400.000 karelarna som måste fly och lämna hem och fosterjord och som på kort tid skulle fås att börja nya liv var en bedrift värd all vördnad, tillsammans med ett krigsskadestånd världen förundrades över att lilla Finland klarade av. Tack vare den fick de hemförlovade arbete och landet byggde upp en industri de segrande nog inte hade räknat med och som gav en skjuts framåt vi lever på än.

Ändå är vi en etnisk minoritet som när det kärvar till sig blir i kläm och det känns som om västerut är ett väderstreck dit man har en förunderlig dragning.. Mot väst, mot solnedgången och havet, det är framsidan, dit jag vänder ansiktet för att få lite sol på det.

Har just kommit hem från ett dygn i Umeå.

Inga kommentarer: