roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

torsdag 26 juni 2008

är någon hemma?



Det går väl inte att komma ifrån att vi lever bland de bästa av världar. Det framgår genom många jämförelser länder emellan. Det är ändå inte så länge vi har haft det såhär bra, bara en generation tillbaka vartill exempel ett telefonsamtal till en annan stad något som tog tid. Det skulle beställas och man var tvungen att vänta och hålla sig nära telefonen, det kunde gå flera timmar innan man kunde få sitt samtal kopplat. Vardagslivet var här och nu på ett annat sätt, människorna föreföll närmare och mera beroende av varandra. Det som hände ute i världen verkade lika avlägset som för oss månen.

Nu går det inflation i all information. För att inte avtrubbas väljer vi att inte låta oss påverkas för mycket så länge det inte händer oss och här. Vi fortsätter, jobbar, konsumerar och roar oss. Det är begränsat det flöde av information vi kan ta in men den finns som en flugas surr i bakgrunden och påverkar det dagliga livet som flugan som inte vill låta sig schasas iväg. Samtidigt som ett växande ont samvete för hur vi beter oss med vår miljö smågnager någonstans i bakhuvudet.

Det är inte lätt att följa sitt samvete till 100% när livet kräver att det ska levas som det gör. Ständigt påverkade av mediernas påtryckning med reklam och utbud, samhällets krav på effektivitet och erfarenhet i förvärvslivet och att vi inte ska låta oss bli sjuka och åldras och bli en belastning för dem som trampar på i ekorrhjulen.

Mänsklighet är att engagera sig med sina medmänniskor och generationer emellan men när effektiviteten och jakten på inkomster som ska täcka alla behov växte tog samhället över ansvaret för barn och gamla. Men inte kan den ta över den mänskliga närheten på samma sätt som en familj. Det sades förut att en hel by har ansvar för ett barns uppfostran. Det betyder att alla omkring barnet har sin del av alla de intryck och erfarenheter det gör av sin omgivning. När inte människor i den närmaste kretsen ger av sin tid till barnet söker barnet det ute, av andra i dess omgivning eller vad samhället ger och det kan bli, inte alltid, som de snabbt byggda hus som blir dyra i längden. Mögelsanering eller rivning.

Familjen är grunden för hela samhället, ingen dagis, fritids eller skola kan ta över den uppgift som en familj har. Till familjen hör de som mest förbises idag, barn och gamla, när den arbetsföra befolkningen förvärvsarbetar för att ha råd med allt som måste höra till idag.

Måste det? Varför går det inte med mindre?

Inga kommentarer: