roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

onsdag 24 september 2008


Har tuffat omkring med min kära båt bland holmar och skär. Njutit underbara höstdagar. Fjärran från världens vimmel.

Fick städat i stugan, tömde bastuboilern, planterade ner sommarblommorna mellan två stenar. Hoppas de övervintrar i år också.

Bastubryggan är kvar att ta upp, bojen, utemöblerna, sånt jag inte klarar utan kära fästmannens hjälp.

Så måste båten tas opp. Ett bekymmer varje höst och vår att behöva be om hjälp. Borde ha en egen traktor. En söt liten Grålle.

Det fanns så fina lingon! Röda, runda och rara till sylt och saft och paj.

inte en gång till.

Alltför många unga är alltför ensamma med alltför många intryck. Så tragiskt att det har hänt en gång till. Någonstans sitter en vilsen ung människa som behöver en stabil vuxen person med sunda värderingar. Ingen anar något, inte ens när tecknen är tydliga. Ingen bryr sig. Måste det alltid offras liv förrän man inser att det håller på att gå snett.

lördag 20 september 2008


Igår cyklade jag i regnet till den gamla ödegården. Det är ett ställe som ger en alldeles speciell känsla. Samtidigt korrelerar det med min sinnesstämning just nu, höst och sakta förändring. Jag har följt med husets förfall. Första gången stod det rödmålat med en liten kvist mot väster. Övergivet. På sidan om allfartsvägar, tyst. Man kunde gå in, en storstuga med våningssängar och en liten kammare. Huset stod på en öppen plats intill en stor gårdsbjörk. Fähuset intill, en liten äng och skogen där bakom.

Vem har bott där, vilka har levt och lämnat allt helt? En källa till spekulationer där fädernas hägnande andar bo.

Aspar susade uppe i ett ljusgrönt kupoltak sin koral över naturens förmåga att gömma, sänka ner i mull och över all mänsklig verksamhet som en gång varit hörs bara deras viskande röster uppe i asparnas kronor.



Platsen är ett naturens konstverk, ett naturens performance med det vi överger som inbjuder till en känsla av vördnad inför den långsamma men obändiga kraft som tar tillbaka det vi bara lånar.

fredag 19 september 2008

Borde inte politikerna snart inse att de viktigaste kapitalförvaltarna i landet är mammorna? De som ska förvalta de resurser som finns i det uppväxande släktet borde anses ha en högstatusbefattning. Skulle samma arbete med all obekväm arbetstid under tjugo års tid värderas enligt gängse löneuträkning skulle landet inte ha råd med mammor. Deras status har bevarats på sin nuvarande nivå därför att mammor gör det av kärlek. Och kärlek räknas inte.

onsdag 17 september 2008

kapitalsocialism

Den österrikiske nationalekonomen Joseph Shumpeter läser jag om i en nyligen utkommen marknadsbetraktelse, framförde iden att kapitalismen baserar sig på det som han kallar "kreativ förstörelse," dvs. att det vinnande företaget använder sin kreativitet till att förinta konkurrenterna när det med innovationer skapar nya och bättre produkter. Hans vision var att det kapitalistiska systemet övergår i socialism när kapitalismens framfart skadat den akademiska och ideella atmosfären som ändå varit kännetecknande för kapitalismens inledande skeden.

Större hot än att hela världen övergår i socialdemokrati som han befarade är att kommunism och kapitalism slås samman. Som det redan håller på att ske i Kina som målmedvetet håller på att bygga upp sin maktposition. Där sker en kontrollerad kapitalism som drar nytta av alla lägen utan hänsyn till teorier. "Det är ingen skillnad om katten är vit eller svart bara den fångar möss," sa Deng Xiaoping.

Vi har ett konkurrenssamhälle där den som klarar sig bäst konkurrerar ut sina konkurrenter och tar över marknaden. Slutligen kan det gå så att de på grund av kriminell verksamhet och ohämmad girighet i brist på självbevarelsedrift kräver den att den offentliga sektorn eller statsmakten ingriper för att stabilisera både ekonomi och samhälle. Så nu med bolånekrisen i USA, där bankerna med kortsiktiga vinstmål givit lån till låntagare som man visste saknade förmåga att betala tillbaka. Nu faller notan till betalning för en verksamhet som varit värre än ett brott. Den är ödesdiger. Förövarna själva ställs inte till svars utan det är vanliga människor som får betala. USAs okontrollerade kapitalism håller på att såga av grenen den själv sitter på.

Professor J.Bradford DeLong från Berkeleys universitet (USA) har framfört att vår tids svåraste utmaning är frågan om hur den kreativa förstörelsen kan leva parallellt med den offentliga makten och den politiska friheten.

Om provet misslyckas har vi problem. Om den lyckas kan resultaten vara enastående enligt den optimistiska professorn.
bild urHBL 18.09.2008

tisdag 16 september 2008

nöffnöff och brumbrum

I muminsagan som i mångt bygger på allmänmänskligt sunda finlandsvenska tankegångar säger muminmamman att det är bäst att inte prisa dag förrän solen gått ner. När man gör det för tidigt kan det betyda ett dåligt omen, bäst att vänta och se. Jag har just prisat den tid som är och så knakar bankkolosser på lerfötter och i buskarna lufsar den ryska björnen och skrämmer snälla små länder runt sig som lagt sig till ro och intalat sig att den blivit blid och snäll, nallen.

Huka sig nu, en slags begynnande dystopi synes väckas till liv och stör idyllen i mumindalen. Har läst Anna-Lena Laurens "De är inte riktigt kloka, dedär ryssarna" och fått ny inblick i det slaviska folkets av historien färgade sätt att tänka. Det är lite annorlunda, det äger en sällsynt blandning av kontinental livsglädje, österländsk mystik och nordisk melankoli allt beroende av en stark ledares förmåga att samla sammelsuriet under egen nationsflagga.
Ser ni att en klo är av?




Borde man samla sina slantar under madrassen för att kunna sova gott nu när banker börjar ramla omkull och skakningarna sprider sig så att spargrisarna också skramlar av bävan?






måndag 15 september 2008


Lite mer i matväg, det är samlandets tid. Förut räknades en människas ålder i vintrar, hur många vintrar man överlevt. Som det inte är någon konst numera att överleva en vinter måste det sitta någonstans djupt i mina gener att samla och ha ett förråd när snön viner kring huset. Det känns tryggt att veta att det finns hemma även om det bara är att hoppa i bilen och köra till affären och köpa det som fattas.

Jag har torkat svamp och tomater. Gjort "soltorkade" tomater inlagda i kryddor och olja. Frusit in bär och rexat äpplen. Det där med att rexa är fantastiskt. Fick min fästmans mors rexapparat och med den kan jag konservera nästan vad som helst och det håller sig flere år. Bär och grönsaker, maträtter, kött, allt blir fina konserver. Så gjorde man innan frysen fanns och det kostar inget att förvara.

När det är goda tider ska man rusta sig för de dåliga, sa min mormor som levt genom 1918 och vinter- och fortsättningskrigen. Så visst kan det vara bra att kunna de gamla knepen om det inte längre går att köra bil till en affär där det inte längre finns soltorkade tomater.

torsdag 11 september 2008

äppelpäppel



Har jag haft lite ont samvete för att det blivit så mycket gnäll och samhällskverulering här i denna gråbruna tantblogg. När man har det så bra. Det kan inte nog upprepas, det finns inget bättre än det som är just nu. Det som är just nu får i framtiden minnets skimmer över sig så om omständigheterna inte är så som de skulle kunna vara ska man med jämna mellanrum ändå säga sig, så bra det är just nu. Det kunde vara värre. Om det så är självsuggestion eller lögn så ser du på din tillvaro lite mer optimistiskt och då blir den bättre.

Ibland blir man lätt stressad av att veta att livet är mera bakom än framför. Då vill man gärna göra något bestående. Så att folk minns, ja, hon var en rolig människa. Hon sa alltid.. Eller också, hon var sällsynt tråkig. Hon det och det. Men det finns så många som gjort så mycket som ingen har en aning om längre, så gör till exempel det som jag gjort idag. En äppelmarmelad med sting.

Äppelträden dignar och grenarna böjs av bördan, det är ett överflöd en kort tid. Marmeladen är god och smakar snällt äpple men efter en stund hottar det till och blir krut och svavel. Gott på rostat bröd, till jul eller i kakor, vad som behagar passa. Ingefära är en fantastisk liten rot. Den doftar rent och svalt och samtidigt är den rena elden.

Ingefärsmarmelad med sting.

ca 7 dl.
ca 1 tim.

150 gr ingefära
5 gröna syrliga äpplen
6 dl syltsocker
5 dl vatten

Skala den färska ingefäran, finhacka i matberedare. Koka den i vatten ca 5 min, låt rinna av i sil. Skala och kärna ur och finhacka äpplena, jag körde dem i grövsta hackan i matberedaren. Blanda ingefära, äppelhack och socker i en tjockbottnad kastrull, häll på vattnet och låt stormkoka 20-30 minuter. Gör marmeladprovet, ta lite på en kall tallrik, låt svalna noch dra med en sked igenom. Far kanterna ihop är den inte färdig, koka lite till. Häll på heta rena glasburkar, skruva på kokade lock och låt svalna.



tisdag 9 september 2008

omvänd park


Skurrar vidare på vägen in i Nostalgiland. Här sitter jag i äppelträdet och fotar denna vy över den älv som det runnit en hel del vatten i sen bilden togs. Det äppelträdet var stort må ni tro, det äldsta i stan dessutom. Det hade fin utsikt, där ser man Floraparken, eller Fåfängan, med slingrig stig och berså med bänk. Idyllen kunde knappast vara mer fullkomlig. Men säg mej den idyll som varar. För det första önskar jag den människa som högg ner äppelträdet dit pepparn växer, kanske han gör den resan nu.

Sen brann det vita huset upp. Efter ett långt utdraget förfall. Så byggdes en stel nybyggnad i stället som skulle likna, bevars. Med lite fantasi kanske. Intill bor de gamla i en länga vars arkitektoniska beskaffenhet bokstavligen rämnar i fogarna, "De Gamlas Hem," intill den idylliska älven som sakta flyter nedanför.
Nedanför? De Gamlas Hem har hamnat under vattenytan, dvs vattenytan har höjts för att den elproducerande effektiviteten ur älven skulle höjas och en vall har byggts för att hindra de gamla att bli våta om fötterna. Vad de gamla ser är inte vatten utan denna vall som hjälpligt gjorts om till Floras park. Flora själv har hänsynsfullt svängts så att hon slipper se eländet och i stället tittar på kyrkan, där hon söker tröst. Fåfängan har blivit Förfallet. För-fallet.

Längs med hela denna älvstrand löper numera en spikrak vall, med en spikrak häck och vad man ser är hus som försvinner bakom en park som fått en omvänd lutning bort från älven. De gamla träden försvann i samma veva och i stället växer här och var några rönnar och cembratallar.

En långsam omgivningens dekadens ses breda ut sig inte bara här utan tendensen är allmän men så långsam att vi inte reagerar mot förändringarna. Motåtgärder och alternativ är för svaga och till sist höjer man resignerat på axlarna. Förnybar energi eller fåfänga Flora. Bakom den omvända parken bränner stan sin egen el och livet går vidare.
Slut nostalgitrippat.

måndag 8 september 2008


Här går enligt gatuplaneringen trottoaren genom huset, genom hörnet som kanske är vardagsrum. Så är bestämt och om de som bor där har något att invända mot att bo i ett hus där bilan vilar över taket vet jag inte. Huset är ett blickfång, det är vackert och proportionerligt och harmoniskt. Man blir glad av att se ett så nätt hus. Framför står en liten söt grind, en del av ett gammalt staket och grannen har fått berget att blomma så hela bilden man ser är idyllisk. Men. Framför rusar bilarna, trafiken snuddar intill.

Det finns inte många argument som hjälper mot det faktum att bilarna är våra tyranner, de ska fram till varje pris och för dem finns tydligen inget hinder stort nog att inte kunna avlägsna. Ett grått litet hus, som sett vägen och dess folk i över hundra år får leva på nåder, på hoppet att de som har makten i sin hand har mod och en framsynthet som inte enbart ser till utveckling och tillväxt och effektivitet och snabbhet och det billigaste. Det finns en historia som måste finnas för att inte göra utvecklingen fattig och vilsen. Utan rötter växer inget och utan att vattna rötterna dör det som gett liv och skugga och syre.

Vem ser till att det gamla huset som andats och levt och bevisat sig vara friskt inte försvinner?

Varje gång jag far förbi huset ser jag hur det blir lite sämre i skick. Har ägaren gett upp hoppet?


foto ur "www.nykarlebyvyer.nu"

Här syns huset i mitten. Bilden borde vara från 1910 nånting. Det eldas friskt i huset som det röker ur skorstenen. Bilar? Ingen hade en aning om en dylik framtid här inte. Här lunkar tiden fram i egen takt och folk och fä på egna ben.

Småskaligt, människonära och tids-rikt. Tänk om man kunde hoppa in i bilden. Skulle gärna strosa där i den vita snön och se vad som finns bakom kröken dit där vi har vårt hus nu.

lördag 6 september 2008



Då små fötter och små vågor möts vid en strand
då himlen är blå och solen så varm
det lyser över fjärden
då en fjunig liten pojke leker och ler
en liten stund på jorden

torsdag 4 september 2008


Inte var man bortskämd med godis som liten. Vid nio års ålder fick jag min första veckopeng. Allt gick till godis. Följden blev en sjusärdeles tandvärk. Grät en natt och följande morgon tog pappa mig till tandläkaren. Hoppas det här blir en läxa att aldrig mer ha tandvärk så sköt alltid om dina tänder, sa han. Det var en bra minnesbeta. Har inte haft tandvärk sedan dess och går regelbundet till tandläkaren.

Vad har det att göra med kåda? Jo, vi visste vilken sorts kåda som var bäst att tugga som tuggummi. Det finns säkert nyttigare ämnen i kåda än i vanligt tuggummi, kåda skyddar barrträdet mot bakterieangrepp och innehåller antiseptikum. När käkarna tröttnat på att tugga och lura magen på att det kommer mat och man spottat ut ligger det inte på marken och lurar fåglarna att äta något som liknar en larv. Fåglar mår inte bra i magen av tuggummi med urtuggad pepparmyntssmak.

onsdag 3 september 2008

trädet i fröet

Vilande i den tillit som skapar världen landar miljoner mikrochips mjukt i spindelnäten. Matade med björkkoder glittrande en stund i den varma kvällssolen innan de låter det som ska ske med dem ske. Mångfalden garanterar återväxten. Sommaren har gjort sitt men i fröet väntar nya somrar med mössöron och sus och bastukvastdoft.

Det är skönt med frön. Förhoppningsfullt spännande och lovande. Bara för att de är så små och så många struntar man ofta i dem och viftar bort dem som skräp och dammkorn.

Där inne vilar värme, mat och lyst. Om fyra månader kommer frökatalogerna och det roliga börjar igen. Suck, alldeles för länge! Men snart ska jullökarna i källaren och vänta tio veckor och så har halva tiden gått och det är dags igen att fröjdas.