roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

lördag 31 maj 2008

sparv i tranedansen

En kille ringde och sa att jag måste komma till hamnen, vattnet i båten står upp till motorlådan.

Det är fördelen med att ha en annorlunda båt, de flesta vet vems den är.

Just då höll jag på med maten. Hoppade snabba tag i bilen, såg för min inre syn en halvt sjunken båt. Jag hann nappa ett ämbar att ösa med. Hade ont samvete för att jag inte åkt och kollat oftare, men där flöt hon om än hon låg lite djupare än vanligt.
Efter det jag fått henne tömd försökte jag starta. Inte ett pip. Ackun är väl tom eller så har elsystemet blivit vått. Tog loss ackun och kånkade den till bilen och hem till laddaren. Röd till pluss och svart till minus. Jo, röda lampan lyste. Men så slocknade den, hur..? Hur mäter man strömmen i ackun? Kom ihåg någon flaskliknande pipett, var finns den?
Här står ju en acku, den verkar laddad. Kånkade den till bilen men hann inte föra den till båten eftersom mor skulle och äta. Hämtade henne och medan soppan kokade gjorde jag en rabarberpaj med kokostäcke åt oss till efterrätt.

Den blev jättegod! Åt så mycket! Men tyckte att det var jag värd efter allt kånkande med ackur hit och dit.

Nu ska jag cykla ner till hamnen i sommarnatten och kolla båten. Måste fråga något karlfolk varför den inte startar. Båten borde ha rigg och mast i reserv, och åror så jag kom mig ut när fästemannen inte är tillstädes och hjälper en som inte förstår sig på det tekniska.

solen är vår gudmor, ja, ja ja...

bättre kan väl ingen ha, ha, ha..
Över alla berg och över alla backar
dansa vi så lätt på skor med gröna klackar..


Maj månads sista dag skiner solen från en knallblå himmel över häggar och körsbärsträd. Som vita skyar står de och sprider sin doft över nejden. Helt fantastiskt att vi har träd som är så översållade!

Och blommor på marken som finns precis överallt: den älskade och hatade. Maskrosen. Taraxacum officinalis. Varför har den så fult namn? Skulle den heta solgull, eller guldknapp, eller fröjdgulla, skulle vi älska den mer än hata den då? Om den inte var så vanlig skulle vi odla den i våra trädgårdar. Tänk så fint att vi har en blomma som lyser upp alla vägrenar, minsta plätt på gårdar och tun, till och med i trånga stenspringor. Alla ser den överallt.

Jag tror ingen blomma är så livskraftig och har så många egenskaper. Rötterna tränger djupt, djupt och de luckrar jorden när de gjort sitt och dör. Medicinalväxt, salladsväxt, vin- och i kristider kaffesurrogatväxt. Till och med uppdragen och slängd bildar blomman slak och vissen nya frön. Tusen små vindparaplyer som stiger upp, högt en stilla sommardag. Där de hamnar börjar de små taggarna på fröet arbeta. De rör sig och söker sig neråt mot jorden. Vinterns snö och regn hjälper till. Genialiskt.

De får så gärna växa i gräsmattan. Det är för jobbigt att hata.

När jag drar upp en maskros i rabatten får jag alltid lite ruelse, förklarar för den att du kan inte riktigt få växa här hur gärna du än vill.

torsdag 29 maj 2008



Nu är det den tid man längtat efter under hela året. Mångbesjungen, god mot alla. Luften är fylld av tusende salvor. Häggarna blommar överdådigt och solen lyser över grönskan som kastar sitt grönskimrande skuggspel in mellan allt som växer.

De vita nätterna är här. Skymning och gryning tar varann i hand och dansar bort natten.

Rosenfinken satt i gårdsrönnen och flöjtade sitt pleased to see you men tystnade när katten gick förbi. Några unga människor flanerade längs strandvägen i sommarkvällen och jag tänkte. Dessa ungdomar var inte födda när jag upplevde sommarens alla fröjder för där de nu går fanns i min barndom en liten dal med ett överflöd av vildvuxen grönska. Träd som i en djungel, man såg inte himlen under dem, gräs och vilda blommor. Näktergalen som sjöng i de täta buskarna där igelkottar snusade och prasslade.

För dem är den här välordnade tillrättalagda och planerade miljön säkert vacker men jag är så glad att jag hade en sån oordnad oplanerad vildvuxen lekmiljö där i min barndom. Så mycket vi hann med, just här.

Där det nu är en promenadväg med träd i jämna rader.

onsdag 28 maj 2008

Se, under fästets blåa loft
på fälten blomstrens skara!
Var stängel fin, var färg, var doft
din vishet uppenbara.

En sång om oskuld, himmelsk vår
ur tusen blomstermunnar
i sol, i dagg mot höjden går
och blyg ditt lov förkunnar.

ur psalm 540 av Jakob Tegengren



tisdag 27 maj 2008


Känner mig som om jag lever i fel tid. Det förefaller mig mycket klart. En oanpassbar bakåtsträvande nostalgiker. Vem är så galen att hon ger sig ut på sjön i en gammal lappad och tjärad träbåt där vattnet tydligt rinner in mellan borden?

Jo, jag, när bilspumpen funkar och jag får sitta tillsammans med min lojale och hjälpsamme fästman mitt i tjärdoften färdandes nära sjö och med vinden i ansiktet. När jag vet att träet kommer att svälla och båten snart tätna.

Så mycket reflekterande och njutande för det plastbåtsfärdande folket som rusar förbi oss blir det väl inte. Fartens tjusning jo, men vad hinner de se? Eller tänka på, annat än att hålla i sig?

Något i min primitiva själ säger mig att ju mer vi kan leva utan att påverkas av naturen ju mer struntar vi i hur vi påverkar den. Ju mer vi struntar i den ju kraftigare slår den tillbaka när samspelet inte funkar.

För mig är det helt så här det ska vara att färdas på sjön, kontemplativt och långsamt. Att inte arbeta mot vågorn eller vinden utan anpassa sig och parera och spana in hur moln och vind rör sig
och hur sjön kommer. Snabba båtar som självsvåldigt överlägset rusar högt över vågorna och lämnar ett vitt streck av skum långt efter sig har tappat naturkänslan redan i starten.


Jag önskar mig inte tillbaka till 1800-talet men då inget gick snabbare än hästarnas galopp eller när seglen drog på havet måste jorden ha tett sig poetiskt vacker, rik och jungfrulig. Eller?

Kanske jag levt ett tidigare liv på 1800-talet?



torsdag 22 maj 2008


I de här husen fanns möbelhandel och begravningsbyrå, tygbutik och före det post, bokhandel och blomsteraffär, nu står de tomma och väntar ett ovisst öde. Det var kommers och ett stilla reflekterande folkliv. Nu kör bilar snabbt förbi kanske hinner kasta en stressad blick genom sidorutan.
Tillsammans bildar de hus som finns kvar ännu en stämningsfull helhet.

Som ett sårat djur drar till sig hyenor och shakaler drar hus som står öde till sig klottrare och andra besökare. De snokar redan omkring och kollar, är det fritt fram månne- ? A-lag och klottrare bryr sig skit i snickarglädje och verandor med spröjs, stora regnvattentrattar, kakelugnar och dubbeldörrar med färgade glas. De vill bara sakteliga äta på huset.

Några kvarter bort invid esplanaderna har man sålt de gamla trähustomterna till byggfirmor, som väntat tills husen förfallit än mer och under tiden inhöstat hyra så länge nån vill bo och idka handel där. Sedan har husen snabbt rivits och man har byggt likriktande höghus, det ena huset fulare än det andra i sten, plast och glas med bostäder som förvaringsbyråer med lådorna-balkongerna uttdragna. Sedan sålt lägenheterna i de nya fina höga husen, tjänat massor med pengar och dragit vidare att bygga likadana lådor i en annan stad.

Varför kan man inte bygga vackra höghus? Om ändå inte kolonner och pilastrar men lite reliefer och färgfält som bara pryder och man blir gld av?

Hus påverkar oss. De ska byggas med omtanke och tid med material som andas, lever och dör. Människor mår illa och de måste repareras eller helt byggas om. Snabb ekonomisk vinning blir ofta social förlust vilket i förlängningen bär med sig kostnader.

Här intill ån skulle det vara fint att bo, nära till både skola och kyrka. Hoppas någon tar sig an husen. Vår stad skulle också kunna bli en representant för bevarande av trähus som flera andra småstäder, med människor i husen som har känsla för levande trämaterial och husens historia . Vi fick inte komma med i programserien om trähusstäder som gick i vårvintras, vi hade nog åldern men inte värdigheten.
Gärna skulle jag ju också önska att den fula gatubelysningen byttes ut mot mera passande lyktor.
Sådärja. Nu har jag fått gnälla av mig.

onsdag 21 maj 2008


Poetiskt skaldar narcisserna i en klunga bakom snart utblommade liljor. Kronbladen lyser och bländar, de vippar med gula minikjolen: "Tittut! Jag har parfymerat mig och vill dansa med dej."




Steg upp tidigt i morse och for iväg på styckningsmöte. Det låter lite makabert men handlade bara om byråkratiskt pappersarbete. Körde långsamt för det var så vackert med alla skira löv i motljuset. I denna ljuva sommartid.. gå ut min själ och gläd dig vid..

Mötet var snabbt avklarat. Efter det bokföringsbyråfläng och mera pappersbladder. Så en ljuvlig stunds arbete i trädgården. Flyttade styvmorsvioler och planterade timjanplantan och mossflox. Strax före midsommar kommer grävmaskinen och då är det inte roligt för en liten styvmorsviol att vara i vägen då hela terassen ska byggas om. Den ser bedrövlig ut efter fjärrvärmegrävandet. De stora stenarna har fallit och ligger i en hög nedanför. Häcken ser död ut..

Mor ville ut och handla på eftermiddagen. Hon är så rama, som vi säger, hon har ju nyligen kommit hem från sjukhuset och har ont i knät. Att vara rama är mera än duktig. Hon skämtar, är glad och ser och noterar alltmöjligt. Mor är het unik på alla sätt.

Smolk i glädjebägaren, tösabiten mellan hav och öken har fått något konstifikt i sitt ena öga. Det har svullit och doktorn är långa vägar bort. Mobilkontakt får vi inte men vi kan mejla. Hoppas det går över.

måndag 19 maj 2008

Jag är glad

att jag inte längre är ung, sjöng Zarah Leander och jag instämmer. Det var en besvärlig tid. Livet är nu i "den gyllene" medelåldern mera lik en flod från att ha varit likt en bäck som gladelikt porlar tills det blev en å med forsar och slutligen nu makligt glider fram lugn och bred. Kommer att tänka på Smetanas ," musikstycket som jag tycker så bra beskriver livets gång tills det slutligen förenas med havet.

Ungdomstiden var en berg- och dalbana av ytterligheter, osäkerhet, överkänslighet, självkritik, tillkortakommanden och olycklig kärlek. Ansvarslöshet, framtidshopp, förälskelser och möjligheter och föreföll vara för evigt. Nu är det bara att följa strömmen.

Allt har sin tid.


Vi som nått medelåldern sviker oss själva och de unga när vi låter oss påverkas av marknadens favoriserande av ungdom och släta perfekta idealtyp till människor. Det borde egentligen ligga på vårt ansvar att vara en motpol för att visa att det är viktigare med inre skönhet i stället för att följa reklam och ideal som fokuserar så löjligt mycket vid det yttre. Unga behöver föredömen och länkar bakåt. Annars svävar de i luften.

Varför är det så fult att vara tant? Tanter behövs, tanter säger till. Vi kan frejdigt bli som Lotta Svärd i Runebergs Fänrik Ståls sägner: "Lite bör hon skrattas åt men mera hedras ändå."



söndag 18 maj 2008




Måste skriva något gladare på det dystra inlägget. Detta är morsdagsbuketten som hjärtebarnbarnet kom med som lyste i kapp med solen hela dan och nästa och nästa. En annan glädje är att skottet från Grekland tar sig! Det var en doftpelargon, blomman är okänd och jag väntar!




Pappa deltog som frivillig eftersom han var norrman i båda krigen, vinterkriget och fortsättningskriget, mot Ryssland.

Vad de som klarade sig upplevt kan vi som levt i fred inte föreställa. För många var händelserna så traumatiska att de föredrog att aldrig berätta, ingen skulle förstå.

Pappa berättade de händelser som hade en galghumoristisk anstrykning trots allt, för att vi skulle få veta lite och föra historierna vidare. På nätterna krigade han i sömnen så han trillade ur sängen.

Flaggar idag för de stupade, de dog inte förgäves. Vi bor i ett fint fritt land.

lördag 17 maj 2008


Gratulerer med anledning av dagen! Farfars hemland och pappas medborgarland och mitt tills dess jag bytte till finskt för enkelhetens skull. Är född och uppvuxen i Finland men känner för det norske och alla släktingar där.

Som svenskatalande norsk medborgare född och bosatt i Finland sökande tandteknikerjobb i Danmark kunde jag då som nyutexaminerad inte ha tett mig mer skandinavisk.

Idag spelar det egentligen ingen roll vilket land i Norden man kommer ifrån. Europeiska Unionen är som ett Europas förenta stater och Skandinavien ett land inom det. Förutom de norske som vill hålla sig lite för sig själva och pumpa upp sin olja och ha det roligt.


I natt hade det varit kyligt i växthuset. Jag trodde inte det skulle frysa men de känsliga gurkorna och melonplantorna hängde sorgesamt ner. Till all lycka hade inte alla frusit. Men det är ju inte konstigt, vi är ju bara i maj månad ännu. Dumt av mej att inte ställa in värmeflåsaren.

Allt står i knorr och väntar på värmen. Det var frost i gräset i morse och jag hoppas de blåbärsblommor jag redan såg i skogen inte har frusit. Om jag skulle värmeflåsa ett parti där så att humlorna kunde värma sig..



fredag 16 maj 2008

gammal kökskonst


gjorde ett fynd bland gamla böcker under en flyttning för länge sedan. Nu dök fyndet upp igen efter många år i glömska och jag läste med nyvaknat intresse och många erfarenheter rikare den gamla lite svårlästa stilen.

Gustava Björkunds kokbok från 1847.

Intressanta gamla recept med allt från finaste macronbakelser och kanderad kapun (kastrerad gödd tupp) , stekt kramsfågel (småfåglar!) till hur man tillreder potatismjöl och kokar såpa. Mat som nog inte fanns i varje hem utan framför allt tillreddes för många personer i slott och på herresäten där pigor och drängar fick springa köksorna tillhanda.

Jag måste nog prova något recept. Det gäller att översätta lispund och kvarter till vår tids mått och förminska dem litet.




torsdag 15 maj 2008

En fördel med den kyliga våren: den blir njutbar en längre tid än om värmen kom och allt exploderade i grönska. I natt var det -0,4'C och i dag föll det lite snö från ett grått litet snömoln. Men häggarna står i knopp och barnbarnets mormorsdagsbukett värmer hjärtat än!

Nu har jag fått en kryddträdgård som ser proffsigt riktig ut. Min käre fästman har hjälpt mig att stenlägga gångarna. Nu står jag där och bara beundrar resultatet, det är för kallt att så eller plantera, men planera, det är det tid för nu. Plantorna får vänta i växthuset tills järnnätterna är förbi . Planering som jag är så dålig på, men nu ska det inte bli duttplanteringar med impulsplantor, nej, följer min inre syn och skapar en trädgårdstidningsträdgård. Jo jo.

Tittade djupt in i tulpanens allra intimaste fulländning som lyste i rödaste rött i solljuset idag.



måndag 12 maj 2008

Pingstnordan. Vaknade fyratiden i morse av vinden som slet i linden utanför sovrumsfönstret. Stackars alla knoppar, nu trillar dom av tänkte jag innan jag somnade om.

Vaknade på nytt av spikpistolskott. Utanför höll grannen på att täcka in sitt hus i ett nytt lager panel ovanpå den gamla. Är det så kallt att de behöver täcka in sig lite till? Steg upp och tittade på termometern; 4' C. Jo, inte långt från frost. Bara att dra mössa över öronen och söka fram vantar igen. Men långkalsonger, nej. Det är ju nästan sommar. Häggarna har knopp och björkarna större mössöron" April våt och maj kall, fyller bondens lada all." Bondepraktikan vet att det ska vara kallt i maj för att grödan ska må bra.

Jaha, då är det ju som det ska vara. På med långkalsingarna igen då.

lördag 10 maj 2008

kaffe i trädgården

med mamma idag. Hon krymper för varje år, mamma. Blir mindre och mindre medan hennes jag, det som är hon för mig blir större och större. Vi sitter och drar ut på den, på tiden. Vi gör som vi brukar, småpratar om det vi brukar och bakom oss finns alla åren och alla händelser och alla gemensamheter man bara kan ha med en mamma som varit som den bästa väninna i mer än ett halvsekel.

Det är en mycket speciell stund, som alla jag får med henne eftersom tiden inte tillåter sig obegränsat och säger sig snart vara en annan. Hon säger medan hon kisar mot solen och röker sin cigarett: " Min mamma sa åt mig engång att hon skulle ta tillbaka sitt flicknamn men du ska inte göra det. Efteråt förstod jag varför hon sa så."


En dag ska jag försöka reda ut hennes historia som spänner 84 år. Den är ett tidsdokument och en släkthistoria som är värd att spara.

I morgon är det Mors Dag.


fredag 9 maj 2008


Som gräddfluff med vanilj. Påskliljorna pöser över och rinner iväg ner mot ån medan pestskråpet luras med sina lila kolvar: Se så söt och anspråkslös jag är! Ingen som vet kan ana att den växer likt ett monstruöst vidunder och har blad så stora att himlen förmörkas. Här nere vid ån, där jorden är som fetast och djupast växer det så det knakar. En liten bit bördig älvdal.

Jag slåss med hallonbusk- och pestdskråpsrötter, de smyyyger sig underifrån armstjocka och sega.

Det som borde ha varit omöjligt att avlägsna har någon tagit, Finlands enda majnyckel. Den måste vara lika svår att bevara som ett stulet konstverk av någon känd nationell konstnär. Hoppas tjuven känner sig lite vissen och att blomman mår bra.

Ha en riktigt skön pingst.


torsdag 8 maj 2008

värdefull

Dött ger nytt liv.
Har läst senaste numret av "Skärgård" och före det läste jag senaste numret av UPM Kymmene Skog. Medan UPMKymmenes sidor fyllda av skogsmaskiner och och skogsspecialister är Skärgård fylld av det material den förra inte ser mycket av på sina utmarker. Torrakor, hackspettar, insekter, tickor och martallar.

Får industrin i sin alltmer stigande virkesbrist som den vill är våra skogar inom kort enbart skogsindustriodlingar.

" Till begreppet hållbart skogsbruk hör att bevara naturen i ekologiskt oförändrat tillstånd. Då kan man inte utgå ifrån att man inte behöver ta hänsyn till vissa arter bara för att de också förekommer någon annanstans." Professor Ilkka Hanski, ekolog och en av Finlands mest välrenommerade forskare kritiserar det sätt på vilket Finland värnar om det som i första hand borde skyddas för varje finländares eget välmående. Samtidigt har alla länder sitt internationella ansvar för arternas fortbestånd.

Till syvende och sist är det ju vi konsumenter som styr om vi inte vill se skogen som en granåker eller ha ett kärnkraftverk som granne.

tisdag 6 maj 2008

baklava


heter en underbart god bakelse vi åt till kaffet på ön Hydra under seglingen i Grekland. Ursprungligen kommer bakverket från Turkiet, en honungsdrypande bladig mandelfylld kaneldoftande filoblaffblaff. Till kaffet som till hälften bestod av snusmalen sump. Visste inte riktigt om man skulle dricka allt kaffe. Lämnade ändå sumpen kvar, det var inte så gott.

Vi döpte det genast till bastulava (bastulave). Här hittade jag det recept jag tyckte mest motsvarar det vi fick.

Der reist-

någonstans ovanför Ukraina

hat etwas zu erzählen. Den som reser har något att berätta, ännu är jag mentalt i Grekland. Kroppen har förflyttat sig snabbare än vettet , det beror visst på en lag som kallas jetlag och det tar antagligen ett par dygn att acklimatisera en trögflyttad till sin plats.

Vi är ett resande folk här i huset. Knappt har jag hunnit fatta att jag är hemma förrän lillflickan är stadd att fara iväg på sin färd till Namibia. I tre månader ska hon göra sitt examensarbete på en forskningsstation i Gobabeb nära Valvis Bay. Sonen som har rest ett varv runt jorden pratade igår om vilka kontinenter han ännu inte sett. Som en lycklig omständighet finns äldsta dottern ännu på andra sidan gatan.

Att resa är att leva men man kan även resa hemma i en länstol. Läser just nu Saul Bellow "Humbolts gåva" en kaotisk och spännande resa i en människas inre- en bok som bidrog mycket till att han fick nobelpriset 1976. Jag är i Chicago med den boken, dit jag aldrig annars skulle komma mig.

söndag 4 maj 2008





Hemma igen efter en intensiv vecka på Medelhavet. "Havens hav. Afrodites vagga och Sisyfos grav.. "
Vattnet i Medelhavet som burit kulturens skepp är klart som kristall och salt som tårar och alldeles alldeles härligt. Tyvärr går det inte att komma ifrån att det kändes mycket sorgligt att se allt skräp som kantade stränderna och flöt omkring ute till havs. Septiksystem på båten som hindrade all skit och piss från att gå direkt ut i vattnet var också antagligen onödig lyx.

Lite av miljöfanatiker reagerar jag ju starkt mot all mänsklig verksamhet som inverkar negativt på Mother Nature.




medelhavsblått

Trots mitt namn tål jag inte solen, jag var tvungen att täcka mig helt för att inte eksemet skulle blomma för kraftigt. Ombord såg jag ut som en riktig gast i bägge bemärkelser, spöklikt vit, insmord med solskydd av högsta möjliga faktor. På näsan borde jag ha knipit en röd liten boll för att göra clownbilden fullkomlig

Soleksemen blir bara värre med åren. Skulle jag inte skydda ansiktet såge det ut som en babianrumpa. Utslagen kliar och vätskar, händerna sväller upp och det är lite besvärligt innan huden vant sig med solen.
Medaljens baksida, men det går över bara skinnet vant sig med små doser i början. Men det är bara det att jag varje vår undermedvetet hoppas det inte kommer och glömmer att skydda skinnet.


Inte en remmare skymtade under hela seglingen. De behövdes kanske inte för grunden syntes väl redan på ung. 7 m djup. Uppvuxna i den steniga kust tyckte vi att det inte var några problem att segla över men skepparen tittade lite oroligt omkring sig.

Att segla är ett underbart sätt att förflytta sig bland dessa pärlor till öar! På Hydra fanns två bilar, där användes åsnor som transportmedel. Medan vräkiga lustyachter intill med "onassisar" som från sina flying bridgar och salonger såg på lastades åsnorna vid de inkommande lastfartygen intill kajen. Med sand , murbruk, allt som behövdes trippade de i en rad efter sin skötare upp längs de små vitkalkade gränderna uppåt mot höjderna. Oumbärliga och tåliga, hoppades i mitt stilla sinne att de sköts om väl.

Delfiner lekte en dag en lång stund runt båten och man blev lite euforisk av att se dem simma i full frihet. Den grekiskortodoxa påsken firades just då vi var där och vi gick in i den lilla hamnkyrkan och deltog. Det var en upplevelse att få blanda sig med människorna och det genuint grekiska påskfirandet.

Om jag skulle göra om seglingen? Jo, om vi vore färre i båten och slapp använda havet som vattentoalett.