roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

söndag 18 januari 2009

Gråmulen grådag. Tunga grå moln. En dag bland de vanliga som inte är särskild alls men utan återvändo oersättlig. En fyllnadsdag.

Under januari, februari och mars finns det något i hästväg som kan konsten att överleva vintern. Läser ur Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" där hon citerar Björn von Rosen som skriver i "Gröna kammaren" om en stark närvaro som inte vet något om döden. Älgen som rör sig nästan osynlig i våra skogar och lever av knoppar och tallskott.

Med sitt perfekta redskap att känna vittring och de jättelika lurarna till öron att fånga minsta ljud är den värd all vår vördnad. Från att ha varit utrotningshotad serverar vi den nu dukade bord med säd, tallplantor och ungskog i lagom höjd.

Vargen som decimerar älg naturligt är ivägskrämd och har ersatts av älgjägare med hundar och telefoner och inhysta utlänningar som mot hög betalning får uppleva exotik och ta hem trofeer att spika upp på salongsväggen.

Det mest vänliga mot miljön tycks vara total frånvaro av människan som med sitt intellekt bara lärt sig att se vilket mirakel hon håller på att förgöra.


Med vida ögon ser allt
kreaturligt i öppenheten in.
Bara våra ögon tycks omvänt se
och ringa in dess synfält
med fällor hindrande fri utblick.

Vad utom är, det fattar vi allenast
i djurets ansikte; ty redan barnet
förvänder vi och tvingar se bakåt
mot allt uttytt, ej mot öppenheten
som präglar djuransiktet. Fritt från död.
Den som vi enbart ser; det fria djuret
har undergången bakom sig, blott Gud
framför sig, när det går, så rör det sig
i evighet, som brunnar går i dagen.

Inga kommentarer: