roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

lördag 20 september 2008


Igår cyklade jag i regnet till den gamla ödegården. Det är ett ställe som ger en alldeles speciell känsla. Samtidigt korrelerar det med min sinnesstämning just nu, höst och sakta förändring. Jag har följt med husets förfall. Första gången stod det rödmålat med en liten kvist mot väster. Övergivet. På sidan om allfartsvägar, tyst. Man kunde gå in, en storstuga med våningssängar och en liten kammare. Huset stod på en öppen plats intill en stor gårdsbjörk. Fähuset intill, en liten äng och skogen där bakom.

Vem har bott där, vilka har levt och lämnat allt helt? En källa till spekulationer där fädernas hägnande andar bo.

Aspar susade uppe i ett ljusgrönt kupoltak sin koral över naturens förmåga att gömma, sänka ner i mull och över all mänsklig verksamhet som en gång varit hörs bara deras viskande röster uppe i asparnas kronor.



Platsen är ett naturens konstverk, ett naturens performance med det vi överger som inbjuder till en känsla av vördnad inför den långsamma men obändiga kraft som tar tillbaka det vi bara lånar.

1 kommentar:

Rita sa...

Snyggt hus, när får man flytta in?