roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

fredag 14 november 2008

bloggpaus









Försöker sticka en ny typ av socka. Den blir dubbelstickad under sulan och slätstickad ovanpå, vartannat varv hoppar jag över varannan maska, det ger en tjockare stickning. Den här får bli en prototyp. Kanske mönstret finns förut i någon form men jag har inte ännu sett det.

Livet är som att sticka en ny typ av socka utan prototyp.

Med det här inlägget gör jag en bloggpaus och kommer kanske tillbaka efter jul. Säger kanske för säkerhets skull.

Här ska stickas julklappar...



de orden

Ord kan bygga och rasera. De flyger lätt som fjärilar eller vältrar över allt som pansarvagnar. Bygger katedraler fulla av självkänsla eller krossande minsta lilla blomma som tror sig trygg att sätta frö.

Vi lever av ord, de är överallt och de är det betydelsefullaste vi har.

Idag känner jag mig alldeles förkrossad. Mosad. Tillintetgjord och utan värde. Jag lever på lånad tid och har inget existensberättigande.
Känslan av att ha blivit kränkt sitter som en spik och är svår att sätta ett överskylande plåster på.

Varför är ord så svåra?

Tid, gå fort så du läker.

onsdag 12 november 2008

uppochnermaskin

har jag skaffat för en tid sedan. Det är en av de nya manickerna man ska ha för att sägas må bättre. Man kliver med fötterna på ett fotsteg, kniper fast dem med en spake, lägger sig på en brits och med hjälp av två andra spakar vippar man sin hela lekamen upp och ner.

Blodet rusar ner i skallen och magen hamnar under brösten. Så ligger man där en stund medan påsarna under ögonen lägger sig tillrätta ovanpå dem och undrar varför vi egentligen inte går på händer ibland för omväxlings skull.

Det är hälsosamt att låta blodet rinna upp i huvudet utan orsak, ilska eller genans. Håret får ny fart, hyn får ett skimmer ( har inte legat tillräckligt kanske ). Ryggen rätas ut, diskarna slutar diska och åderbrocken töms och det känns riktigt angenämt i hela varelset efter en opp och ner stund.

måndag 10 november 2008

fiskens öga



Hörde på P1 i radion:

EUs fiskepolitik är mastodontiskt bakvänd och kolossalt inkonsekvent. Ledsamt.




Mina jakarandafrön som jag tog från ön Hydra i Grekland där vi seglade så miljövänligt omkring i våras har grott!

söndag 9 november 2008

En dropp som vill opp
på topp på topppå topp

för huset i min kropp
ska inte stå opp
och ner

november månads
milda grånad

speglar sig i varje knopp
så vått så vått

säger Plask och Slask
gummistövelväder

sjunger på taken
nu blir jag våt i baken

fredag 7 november 2008

barndomslandet


I dagens Vasabladet sätter Dennis Rundt exakt ord på det jag länge tänkt men inte vågat formulera. Eftersom jag inte har varit tvungen att jobba och därmed har kunnat välja vad jag helst ville när barnen föddes, har jag inte varit den rätta personen att uttala mina åsikter för att tas på allvar.
"Vad då, du vet ju inget om hur hårt det är att få ekonomin att gå ihop. Du har ju inte behövt jobba, du har kunnat stanna hemma och vara den riktiga femti-talsmamman som du trivs med. " Det var nästan så jag skämdes för att jag kunde stanna hemma. Jag kände mig utanför de jobbande mammornas krets.

Dennis Rundt skriver i slutet av sitt inlägg: " I ett stegrat samhällstempo och ett allt hårdare samhällsklimat finns det kanske inte tid och intresse för det som borde vara en av de väsentligaste uppgifterna här i livet: att ta hand om den växande generationen och odla den mänskliga gemenskapen. Men- det är exakt vad som bör göras."

Ja, jag har som förälder känt mig priviligierad att få följa barnens uppväxt varje dag, hela dagen, tills de flyttat hemifrån och bildat familj. Se hur de ändras och följa med deras framsteg, och prata om allt som de funderar över. Det låter oerhört när han skriver att barn kanske kommer i andra hand på grund av samhällsklimatet. Ett klimat där barn är i vägen för vuxnas intressen och arbete.

Tillfredsställelsen att veta vad de gjorde, var de var och hur de funderade är saker som jag annars skulle ha gått miste om. Inte kunde jag ändå veta allt men jag slapp ha ständigt ont samvete för att inte hinna med dem.
De var en kort tid här för att lära sig bli vuxna, nu är de ute i livet. Allt har sin tid. Jag har läst till student och utbildat mig till bildkonstnär. Nu finns tid att måla himlar.

Jag tror inte många orkar med en så tråkig tillvaro idag som att non stop ta hand om egna barn när det är så mycket som lockar och som man måste eller hellre vill göra. Det ÄR tålamodsprövande men belöningen är obetalbar. Den är en generation.

Barn behöver växa in i den familj dit de fötts och långsamt lära sig koderna mellan människorna omkring sig i en miljö där förändringarna inte kommer slag i slag. Där de får den tid de behöver att leka färdigt.

Vi vet inte hur de haft det när de som små varit borta nästan hela dagen för små barn har ännu inte ord för sina känslor. Känslorna är starka och lämnar spår för hela livet därför att de är förstagången-intryck. Utan att få tid att smälta dem i lugn ensamhet eller för oss ibland obegripligt prat blir de kvar. Vi frågar hur har du haft det men de kan inte komma på hur en obehaglig eller trevlig upplevelse ska förklaras. Någonstans i medvetandets hårdskiva lagras känslorna och poppar upp senare, kanske i skolan, kanske på jobbet eller som vuxna i den egna familjen.

Barn är individer i ständigt vardande och vi känner dem inte även om de visar vissa karaktärsdrag därför att de ständigt lär sig och förändras. Det är inte samma barn du ser vakna på morron som när du nattade det, barn är en mycket snabb utvecklingsprocess.

En del påstår att barn har lättare att bli sociala och anpassar sig med främmande människor mycket snabbare när de kommer till dagis. Den anpassningen är påtvingad och att påstå någonting sådant är mycket för att döva samvetet.

Vi har inte barn för vår egen skull utan för deras egen. De ska ta tid. Har vi inte tid utan skyndar till jobbet, kurser och möten, bilen, båten, tekniska prylar och allt vi just nu vill göra i stället för att ge den människa vi satt till världen den tid den behöver för att bli en solid varelse med värderingar för en trygg självkänsla. Ja, så får vi vilsna samhällsmedborgare som i efterskott kostar samhället stora pengar.

Under babyboomen och euforin efter kriget då finska folket skulle ökas i antal igen, hade man en annan syn på barn. De skulle hållas i herrans tukt och förmaning. Man hade just upplevt död och tragik och hade en mer realistisk syn med ett annat perspektiv på tillvaron. Barn fick vara tillsammans med i de vuxen samvaro där det förekom talkoarbete och grannsämja.

Då det inte fanns dagis, ingen tv, någon enstaka trådtelefon som man måste vänta på samtal och skrika i och som fungerade bara ibland fanns det mera tid för att vara tillsammans utan någon annan anledning än att prata och bli kvar och prata ännu mer. Eftersom de vistades ofta med vuxna fick helst inte avbryta när de vuxna talade. Det hörde till att niga och bocka för äldre, ta i hand och säga tant och farbror och hjälpa till. Synas men inte höras. Det blev många jante barn och ungdomar men de sköt inte ihjäl sina klasskamrater.

Efter det kom den sk fria uppfostran. Vad det nu innebar. Om det var ett resultat av ont samvete eller bara för att inte behöva uppfostra sina barn som man själv hade blivit uppfostrad är svårt att avgöra. Det tycks alltid gå till ytterligheter innan något återgår till ett normaltillstånd.

Det är inte föräldrarnas fel att de måste eller vill föra bort sina barn på dagarna. Utvecklingen har blivit den att konsumtionen och samhällets krav driver till det. För att kunna klara alla utgifter måste båda föräldrarna ut i arbetslivet.

Vi kan inte vrida tiden tillbaka, nej, den går nog dit av sig själv om den vill. Jag önskar att familjen blir viktigare i planeringen, familjen som grund för allt i samhället måste få högre status och inte bara vara en konsumtions-och skattebetalarefaktor. Det talas om mera skolkuratorer och lärare och samhällets stöd till barn som far illa. Inget om hur familjerna mår, hur föräldrarna har det, de som har grundansvaret därför att kuratorer och lärare inte kan gå in i ett hem och kolla om allt står rätt till. Varje familj som inte har släktingar eller goda vänner i grannskapet borde ha en egen familjehjälpare som anförtrodd.

En hemmamamma gör ett stort men tyst arbete som kan kallas medborgarfostrare och hon kostar inte mer för staten än hemvårdsstödet och barnbidraget. När priset blir för högt, det vill säga det barnen betalar med att fara illa, måste politikerna tänka om.

Det skulle inte förvåna mig om levnadsstandarden sjunker med finanskrisen. Som egentligen är en naturlig följd och ett sunt symptom som kanske gör att vi lär oss att inse att det går med mindre. Men innan dess gör det ont som en visdomstand som tränger.

torsdag 6 november 2008

dagen till ära


blommar ordensstjärnan. Den har en svag lukt som ska påminna om as och kadaver som flugorna tycker om precis som det är tänkt. Ett annat namn på den är, just det, asblomma.

Fantastiska blomstervärld.

onsdag 5 november 2008

igårkväll, himlen mot väst


Det är antagligen många som idag känner en hoppfull lättnad över att det är över. USA har skrivit historia inatt, de har valt en mörkhyad president som nu axlar det största ansvaret och förväntas likt en Messias göra underverk.

Måtte han klara av jobbet och inte bli piffad av någon fanatiker. Måtte lilla frun stå som Clementine vid hans sida.
Mormor i sin himmel gläder sig, alldeles säkert.

Lycka till, mr Barack Obama, the president of the United States of America. En upprättelse har skett, du symboliserar alla överskeppade slavar som hjälpt till att bygga upp landet, äntligen är de accepterade att kunna nå högsta befattning.

Styrkekram.

tisdag 4 november 2008




Skäridygn!

Milt och friskt. Det susar dovt i träden när löven är borta. Det rasslar i kala lövgrenar och granarna får ensamma stå för basen. Vattnet väntar på islocket, ska det bli någon is? Solen lyser lågt och man ser genom holmarna. Ser stugornas silhuetter. Skärgården är ensam med sig själv och årstidens frid. Men nej.

Nånstans hörs en grävmaskin. Där skymtar en elledning jag inte sett förut. Som om man dragit ett ilsket felstreck tvärs över trädens meningar.

Där det var ödemark när jag var barn. Väglöst, orört, oändligt Frösöland.

söndag 2 november 2008


Gravstenen är av vit marmor och står lite ensligt borta vid stenmuren. Det är den enda gravsten som står vänd mot söder. Gick för att sätta ljus där stoftet av den man jämte hans närmaste som för 150 år sedan lät bygga och bodde i vårt hus finns.
I flera år har jag tänkt göra det, nu var det en verklig anledning.

Man kan urskilja mannens namn på framsidan, hustrun namn är präntat på baksidan tillsammans med svärmors. Det har tydligt skett något misstag med texten. Mannens namn står också på baksidan men bara till en del, hustruns namn är skriven ovanpå. Det känns mänskligt. En uppiggande detalj av slarv vid evighetens allvar.

Fantasin sätts i rörelse, hade det varit någon schism eller räckte inte pengarna till att göra en ny gravsten? Hade barnen grälat, hade det varit bråttom?

"De hoppades och trodde," står det under svärmor.

En hare skuttade fram där jag stod i skymningen bland de rostiga järnkorsen. Den började lugnt beta, höll på att ömsa till vinterpäls. En skogshare. Jag undrade hur den skulle komma över muren ut igen. Här kunde den i alla fall känna sig trygg. Inga bilar, inga jägare, gott att äta.


Så länge det finns någon som minns är de levande. Så försvinner de bakom tidens draperier och blir ett med stjärnorna och gräset.