roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

tisdag 27 maj 2008


Känner mig som om jag lever i fel tid. Det förefaller mig mycket klart. En oanpassbar bakåtsträvande nostalgiker. Vem är så galen att hon ger sig ut på sjön i en gammal lappad och tjärad träbåt där vattnet tydligt rinner in mellan borden?

Jo, jag, när bilspumpen funkar och jag får sitta tillsammans med min lojale och hjälpsamme fästman mitt i tjärdoften färdandes nära sjö och med vinden i ansiktet. När jag vet att träet kommer att svälla och båten snart tätna.

Så mycket reflekterande och njutande för det plastbåtsfärdande folket som rusar förbi oss blir det väl inte. Fartens tjusning jo, men vad hinner de se? Eller tänka på, annat än att hålla i sig?

Något i min primitiva själ säger mig att ju mer vi kan leva utan att påverkas av naturen ju mer struntar vi i hur vi påverkar den. Ju mer vi struntar i den ju kraftigare slår den tillbaka när samspelet inte funkar.

För mig är det helt så här det ska vara att färdas på sjön, kontemplativt och långsamt. Att inte arbeta mot vågorn eller vinden utan anpassa sig och parera och spana in hur moln och vind rör sig
och hur sjön kommer. Snabba båtar som självsvåldigt överlägset rusar högt över vågorna och lämnar ett vitt streck av skum långt efter sig har tappat naturkänslan redan i starten.


Jag önskar mig inte tillbaka till 1800-talet men då inget gick snabbare än hästarnas galopp eller när seglen drog på havet måste jorden ha tett sig poetiskt vacker, rik och jungfrulig. Eller?

Kanske jag levt ett tidigare liv på 1800-talet?



Inga kommentarer: