roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

söndag 2 november 2008


Gravstenen är av vit marmor och står lite ensligt borta vid stenmuren. Det är den enda gravsten som står vänd mot söder. Gick för att sätta ljus där stoftet av den man jämte hans närmaste som för 150 år sedan lät bygga och bodde i vårt hus finns.
I flera år har jag tänkt göra det, nu var det en verklig anledning.

Man kan urskilja mannens namn på framsidan, hustrun namn är präntat på baksidan tillsammans med svärmors. Det har tydligt skett något misstag med texten. Mannens namn står också på baksidan men bara till en del, hustruns namn är skriven ovanpå. Det känns mänskligt. En uppiggande detalj av slarv vid evighetens allvar.

Fantasin sätts i rörelse, hade det varit någon schism eller räckte inte pengarna till att göra en ny gravsten? Hade barnen grälat, hade det varit bråttom?

"De hoppades och trodde," står det under svärmor.

En hare skuttade fram där jag stod i skymningen bland de rostiga järnkorsen. Den började lugnt beta, höll på att ömsa till vinterpäls. En skogshare. Jag undrade hur den skulle komma över muren ut igen. Här kunde den i alla fall känna sig trygg. Inga bilar, inga jägare, gott att äta.


Så länge det finns någon som minns är de levande. Så försvinner de bakom tidens draperier och blir ett med stjärnorna och gräset.




Inga kommentarer: