roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

söndag 5 oktober 2008

När vi kom ut på gatan sent igår kväll från att ha hälsat på hos goda vänner stod ett gäng ungdomar och sparkade sönder något vid den andra trottoaren.

När de såg oss gick de skrattande vidare. Jag gick dit att se efter vad det var. En postlåda.

Den där ansvarslösa känslan som kommer av att vara med i ett gäng. Man är någon. Man gör något de andra tycker är lite modigt och häftigt. Inte en tanke på följder, på vad det kostat. Upprorskänslan dövar alla reflektioner och det känns bara skönt att få sticka upp och avreagera.

Läste någonstans att den som klarat tonåren klarar resten av livet.

Jag skulle aldrig här i världen vilja vara ung igen. Det var en tid full av turbulens. Ett gungfly sammanflätat av självsäkerhetstrådar som hölls fast av tvivel. Med mörka mellanrum av svartaste natt. Osäkerhet om hur man skulle tackla framtiden blandat med låtgå-mentalitet och skit- i- det- eufori.

Det har förvånat mig hur ungdomar inte tas på allvar, i affärer, i allmänhet, som om de inte var att räkna med, som om de bara är slashasar som ställer till bråk. De skräms med sina attityder och sin oberäknelighet. Ofta har jag märkt personal som inte tar en ung människa på allvar. Det gör mig helt arg.

Om unga människor inte räknas annat än som konsumenter, inte ses som en presumtiv vuxen som ska ta över samhället kan de verkligen ha anledning att vara skrämmande. Det som verkade oroande var artikeln om eventuell anarki om inte de unga får en känsla av meningsfullhet och deltagande i vuxnas gemenskap. Verkligen ses av vuxna, känna att någon bryr sig, hela tiden.

Inga kommentarer: