roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

fredag 7 november 2008

barndomslandet


I dagens Vasabladet sätter Dennis Rundt exakt ord på det jag länge tänkt men inte vågat formulera. Eftersom jag inte har varit tvungen att jobba och därmed har kunnat välja vad jag helst ville när barnen föddes, har jag inte varit den rätta personen att uttala mina åsikter för att tas på allvar.
"Vad då, du vet ju inget om hur hårt det är att få ekonomin att gå ihop. Du har ju inte behövt jobba, du har kunnat stanna hemma och vara den riktiga femti-talsmamman som du trivs med. " Det var nästan så jag skämdes för att jag kunde stanna hemma. Jag kände mig utanför de jobbande mammornas krets.

Dennis Rundt skriver i slutet av sitt inlägg: " I ett stegrat samhällstempo och ett allt hårdare samhällsklimat finns det kanske inte tid och intresse för det som borde vara en av de väsentligaste uppgifterna här i livet: att ta hand om den växande generationen och odla den mänskliga gemenskapen. Men- det är exakt vad som bör göras."

Ja, jag har som förälder känt mig priviligierad att få följa barnens uppväxt varje dag, hela dagen, tills de flyttat hemifrån och bildat familj. Se hur de ändras och följa med deras framsteg, och prata om allt som de funderar över. Det låter oerhört när han skriver att barn kanske kommer i andra hand på grund av samhällsklimatet. Ett klimat där barn är i vägen för vuxnas intressen och arbete.

Tillfredsställelsen att veta vad de gjorde, var de var och hur de funderade är saker som jag annars skulle ha gått miste om. Inte kunde jag ändå veta allt men jag slapp ha ständigt ont samvete för att inte hinna med dem.
De var en kort tid här för att lära sig bli vuxna, nu är de ute i livet. Allt har sin tid. Jag har läst till student och utbildat mig till bildkonstnär. Nu finns tid att måla himlar.

Jag tror inte många orkar med en så tråkig tillvaro idag som att non stop ta hand om egna barn när det är så mycket som lockar och som man måste eller hellre vill göra. Det ÄR tålamodsprövande men belöningen är obetalbar. Den är en generation.

Barn behöver växa in i den familj dit de fötts och långsamt lära sig koderna mellan människorna omkring sig i en miljö där förändringarna inte kommer slag i slag. Där de får den tid de behöver att leka färdigt.

Vi vet inte hur de haft det när de som små varit borta nästan hela dagen för små barn har ännu inte ord för sina känslor. Känslorna är starka och lämnar spår för hela livet därför att de är förstagången-intryck. Utan att få tid att smälta dem i lugn ensamhet eller för oss ibland obegripligt prat blir de kvar. Vi frågar hur har du haft det men de kan inte komma på hur en obehaglig eller trevlig upplevelse ska förklaras. Någonstans i medvetandets hårdskiva lagras känslorna och poppar upp senare, kanske i skolan, kanske på jobbet eller som vuxna i den egna familjen.

Barn är individer i ständigt vardande och vi känner dem inte även om de visar vissa karaktärsdrag därför att de ständigt lär sig och förändras. Det är inte samma barn du ser vakna på morron som när du nattade det, barn är en mycket snabb utvecklingsprocess.

En del påstår att barn har lättare att bli sociala och anpassar sig med främmande människor mycket snabbare när de kommer till dagis. Den anpassningen är påtvingad och att påstå någonting sådant är mycket för att döva samvetet.

Vi har inte barn för vår egen skull utan för deras egen. De ska ta tid. Har vi inte tid utan skyndar till jobbet, kurser och möten, bilen, båten, tekniska prylar och allt vi just nu vill göra i stället för att ge den människa vi satt till världen den tid den behöver för att bli en solid varelse med värderingar för en trygg självkänsla. Ja, så får vi vilsna samhällsmedborgare som i efterskott kostar samhället stora pengar.

Under babyboomen och euforin efter kriget då finska folket skulle ökas i antal igen, hade man en annan syn på barn. De skulle hållas i herrans tukt och förmaning. Man hade just upplevt död och tragik och hade en mer realistisk syn med ett annat perspektiv på tillvaron. Barn fick vara tillsammans med i de vuxen samvaro där det förekom talkoarbete och grannsämja.

Då det inte fanns dagis, ingen tv, någon enstaka trådtelefon som man måste vänta på samtal och skrika i och som fungerade bara ibland fanns det mera tid för att vara tillsammans utan någon annan anledning än att prata och bli kvar och prata ännu mer. Eftersom de vistades ofta med vuxna fick helst inte avbryta när de vuxna talade. Det hörde till att niga och bocka för äldre, ta i hand och säga tant och farbror och hjälpa till. Synas men inte höras. Det blev många jante barn och ungdomar men de sköt inte ihjäl sina klasskamrater.

Efter det kom den sk fria uppfostran. Vad det nu innebar. Om det var ett resultat av ont samvete eller bara för att inte behöva uppfostra sina barn som man själv hade blivit uppfostrad är svårt att avgöra. Det tycks alltid gå till ytterligheter innan något återgår till ett normaltillstånd.

Det är inte föräldrarnas fel att de måste eller vill föra bort sina barn på dagarna. Utvecklingen har blivit den att konsumtionen och samhällets krav driver till det. För att kunna klara alla utgifter måste båda föräldrarna ut i arbetslivet.

Vi kan inte vrida tiden tillbaka, nej, den går nog dit av sig själv om den vill. Jag önskar att familjen blir viktigare i planeringen, familjen som grund för allt i samhället måste få högre status och inte bara vara en konsumtions-och skattebetalarefaktor. Det talas om mera skolkuratorer och lärare och samhällets stöd till barn som far illa. Inget om hur familjerna mår, hur föräldrarna har det, de som har grundansvaret därför att kuratorer och lärare inte kan gå in i ett hem och kolla om allt står rätt till. Varje familj som inte har släktingar eller goda vänner i grannskapet borde ha en egen familjehjälpare som anförtrodd.

En hemmamamma gör ett stort men tyst arbete som kan kallas medborgarfostrare och hon kostar inte mer för staten än hemvårdsstödet och barnbidraget. När priset blir för högt, det vill säga det barnen betalar med att fara illa, måste politikerna tänka om.

Det skulle inte förvåna mig om levnadsstandarden sjunker med finanskrisen. Som egentligen är en naturlig följd och ett sunt symptom som kanske gör att vi lär oss att inse att det går med mindre. Men innan dess gör det ont som en visdomstand som tränger.

Inga kommentarer: