roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

onsdag 31 december 2008

duni.se
Här sitter jag nu mitt i årets näst sista darrande natt och vill inte gå och lägga mig. Det är så tråkigt att gå i säng. I morgon kväll blir det fest i Kapernaum, ska göra en trerättersbrakmiddag för ett litet sällskap, med noga utvalda rätter av noga utvalda råvaror med utvalda drycker till. Vad det blir ska jag inte avslöja förrän efteråt, det är lika hemligt som nobelmiddagen. Jag lovar faktiskt att göra mitt allra allra bästa för mat, det är livets största njutning och att laga den är lika stor fröjd. Skulle gärna bjuda er allihopa men ni ska få ta del av det kulinariska med bilder och recept efter helgen. God natt och

Gott Nytt År!

måndag 29 december 2008

söndag 28 december 2008

stjärnflocka


fingerborgsblomma


brinnande kärlek

klippstånds

fyra ståndaktiga fröhopp

lördag 27 december 2008



Tro, Hopp och Pepparkaka kom upp i år! Tack vare fästemannens skickliga händer som kunde fixa de knepiga små lamporna. Julsymbolerna för grannstaden symboliserar släktbanden men vår egen stads julsymbol, stjärnan, med sina färgglada uddar lyser som den brukat göra många jular tidigare. Pappa gjorde Tro, Hopp och Kärlek för mer än trettio år sedan men de blev för svåra att få kopplade. Nu lyser de igen.



Men, vad ser vi där, i julgranen?

ett fågelbo, nå voj.

fredag 26 december 2008



Blink, blink, vad skådar mitt nyponöga? Blå himmel och sol. Det ljusnar. Sniff, doftar det inte lite vår, inte bra. Mitt liv är kort, bäst det är så är det inte mer. Hm, nej, fel, allt finns, i nya röster, i andra ögon. Någon annanstans. Men i morgon är inte min dag.

fredag 14 november 2008

bloggpaus









Försöker sticka en ny typ av socka. Den blir dubbelstickad under sulan och slätstickad ovanpå, vartannat varv hoppar jag över varannan maska, det ger en tjockare stickning. Den här får bli en prototyp. Kanske mönstret finns förut i någon form men jag har inte ännu sett det.

Livet är som att sticka en ny typ av socka utan prototyp.

Med det här inlägget gör jag en bloggpaus och kommer kanske tillbaka efter jul. Säger kanske för säkerhets skull.

Här ska stickas julklappar...



de orden

Ord kan bygga och rasera. De flyger lätt som fjärilar eller vältrar över allt som pansarvagnar. Bygger katedraler fulla av självkänsla eller krossande minsta lilla blomma som tror sig trygg att sätta frö.

Vi lever av ord, de är överallt och de är det betydelsefullaste vi har.

Idag känner jag mig alldeles förkrossad. Mosad. Tillintetgjord och utan värde. Jag lever på lånad tid och har inget existensberättigande.
Känslan av att ha blivit kränkt sitter som en spik och är svår att sätta ett överskylande plåster på.

Varför är ord så svåra?

Tid, gå fort så du läker.

onsdag 12 november 2008

uppochnermaskin

har jag skaffat för en tid sedan. Det är en av de nya manickerna man ska ha för att sägas må bättre. Man kliver med fötterna på ett fotsteg, kniper fast dem med en spake, lägger sig på en brits och med hjälp av två andra spakar vippar man sin hela lekamen upp och ner.

Blodet rusar ner i skallen och magen hamnar under brösten. Så ligger man där en stund medan påsarna under ögonen lägger sig tillrätta ovanpå dem och undrar varför vi egentligen inte går på händer ibland för omväxlings skull.

Det är hälsosamt att låta blodet rinna upp i huvudet utan orsak, ilska eller genans. Håret får ny fart, hyn får ett skimmer ( har inte legat tillräckligt kanske ). Ryggen rätas ut, diskarna slutar diska och åderbrocken töms och det känns riktigt angenämt i hela varelset efter en opp och ner stund.

måndag 10 november 2008

fiskens öga



Hörde på P1 i radion:

EUs fiskepolitik är mastodontiskt bakvänd och kolossalt inkonsekvent. Ledsamt.




Mina jakarandafrön som jag tog från ön Hydra i Grekland där vi seglade så miljövänligt omkring i våras har grott!

söndag 9 november 2008

En dropp som vill opp
på topp på topppå topp

för huset i min kropp
ska inte stå opp
och ner

november månads
milda grånad

speglar sig i varje knopp
så vått så vått

säger Plask och Slask
gummistövelväder

sjunger på taken
nu blir jag våt i baken

fredag 7 november 2008

barndomslandet


I dagens Vasabladet sätter Dennis Rundt exakt ord på det jag länge tänkt men inte vågat formulera. Eftersom jag inte har varit tvungen att jobba och därmed har kunnat välja vad jag helst ville när barnen föddes, har jag inte varit den rätta personen att uttala mina åsikter för att tas på allvar.
"Vad då, du vet ju inget om hur hårt det är att få ekonomin att gå ihop. Du har ju inte behövt jobba, du har kunnat stanna hemma och vara den riktiga femti-talsmamman som du trivs med. " Det var nästan så jag skämdes för att jag kunde stanna hemma. Jag kände mig utanför de jobbande mammornas krets.

Dennis Rundt skriver i slutet av sitt inlägg: " I ett stegrat samhällstempo och ett allt hårdare samhällsklimat finns det kanske inte tid och intresse för det som borde vara en av de väsentligaste uppgifterna här i livet: att ta hand om den växande generationen och odla den mänskliga gemenskapen. Men- det är exakt vad som bör göras."

Ja, jag har som förälder känt mig priviligierad att få följa barnens uppväxt varje dag, hela dagen, tills de flyttat hemifrån och bildat familj. Se hur de ändras och följa med deras framsteg, och prata om allt som de funderar över. Det låter oerhört när han skriver att barn kanske kommer i andra hand på grund av samhällsklimatet. Ett klimat där barn är i vägen för vuxnas intressen och arbete.

Tillfredsställelsen att veta vad de gjorde, var de var och hur de funderade är saker som jag annars skulle ha gått miste om. Inte kunde jag ändå veta allt men jag slapp ha ständigt ont samvete för att inte hinna med dem.
De var en kort tid här för att lära sig bli vuxna, nu är de ute i livet. Allt har sin tid. Jag har läst till student och utbildat mig till bildkonstnär. Nu finns tid att måla himlar.

Jag tror inte många orkar med en så tråkig tillvaro idag som att non stop ta hand om egna barn när det är så mycket som lockar och som man måste eller hellre vill göra. Det ÄR tålamodsprövande men belöningen är obetalbar. Den är en generation.

Barn behöver växa in i den familj dit de fötts och långsamt lära sig koderna mellan människorna omkring sig i en miljö där förändringarna inte kommer slag i slag. Där de får den tid de behöver att leka färdigt.

Vi vet inte hur de haft det när de som små varit borta nästan hela dagen för små barn har ännu inte ord för sina känslor. Känslorna är starka och lämnar spår för hela livet därför att de är förstagången-intryck. Utan att få tid att smälta dem i lugn ensamhet eller för oss ibland obegripligt prat blir de kvar. Vi frågar hur har du haft det men de kan inte komma på hur en obehaglig eller trevlig upplevelse ska förklaras. Någonstans i medvetandets hårdskiva lagras känslorna och poppar upp senare, kanske i skolan, kanske på jobbet eller som vuxna i den egna familjen.

Barn är individer i ständigt vardande och vi känner dem inte även om de visar vissa karaktärsdrag därför att de ständigt lär sig och förändras. Det är inte samma barn du ser vakna på morron som när du nattade det, barn är en mycket snabb utvecklingsprocess.

En del påstår att barn har lättare att bli sociala och anpassar sig med främmande människor mycket snabbare när de kommer till dagis. Den anpassningen är påtvingad och att påstå någonting sådant är mycket för att döva samvetet.

Vi har inte barn för vår egen skull utan för deras egen. De ska ta tid. Har vi inte tid utan skyndar till jobbet, kurser och möten, bilen, båten, tekniska prylar och allt vi just nu vill göra i stället för att ge den människa vi satt till världen den tid den behöver för att bli en solid varelse med värderingar för en trygg självkänsla. Ja, så får vi vilsna samhällsmedborgare som i efterskott kostar samhället stora pengar.

Under babyboomen och euforin efter kriget då finska folket skulle ökas i antal igen, hade man en annan syn på barn. De skulle hållas i herrans tukt och förmaning. Man hade just upplevt död och tragik och hade en mer realistisk syn med ett annat perspektiv på tillvaron. Barn fick vara tillsammans med i de vuxen samvaro där det förekom talkoarbete och grannsämja.

Då det inte fanns dagis, ingen tv, någon enstaka trådtelefon som man måste vänta på samtal och skrika i och som fungerade bara ibland fanns det mera tid för att vara tillsammans utan någon annan anledning än att prata och bli kvar och prata ännu mer. Eftersom de vistades ofta med vuxna fick helst inte avbryta när de vuxna talade. Det hörde till att niga och bocka för äldre, ta i hand och säga tant och farbror och hjälpa till. Synas men inte höras. Det blev många jante barn och ungdomar men de sköt inte ihjäl sina klasskamrater.

Efter det kom den sk fria uppfostran. Vad det nu innebar. Om det var ett resultat av ont samvete eller bara för att inte behöva uppfostra sina barn som man själv hade blivit uppfostrad är svårt att avgöra. Det tycks alltid gå till ytterligheter innan något återgår till ett normaltillstånd.

Det är inte föräldrarnas fel att de måste eller vill föra bort sina barn på dagarna. Utvecklingen har blivit den att konsumtionen och samhällets krav driver till det. För att kunna klara alla utgifter måste båda föräldrarna ut i arbetslivet.

Vi kan inte vrida tiden tillbaka, nej, den går nog dit av sig själv om den vill. Jag önskar att familjen blir viktigare i planeringen, familjen som grund för allt i samhället måste få högre status och inte bara vara en konsumtions-och skattebetalarefaktor. Det talas om mera skolkuratorer och lärare och samhällets stöd till barn som far illa. Inget om hur familjerna mår, hur föräldrarna har det, de som har grundansvaret därför att kuratorer och lärare inte kan gå in i ett hem och kolla om allt står rätt till. Varje familj som inte har släktingar eller goda vänner i grannskapet borde ha en egen familjehjälpare som anförtrodd.

En hemmamamma gör ett stort men tyst arbete som kan kallas medborgarfostrare och hon kostar inte mer för staten än hemvårdsstödet och barnbidraget. När priset blir för högt, det vill säga det barnen betalar med att fara illa, måste politikerna tänka om.

Det skulle inte förvåna mig om levnadsstandarden sjunker med finanskrisen. Som egentligen är en naturlig följd och ett sunt symptom som kanske gör att vi lär oss att inse att det går med mindre. Men innan dess gör det ont som en visdomstand som tränger.

torsdag 6 november 2008

dagen till ära


blommar ordensstjärnan. Den har en svag lukt som ska påminna om as och kadaver som flugorna tycker om precis som det är tänkt. Ett annat namn på den är, just det, asblomma.

Fantastiska blomstervärld.

onsdag 5 november 2008

igårkväll, himlen mot väst


Det är antagligen många som idag känner en hoppfull lättnad över att det är över. USA har skrivit historia inatt, de har valt en mörkhyad president som nu axlar det största ansvaret och förväntas likt en Messias göra underverk.

Måtte han klara av jobbet och inte bli piffad av någon fanatiker. Måtte lilla frun stå som Clementine vid hans sida.
Mormor i sin himmel gläder sig, alldeles säkert.

Lycka till, mr Barack Obama, the president of the United States of America. En upprättelse har skett, du symboliserar alla överskeppade slavar som hjälpt till att bygga upp landet, äntligen är de accepterade att kunna nå högsta befattning.

Styrkekram.

tisdag 4 november 2008




Skäridygn!

Milt och friskt. Det susar dovt i träden när löven är borta. Det rasslar i kala lövgrenar och granarna får ensamma stå för basen. Vattnet väntar på islocket, ska det bli någon is? Solen lyser lågt och man ser genom holmarna. Ser stugornas silhuetter. Skärgården är ensam med sig själv och årstidens frid. Men nej.

Nånstans hörs en grävmaskin. Där skymtar en elledning jag inte sett förut. Som om man dragit ett ilsket felstreck tvärs över trädens meningar.

Där det var ödemark när jag var barn. Väglöst, orört, oändligt Frösöland.

söndag 2 november 2008


Gravstenen är av vit marmor och står lite ensligt borta vid stenmuren. Det är den enda gravsten som står vänd mot söder. Gick för att sätta ljus där stoftet av den man jämte hans närmaste som för 150 år sedan lät bygga och bodde i vårt hus finns.
I flera år har jag tänkt göra det, nu var det en verklig anledning.

Man kan urskilja mannens namn på framsidan, hustrun namn är präntat på baksidan tillsammans med svärmors. Det har tydligt skett något misstag med texten. Mannens namn står också på baksidan men bara till en del, hustruns namn är skriven ovanpå. Det känns mänskligt. En uppiggande detalj av slarv vid evighetens allvar.

Fantasin sätts i rörelse, hade det varit någon schism eller räckte inte pengarna till att göra en ny gravsten? Hade barnen grälat, hade det varit bråttom?

"De hoppades och trodde," står det under svärmor.

En hare skuttade fram där jag stod i skymningen bland de rostiga järnkorsen. Den började lugnt beta, höll på att ömsa till vinterpäls. En skogshare. Jag undrade hur den skulle komma över muren ut igen. Här kunde den i alla fall känna sig trygg. Inga bilar, inga jägare, gott att äta.


Så länge det finns någon som minns är de levande. Så försvinner de bakom tidens draperier och blir ett med stjärnorna och gräset.




onsdag 29 oktober 2008

isch..

mm!

Mammas grönsaksbänk uppbyggd på höjden med godaste gödseln inuti så att mangold och morötter, rödbetor och olika sallad växer så det knakar.
Ryggen behöver inte böjas över gallringsraderna utan allt är serverat i lagom ståhöjd.


Nu väntar rödbetorna på att bli skördade, mangolden har redan tagit plats i frysen. Mormor hon har beundrat stocklandet, vilken genialisk lösning på köksträdgård i en småbarnsfamilj.

Nån morot måste man få då är som godast. Lite jordig men det torkar vi av på gräset.

tisdag 28 oktober 2008


Midsommarros i oktober, lite tveksam och ensam

gläder när stickmaskinen krånglar och trasslar. Det blir inga mönster efter hålkorten, inga små kaniner eller fåglar, bara två ränder. Så jag får väl nöja mig med det och sticka långrandigt då. Men det skulle vara roligt att sticka lite annat.. Prickar och hål på bestämda ställen till exempel.

Idag har jag kokat in äpplen som konserver, de förra jag kokade in för tre år sedan var hur fina som helst. Före den sysselsättningen fick alla fönster på utsidan av huset sig en avtvättning.

Hm, där blev det visst lite ränder där också, men vad gör det. Bättre än prickar och hål, hah. Renare blev det i alla fall.

Nu ska mormor gå sitta barnvakt en stund. Det är inte långrandigt. Tjohej.

söndag 26 oktober 2008

Varför blir jag så arg när jag städar?

Jag tror inte jag är ensam om det. Det blir så ohemtrevligt i ett hus när någon städar. Allt och alla känner sig i vägen. Kvinnor städar av sig, är det något som finns i det inre som får ett yttre utlopp genom städning? Vad betyder lite damm i hörnen, ett rent helvete är värre osv. Mamma hade en granne som nästan drog ner tapeterna vid städning. Hon måste ha ett olyckligt kärleksliv, sa mamma. Eller vara allmänt missnöjd med sig själv, stackars människa.

Sätt dej och ta en kopp kaffe så får vi prata lite, sa mamma. Och dammet lade sig på alla lä ställen. När jag växte upp fanns det damm men ingen brydde sig. Ibland kom det någon tant pappa lejt som skulle hjälpa mamma att städa. Mamma var glad, hon fick en kaffegäst att prata med. Hupp, sa tantan vid bordet, jag skulle kanske .. Ja, sopa lite i trappan så är det nog bra, sa mamma och gav henne lite pengar direkt i handen efteråt.

Hon kunde inte städa, hur mycket städgrejor hon än hade kunde hon inte använda dem. Hon hade aldrig lärt sig och tyckte det egentligen var ganska onödigt att kunna. Under mammas uppväxt fanns det folk som städade och skötte huset. Hon kände sig i vägen när det städades. Min mammas mamma hade tänkt sig detsamma livet för sin dotter. Men så blev det inte och jag växte upp i ett roddigt men glatt hem.

Huvudsaken att man hade tid för prat och skratt och gemenskap, den dyrbara tid tillsammans som inte fick ödslas bort på tråkig städning.

När jag städar får jag ont samvete för att jag njuter av städat och rent omkring mig men fortsätter ändå för ostädat gör mig ännu argare och tråkigare.

lördag 25 oktober 2008


Höst som cider, gul sötsyrlig och friskt porlande flödar det gula. Bubblor som sticker i näsan. Det doftar. En stark tid, rak och ärlig utan romantiskt pjosk. En övergångstid till månader som verkar helt livlösa men det ser bara så ut.

Vintertiden är normaltid.
Salladen är som frasigast där i landet. Bredvid borstnejlikplantorna. Och där under ligger potatisen ännu. Bredvid röd kruskål som jag satte så sent att det verkade befängt. Men där växer den i det låga solljuset.

tisdag 21 oktober 2008

Där hänger de kvar ännu även om alla blad sagt goodbaj för i år. Obs det lilla ynkliga äpplet mellan de tre giganterna .. Det är inte alla förunnat att få bli stor.


Vi har plockat äpplen, det kommer så mycket! stora gröna Antonowka. Vad ska jag göra av dem? Har gjort saft, mos, muffins, paj i långa banor och former och nu ska jag rexa också de finaste som ännu hänger kvar. Rexa betyder att konservera hermetiskt, utrycket kommer från apparaten man använder. Det är en speciell konserveringskastrull av märket Rex som användes före det blev vanligt att frysa in mat. Man gör egna konserver som inte fodrar energi för att sparas. Klimatsmart och snyggt i skafferiet. Lägger in hela äppelklyftor som blir gott som efterrätt med vispgrädde eller hur man bara kan tänka sig begå dem. Konserverna håller flere år.

Så kollade vi båten, hade tänkt oss ut till helgen och sova över men det blev inte av. Det får bli inkommande helg i stället om väder och vind tillåter. Inte så länge kvar man kan åka ut till skären, det är skönt därute i stugvärmen när mörker och vindar råder utanför.

söndag 19 oktober 2008

ett bra sockmönster

som jag bara måste visa. Det blir fin passform dels för att hälen är kilformad och smiter fint runt och själva foten står inte på tå utan är vinkelrät, som ju foten är när man står och går. Det blir inga veck uppe på.
Beskrivningen verkar otroligt invecklad men jag lovar, ge dej inte och du kan en sockbeskrivning som är en skatt att kunna. Pst, du behöver inte sticka den invecklade tån. Jag har inte, har bara tagit in som vanligt, vartannat varv i början och slutet på varje sticka och sen varje varv.



Bild och beskrivning ur boken "Stickskolan" FIBs hemböcker 1954

lördag 18 oktober 2008

platåskor

från 70-talet. Den som spar han har. De röda påminner mig om en sommardag, de svarta en julfest.

Flower power. Make love not war. Sexuell frigörelse, almarna (jag var där) .. Då var man ung och radikal, nu är man bara ung. Haha.

Ikväll blir det födelsedagsfirande med sjuttiotals-tema. Egentligen var det ett ganska fult mode men inte var åttitalet mycket vackrare. Med de enorma axelvaddarna, hu. Det man har på sig nu för tiden kommer att verka löjligt om ett tiotal år. Om man inte klär sig tidlöst klassiskt, men det är ju också tidsbundet. Mode är till för dem som inte har smak sa mamma alltid. För den osäkra känns det tryggt att följa modet, men allt klär en skönhet och ingenting missklär en fulhet.

Ikväll stolpar jag iväg i mina vita platådojor och hoppas får höra Bob Dylan.



tisdag 14 oktober 2008

lenamatsgård


Framför ligger äng och betesmark och bakom finns storskogen. Inte långt ifrån bor farfar och farmor, morbror och farfars bror och hans fru och där finns också fähuset med alla korna. Korna som kommer att synas från fönstren när de går ute och betar om sommaren.

Det är inte långt till stan åt ena hållet och till havet åt det andra.

Inte kan väl en miljö vara bättre för barnbarn att växa upp i. Idag fick jag se bygget för första gången. Här ska de växa upp. Gå i skolan, bli mopedpojkar, gängliga målbrottskillar, komma hem med flickvänner, ta över jordbruket- kanske.

Mormor bor inte långt ändå, på tjugo minuters avstånd bara. Det går fort. Nuförtiden.

söndag 12 oktober 2008


Järnvägsäppelträd. Malus prunifolia hyvingiensis. Namnet har det fått av att det växte vid järnvägsstationen i Hyvinge. Växer nedåt när det vuxit ca 2 meter som om det ångrar sig och vill tillbaka mot jorden igen. Eller så är det ett artigt träd, böjer sig ner så att det bara är att plocka, varsågod. Det har syrliga lite beska lysande, genomskinliga små äpplen. Det är egentligen ett prydnadsäppelträd, blommar ljuvligt och ser då ut som en glassbomb i juni.

Brukar koka äppelmos på äpplena, det får ett extra sting av den lite sprittiga beskheten. Grenarna blir beskurna av pupujussina (hararna) varje vinter, annars skulle de släpa i marken. I år måste jag komma ihåg att sätta skyddet runt stammen.

I bakgrunden lutar Antonowka sina tunga stora gröna äpplen mot uthustaket. Antonowka är det rejäla matäpplet, frikostigt, mastigt och tåligt. En riktig babusjka.

lördag 11 oktober 2008


Hittade boken "Vargskinnet". Känner ett samförstånd med Kerstin Ekman, hon tycker om skogen.
" Skogen tillhör inte den som har lagfart på den utan den som förstår dess hemligheter"
Där känner hon sig också hemma. Hon är nu aktuell med filmatiseringen av boken och nu har jag tänkt läsa den, men först ska jag läsa ut "Anna Karenina," av Leo Tolstoy. Det kommer att ta sin tid, den är inte någon nätt liten bok. Bra böcker ska helst vara tjocka.



Såg igår programmet om Gösta Ågren. Meditativt och universellt kommer dikter från en liten by i närheten. Stoltheten över att författarmanteln axlas och bärs vidare här i trakten läggs ovanpå stoltheten över fredspriset till Martti Ahtisaari.

fredag 10 oktober 2008

tadaaa

Ger mig inte. Ska lära mig. Köpte stickmaskinen när barnen var små. Att lära när de vimlade runt gick inte, inte ens när en finsk tant kom och visade mig, visserligen bara en gång. För jag insåg att det nog behövs mera tid, lugn och ro.
Nu finns det det.






Hörde i radion när den norska nobelkommitten läste upp varför de beslutit ge Martti Ahtisaari fredspriset. Känner mig stolt och glad. Visst behöver vi detta efter alla sorgliga nyheter. Han är en sann diplomat och statsman som äntligen har blivit uppskattad för sitt hårda jobb. Med lugn saklighet och finsk sisu har han gett alla tron på att det går att ena i konflikter. Grattis från mig med beundran och respekt.

onsdag 8 oktober 2008

ode till en bil

höstarna kommer och går
och strör sina år
över en som sover
drömmer han är en Rover


blink blink
han tittar opp

må de andra pressas till paket
på skroten

jag vilar så gott jag här vid roten
och lyss till suset
i trädens topp

blink blink
han tittar opp

riktningsvisaren har riktat
vindrutan har vindat
bakluckan har bakat
navkapseln har kapslat
in alla drömmar
som

kofångaren fångat


blink blink




måndag 6 oktober 2008




Ett första utkast på Julia-akvarellen. Jag vet inte om jag kan bättre än såhär. Ibland brukar den första bli den bästa. Om jag målar om och målar om tappar jag lusten och det fräscha ögat och allt måste vila en tid.
Vattnet måste bli mera distinkt, himlen har för få färger och det som blir största utmaningen är varifrån ljuset ska komma. Tänkte mig en mera dramatisk ljussätning, en belyst båt med skarpa skuggor mot en mörkare himmel.
Att få schvung i båtens linjer, smäckerheten, utan att den ser tung och stel ut är en utmaning.

Skummet vid bogen blev inte så bra och mera skum i kölvattnet ska det vara. Horisonten måste vara rak. Som alltid ska det lyckas genast. Det går inte att ändra. Då är det inte en akvarell. Svårt men roligt.

söndag 5 oktober 2008

När vi kom ut på gatan sent igår kväll från att ha hälsat på hos goda vänner stod ett gäng ungdomar och sparkade sönder något vid den andra trottoaren.

När de såg oss gick de skrattande vidare. Jag gick dit att se efter vad det var. En postlåda.

Den där ansvarslösa känslan som kommer av att vara med i ett gäng. Man är någon. Man gör något de andra tycker är lite modigt och häftigt. Inte en tanke på följder, på vad det kostat. Upprorskänslan dövar alla reflektioner och det känns bara skönt att få sticka upp och avreagera.

Läste någonstans att den som klarat tonåren klarar resten av livet.

Jag skulle aldrig här i världen vilja vara ung igen. Det var en tid full av turbulens. Ett gungfly sammanflätat av självsäkerhetstrådar som hölls fast av tvivel. Med mörka mellanrum av svartaste natt. Osäkerhet om hur man skulle tackla framtiden blandat med låtgå-mentalitet och skit- i- det- eufori.

Det har förvånat mig hur ungdomar inte tas på allvar, i affärer, i allmänhet, som om de inte var att räkna med, som om de bara är slashasar som ställer till bråk. De skräms med sina attityder och sin oberäknelighet. Ofta har jag märkt personal som inte tar en ung människa på allvar. Det gör mig helt arg.

Om unga människor inte räknas annat än som konsumenter, inte ses som en presumtiv vuxen som ska ta över samhället kan de verkligen ha anledning att vara skrämmande. Det som verkade oroande var artikeln om eventuell anarki om inte de unga får en känsla av meningsfullhet och deltagande i vuxnas gemenskap. Verkligen ses av vuxna, känna att någon bryr sig, hela tiden.

ut



Ibland händer det sig så att jag blir att stå med förvåningens finger i häpnadens mun över hur allt bara faller på sina platser utan ansträngning. Men jag borde kanske inte nämna det, då utmanar jag ödet och det inte blir så i fortsättningen.
Någon däruppe anser den där damen ta lite väl lätt på saker och ting och behöver Det Allområdande Pekfingret som skuffar lite tillrätta där det behövs.
Det känns bra att veta att saker och ting stundom ta sig en sådan konstellation.

Vi hade så fint väder.
Nu kom stormen. Det regnar och blåser.
Vi hann.

Denna damen hann vara på höstseglats ut till havets fria rand med rara fästemannen sin. Där har hon sett svanarna fly och plockat surbär vid strand, sovit i en röd liten stuga uppe på klipporna och eldat i en söt liten spis och suttit vid ett gulligt litet möblemang och tittat ut genom små fönster på gula löv alltmedan gökuret tickade och kuckade om tider som gått och ska komma.


















Vaya con Dios!