roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

fredag 7 mars 2008

Fick häromdagen denhär sekvensen ovan med sextitalsnostalgi och jag börjar faktiskt tro att det var ett mycket lyckligt årtionde. Möjligtvis var femtitalet ännu ett strå bättre, efter kriget var alla fulla av framtidshopp och tillförsikt. Världen var ren och vacker och oändlig och full av möjligheter. Visst fanns det politisk oro som kallt krig, Vietnam och Cuba-krisen men ord som miljöbrott eller växthuseffekt fanns inte i den svenska vokabulären.

Miljömedvetenheten steg när Rachel Carsons bok "Tyst vår" utkommit som en första väckarklocka, liksom Hans Palmstiernas bok "Plundring, svält, förgiftning" . Före det levde man i lycklig omedvetenhet. Sopor kastades i mängder direkt i havet från passagerarfärjor, spillolja tömdes ut och skrot kördes till skogs. Sopsortering, vem skulle börja sortera sitt avfall? Det man inte såg fanns inte.
Fyrti år senare finns det knappast en tidning som inte har en artikel om eller reportage från hot mot något i vår livsmiljö. Vi har inte ork att ta emot många katastrofer på en gång och risken är att vi blir blaserade så som vi blir mot ett långvarigt krig någonstans. Människan glömmer fort och särskilt det hon själv inte direkt är drabbad av.

Vi påverkas inte direkt påtagligt ännu av någon miljöförstöring som hindrar från att fortsätta att leva som vi har bäddat för oss. Varför skulle man avstå från något man inte direkt är tvungen till? Måste det till hårdare tag för att få oss att agera?

Massmedia meddelar hoten och försöker få oss att leva miljömedvetet för att minska det som kallas vårt ekologiska fotavtryck. Vilket ökar vårt onda samvete så att vi sorterar hjälpligt, försöker välja rejäl handel-varor eller härproducerat i affären. Affären dit vi måste köra bil för att den centraliserats och därmed låtit bybutiken utkonkurreras .

Barn måste skjutsas till en centralskola och post, polis och rättsinstanser koncentreras till större centralorter. Vi rekommenderas att spara på bilkörning. Bilen är en miljöbov. Den är ett fanstyg vi behöver. Hur ska vi annars ta oss till alla centraliserade instanser och mål när det inte finns kollektivtrafik?

Vi läser att flygtrafiken står för den större andelen av de globala klimatutsläppen medan resebyråernas glättade annonser förför oss med sol och blåa hav med dagliga direktflyg från närmsta flygterminal. Att resa är att leva. För att leva har vi köttkor som pruttar och komposter som jäser, gaser som är mäkta av ondo mot vår värld.

De frivilliga klimatkompensationerna förslår inte långt, det måste till mera. Tyvärr styr ekonomin politiken och vice versa. Inget kommer att förändras förrän ekologiskt blir ekonomiskt lönsamt.




www.nerepublican.com/wp-content/uploads/2007/..
This picture taken from the New York side of Lake Champlain just after sunrise.

Inga kommentarer: