roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

måndag 30 juni 2008


Anhörigvårdare. Så tråkigt det låter. Ett ord konstruerat av tjänstemän vid ett skrivbord som för att kunna placera en viss kategori människor i ett visst fack. Hon är anhörigvårdare. Hon gör en obeskrivligt stor tjänst av osjälvisk släktkärlek och helt naturligt.

Naturligtvis finns ju tillfällen när ingen anhörig kan vårda och då är det samhället som ger den andra möjligheten, äldrevården heter det då.

Familjen uppfostrar blivande samhällsmedborgare med stora utgifter och uppoffringar.
Ingen har väl ens tänkt på hur den insatsen värderas med timlön, socialavgifter, obekväm arbetstid, pensionsavgifter...

Samhället får sina medborgare lättvindigt därför att det förväntar sig att de som gör detta arbete som allmänt har låg status, är tålamodsprövande, tungt och mycket ansvarsfullt gör det av osjälvisk släktkärlek och helt naturligt.

lördag 28 juni 2008

lekstugan


Nu ska jag berätta varför det troligen kommer sig att jag tycker så mycket om att elda i vedspis. Och varifrån mitt trädgårdsintresse antagligen härrör sig. Jag säger bara kanske, man vet ju inte alltid vilka outgrundliga vägar vissa saker tar.

Engång hade den här lekstugan som nu står på vår gård en riktig vedspis med murad skorsten. Det var en liten mini järnspis men någon gång under den tid som lekstugan stod på mormors sommarställe försvann spisen. Någon hade tagit den, rivit ut den ur muren.

Lekstugan är ritad av arkitekt Engel, samme man som ritade byggnaderna kring senatstorget i Helsingfors. Så berättade mormor som tillsammans med sina syskon fått den av sin pappa.

Min mamma har inte lekt så mycket i den. Hon var inte sån sort. Hon tyckte inte så mycket om att leka i den, hon tyckte mera om att vara ute och prata med folk. Så den stod där och var ganska ensam, den fina lekstugan, tills jag som flickunge kom och ville koka sylt på spisen. Men jag fick inte för mormor, absolut inte elda i spisen och inte plocka bären som mormor hade i trädgårdslandet intill. Dem skulle de ha till köket. Mormor var mycket noga med sitt trädgårdsland. Hon märkte genast om någon jordgubbe var borta ur landet. Jag hade provat. Allt skulle tas tillvara.

Jag blev så arg där jag stod i lekstugans dörr att jag petade in ögat på min docka. Jag var skitarg, minns ännu idag hur förbannad jag var. Hemma hade vi inga bär och jordgubbar var rena himmelriket. Efter det kunde dockan inte blinka, ögat var intryckt i en bit i huvudet och det såg på mej, mycket förebrående, ur sitt djup. Det andra ögat blinkade flirtigt på och munnen fortsatte bara att le. Konstig docka. Vad har jag nu gjort igen? In med den i skåpet. Bort.

Mina barn har kokat sandsoppa på en trälåda målad som en spis, och bjudit på kaffe lagat av bruna frön i lekstugan. Nu leker mitt barnbarn där, vi har saftkalas på låssas och han säger: Spill int nu, mommo. Vill du ha mejr?

I jordgubbslandet intill mognar bären snart. De är, vartenda ett, till för barnbarnen.


fredag 27 juni 2008

Änglavakt i örtagården. Hon är stor men diskret. Änglar syns inte om man inte är uppmärksam. När det blåser gungar hon och vingarna rör sig. Rosenbönor slingrar sig snart uppför kjolen.. då syns hon -inte alls.

torsdag 26 juni 2008

Ännu en bild av utsikten från stugans fönster. Svanparet i föregående inlägg är också ett exempel på hur den ständigt skiftar. Blir aldrig trött på att sitta vid bordet i värmen från vedspisen (då den äntligen drar så det sprakar i granveden, mysmys-) och titta ut.

Vad gör de i Sverige när det regnar? brukar vi undra här. Jo, de låter det regna. Vissa tar sista minutenflyget till södern för att få värme och sol. Doften av nytvättad juni plus lite rök från skorstenen är tusen gånger mer värd än koloxidutsläpp från flygtrafik. .

Men det är viktigt hur röken ser ut. Helst genomskinlig och dallrande som vittvinsgele intill skorstenskanten, då är förbränningen som bäst och ger minst fula luktiga rökgaser.

Apropå värme - nu har fjärrvärmekillarna varit här hemma på gården och ställt tillbaka spalje, staket och slätat ut efter allt grävande. Sått gräsfrö och varit charmiga. Nu ska jag plantera någon ny klängväxt i stället för humlen som blev alldeles för vidlyftig. Men vad? Där är ganska skuggigt och blåsit.

är någon hemma?



Det går väl inte att komma ifrån att vi lever bland de bästa av världar. Det framgår genom många jämförelser länder emellan. Det är ändå inte så länge vi har haft det såhär bra, bara en generation tillbaka vartill exempel ett telefonsamtal till en annan stad något som tog tid. Det skulle beställas och man var tvungen att vänta och hålla sig nära telefonen, det kunde gå flera timmar innan man kunde få sitt samtal kopplat. Vardagslivet var här och nu på ett annat sätt, människorna föreföll närmare och mera beroende av varandra. Det som hände ute i världen verkade lika avlägset som för oss månen.

Nu går det inflation i all information. För att inte avtrubbas väljer vi att inte låta oss påverkas för mycket så länge det inte händer oss och här. Vi fortsätter, jobbar, konsumerar och roar oss. Det är begränsat det flöde av information vi kan ta in men den finns som en flugas surr i bakgrunden och påverkar det dagliga livet som flugan som inte vill låta sig schasas iväg. Samtidigt som ett växande ont samvete för hur vi beter oss med vår miljö smågnager någonstans i bakhuvudet.

Det är inte lätt att följa sitt samvete till 100% när livet kräver att det ska levas som det gör. Ständigt påverkade av mediernas påtryckning med reklam och utbud, samhällets krav på effektivitet och erfarenhet i förvärvslivet och att vi inte ska låta oss bli sjuka och åldras och bli en belastning för dem som trampar på i ekorrhjulen.

Mänsklighet är att engagera sig med sina medmänniskor och generationer emellan men när effektiviteten och jakten på inkomster som ska täcka alla behov växte tog samhället över ansvaret för barn och gamla. Men inte kan den ta över den mänskliga närheten på samma sätt som en familj. Det sades förut att en hel by har ansvar för ett barns uppfostran. Det betyder att alla omkring barnet har sin del av alla de intryck och erfarenheter det gör av sin omgivning. När inte människor i den närmaste kretsen ger av sin tid till barnet söker barnet det ute, av andra i dess omgivning eller vad samhället ger och det kan bli, inte alltid, som de snabbt byggda hus som blir dyra i längden. Mögelsanering eller rivning.

Familjen är grunden för hela samhället, ingen dagis, fritids eller skola kan ta över den uppgift som en familj har. Till familjen hör de som mest förbises idag, barn och gamla, när den arbetsföra befolkningen förvärvsarbetar för att ha råd med allt som måste höra till idag.

Måste det? Varför går det inte med mindre?

onsdag 18 juni 2008


Trygve Gulbrandsen har skrivit en trilogi där två av böckerna har titlar som fastnat i minnet; " Och bortom sjunga skogarna" samt "Men rakt igenom går vår väg." Den tredje heter "Det blåser från Dödingfjäll" men den har på ett kanske förståeligt sätt inte samma tilltalande klang. Det är sällan jag kommer ihåg titel eller författare till böcker jag läst, de här har däremot en speciell språklighet som satt igång en föreställningsvärld av särskild behaglighet.

tisdag 17 juni 2008


Regn som sakta knappt märkbart strilade ner idag. Ändå lite mer hade varit bra, men det kommer väl till midsommar.
Har för mig att det är ovanligt med gula lupiner. Har sått denna från frö, känner mig lite stolt. Numera räknas lupiner som ogräs eftersom de blivit allt vanligare. Lupiner är gröngödslingsväxter, rötterna binder kväve. Håll med om att de är fina, lupinerna där de stoltserar längs vägar och diken.



fredag 13 juni 2008

Skulle bara se till båten i morse innan morronkaffet
då skäriluften kändes så lockande

Morronkaffet kan jag helt enkelt dricka där
på holmen.

Angöra bryggan, hoppa iland, förtöja och gå in och sätta eld i kära vedspisen. Helt enkelt.
Men vinden hade vänt över till nord och då är det ett trixande och fixande för att få det att dra i spisen. Det blir bakvindar bakom de höga träden.

Röken ville ut men inte genom skorstenen. Enkelt. Bara att klättra upp på taket och lura ut den rätt väg. Genom att tappa ner en brinnande pappersbit genom skorstenen och säga, kom, kom, det är hit du ska, din rök.
Nehepp, det passade inte lilla röken. Pappret slocknade och blev kvar som en propp i rökgången. Enkelt. Bara att klättra ner igen och lura den med mera godis. Hämta föusblikon, dvs stallyktan, hälla ut några droppar fotogen på pappret , tända en indränkt pappersbit och tappa ner det i skorstenen. Pytt, den slocknade! Hur ska jag få bort pappersproppen i skorstenen? Kastade dit flere brinnande tändstickor, som slocknade. Ner igen, ut i vedlidret. Sökte en lång ribba, spikade en spik i änden och så upp på taket igen och lirka upp det sotiga pappret ur skorstenen. Ner igen och tända i sotluckan för att kolla draget.
Nu steg röken upp i det blå!

Och jag kunde koka mitt kaffe och njuta i solen av det enkla skärilivet.

Inte alls jag avundas fästemannen som är ute och seglar och inte får rök i ögonen. Det gör jag inte.

torsdag 12 juni 2008

grodans år 2008



små grodbarn i dammen
vill upp i famnen

så bra att vi finns
en av oss blir din prins

onsdag 11 juni 2008

akvarell målad av mej


Nu har jag tvekat tillräckligt länge, nu drog jag igång helvetesmaskinen. Gräsklipparen. Maskrosornas slangiga stänglar spretade och det estetiska sinnet som slåss med ömkan för det växande tog över. Med ett vrål körde jag över det gröna. Häää!

Ville inte se. Jo, där ser jag ändå, violerna som kikar fram mellan stråna. En liten groda hoppade panikslagen in i rabatten, spindlarna hukade sig ner i gräset. Jag höjde på klippnivån, kryp ner och göm er. Nej, nu får det räcka med att löpa fan, prästkragarna har spritt sig runt sittplatsen.
odon
ängsull med a bad hair day


För någon dag sedan upptogs tidningarnas första sidor av en helsidesannons där skogsägare upppmanades tänka på hela landets möjlighet att fortsatt förbli ett virkesproducerande land.
Skogsägare med produktiv och avverkningsmogen (för att tala skogsindustrispråk) skog känner det kanske som om de svek landet om träden får stå där de står i skogen.

Ekonomiskogarna växer för långsamt och ekologiskogarnas arealer krymper då synen på skogen varit att den ska vara lönsam. Hade man från början mera inriktat sig på selektiv avverkning hade man sluppit vänta två generationer tills skogen blir produktiv. För att den ska bli det sköts plantor, ungskog och tillväxt som en åkerodling och mångfalden som trivs i fuktrik tät skog får söka sig till skog som lämnats mer eller mindre att växa som den vill.

Tillväxt eller balans, det är ekologiskt inte försvarbart att tänka på ständig tillväxt, taket är inte skyhögt och balansen rubbas.

måndag 9 juni 2008

trångt



och kortsynt tänker jag ibland. Tänk om man kunde lära sig lyssna på sin inre röst? Men vad då den oftast tiger? Jag vet alltid vad jag ska säga men alltid har den vetskapen kommit efteråt, ofta något år efteråt, mest många. Grön av avund blir jag som oftast. På människor som har snabb och rapp tunga. Medan jag tänker på att jag borde säga något klyftigt just nu har detta just nu svischat förbi och är ett avlägset brus i yttre rymden och oåterkalleligt .

Ögonblicken, de är inte den andligen frånvarandes vän, den andligen frånvarande tycker inte om snabba ryck. Blir det fråga om rappa tag agerar kroppen medan skallen skallrar tom och frågande uppe på den.

Så kommer eftertanken med sitt bleka grin och förebrår. Vad i he- tänkte du på?? Ingenting. Va? Jo, på vad jag ska kläcka för guldägg.

Så kläcks de då, ett efter ett, men redet är inte där längre.

Tji!

söndag 8 juni 2008




Juninatt. Solen silar sina sista strålar mellan strandens träd. Det är så vackert att det skulle vara en fin kväll att dö. Varför inte?

Fånga stunden, spara och öppna asken med sinneminnen en grådag, en sorgdag, en mörkrets varganatt. När livet är rena dysterkvist.

Jag har sett dem. Underverken. Som ny är varje juninatt. Sedan urminnestid.

fredag 6 juni 2008

varmt




som vi vore i mitten av juli, men ändå inte. Nätterna visar att det inte är så länge sen vi hade vinter, havsvattnet har inte hunnit bli uppvärmt, och luften är kylig, nästan kall.

Har tänkt på hur självklart det är att det finns vatten. Bara att vrida på kran så rinner det friskt rent och gott vatten att dricka sig otörstig en varm junidag.

Då det ännu inte var vanligt i hushåll med rinnande vatten kunde mamma säga när hon använt ett tvättfat vatten: Vad ska jag använda det till ännu, det är för bra vatten att kasta.

onsdag 4 juni 2008

ett dagligt skogsbad

borde alla få.
Cykelvägen ner till hamnen morgon och kväll går genom skogen. Motorfordon är där förbjudna. Omväxlande möter mig dofterna, den söta från ett kärr som nu i torkan ligger nersjunket, ett virkesupplags ångande kåddofter, ett berg, jag känner doften av ett berg med torr renlav. Mitt i allt en blommande hägg som en parfymaffär i en kyrkstad. Göken hörs, södergök, en skogsduva eller är det ringduvan, koltrastens långa melodier, gransångarens vemodigt borttonande, vinterfågeln domherrens entoniga pip, domherren som gömmer sig i skogsdunklet sommartid.
Sinnenas skog.

Stannade för att fota fräken, under den preglaciala värmepeioden var de höga som träd. Fräken innehåller mycket kisel. Om du bränner en fräkenväxt återstår ett skelett av kisel.

Läste att det borde finnas en skog intill städerna. De har en positiv inverkan på den urbana människans psykiska balans. Den urbana människan är däremot rädd för den vilda skogen. Därför kan man röja lagom och ta ner enstaka träd. För att visa att skogen inte är vild.