roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

tisdag 27 november 2007

sjöfolk


och sjöresor, det är något gåtfullt med dem. Ombord på färjan hade jag tid att låta tankarna gå lite hit och dit. Sjuttio procent av jordens yta består av vatten och för att nå andra kontinenter har människan varit tvungen att kliva i en båt, tidigare utan att vara riktigt säker på vad som mötte på andra stranden. Galenpannor till upptäckare som gett sig iväg rätt ut i tomheten borde inte ha varit så nyfikna och så dumma mot folk som tog emot dem på Kurrekurreduttön. Tänker jag bland annat.

Sjöresor är längtansresor, man är bara till hälften varse i nuet, det är ett tillfälligt liv livet på sjön. En stillastående rörelse, en slags vila i otålighet och det har blivit ett tillstånd som har gripit tag i medvetandet på ett så starkt sätt för sjömän för hur skulle de annars åtminstone förr ständigt längta ut till havs?


"Seeman, wind und welle, rufen dich (eller är det dir, dativ eller ackusativ, :-O ) nach Haus, denn deine liebe ist ein Schiff, deine seehnsuht sind die Sterne.. Uber Rio und Shanghai, uber Bali und Hawaii"..

Men här är det bara Obbolaröken som möter med sina dofter.

I Umeå hamnade vi in på min gamla arbetsplats, Åkerbloms bokhandel, numera Akademibokhandeln. Jag trillar alltid som ett moget päron i en bokhandel, kommer ut med flere böcker. Nu hittade jag äntligen en Doris Lessingpocket, är nyfiken på henne. Också Anna Politkowskajas Putins Ryssland, som hon sakligt skrev och fick så tragiskt sätta livet till för sina åsikter. Stephen King har jag aldrig läst, vet inte om jag är lite skraj för skräck men detta var en bok om att skriva och det kan han så där kan man ju kanske hitta lite matnyttigt

På hemvägen fick jag ett par stickade barnsockor färdiga och filmerna de visade var så spännande att jag får sticka om tån. Det var kallt i sittsalongen, tur att jag hade ylletröjan och de nya varma överdragsbyxorna på mej.

måndag 26 november 2007

fina fisken

Nu sitter jag här i Umeå och känner mig lite småhungrig, snart ska vi gå fixa lite käk asså. Men innan det faller det mig i hågen detta med att äta mera fisk. Fettet i fisk hör till det goda fettet. Mer fisk och grönsaker ska vi äta och bland grönsakerna ska det finnas baljväxter för deras väg i vår mat är mindre energikrävande än kött.

Lax är lyx, och strömming hör till vardagsmat. Nej nu är de tvärtom. Jag tvekar att köpa strömming lika ofta som förut för dioxinerna. Lax och blockfisk är lättlagat men blir lätt ensidigt i längden. Hur mycket jag än anstränger uppfinningsförmågan att variera. Jag vill gärna äta mera fisk men det blir alltmer tveksamt när den här boken kommit ut.

Här kommer ändå en klassisk strömmingsrätt, lika god varm som kall. Särskilt god kall på smörgås.

Kräftsströmming

4 port

600 g strömmingsfilé
1 tsk salt
6 dillkronor eller 2 tsk dillfrö
4 msk tomatpuré
1 1/2 dl vatten

Gör så här

Sätt ugnen på 225°. Skölj strömmingen hastigt i kallt vatten. Klipp bort ryggfenan och lägg ut filéerna. Salta och rulla ihop. Lägg rullarna tätt i en smord ugnssäker form. Lägg dillkronorna ovanpå eller strö över dillfröna. Rör ut tomatpurén i vattnet och häll det över fisken. Täck över med aluminiumfolie. Grädda i mitten av ugnen ca 25 min

torsdag 22 november 2007

ut på havet



bär det av i morron bitti. Ska fara till Umeå och hälsa på, det ska bli ett trevligt avbrott i grådasket. Ska hälsa på yngsta dottern och vi ska gå på medicinarspex, shoppa och strosa. Kommer hem på tisdag. Hejtå!

onsdag 21 november 2007

linneskatt

Hur klarade man sig förut utan hushållspapper och plast undrar jag stundom. Man levde ändå i en renare värld fastän hygienen inte var lika god som idag. I stället för hushållspapper användes dukar; handduk, golvduk, bakduk, skurduk, som kokades i lut gjort av björkaska. Askan rakades ur spisen och täcktes med rent vatten. Av det blev det lut som är starkt basiskt. Det var effektivt och man visste vad det innehöll, dagens tvättmedel innehåller nya kemikalier som lagras i näringskedjan och manipulerar hormoner och bidrar till övergödning och gud vet vad. Nu får man inte köpa lut för det anses vara ett starkt gift men det är inte svårt att tillverka själv. Tänd en björkvedsbrasa och låt brinna ner, sätt askan i ett galvaniserat ämbar, ifall där skulle finnas glöd kvar. På med vatten så det täcker och låt stå tills det luktar tvål. Sila och räds inte färgen. Det är lut.
Förut hade man hade stortvätt vår och höst. I mars då solljuset lyste starkt över snön hängdes linnet ute och blektes bländande vitt. Men det fick aldrig hänga ute för länge, då blev det gult igen.

I linneskåpet finns mormors ärvda dukar, små skatter broderade och sydda i tunnaste damast eller muslin. Från små tabletter att ha under nattygsglaset till större underverk sydda i engelskt broderi eller hardangersöm.

Jag skulle vilja ta fram dem i ljuset så alla skulle få se, de ligger där osedda och jag vet att de far minst illa av det men så synd. Måste komma på något som inte förstör dem men ändå gör dem synliga. Man borde få känna på dem och uppleva dem i stället för att se dem stumma bakom glas.



Den lilla duken är tillverkad i någon konstig teknik, undrar hur.



















oleandern blommar

måndag 19 november 2007

hej hej

läste i senaste Ica-kurirens krönika något som jag till fullo håller med om. Man ska inte säja hej mer än en gång därför att ett enkelt hej är mera innerligt. En bagatell kan det tyckas men det är faktiskt sant att jag känt mig bortviftad med hej hej. Lite kyligt och distanserat överlägset förminskad.

Det är klart att man inte kan heja på varenda en man möter om de vimlar men det finns tillfällen då ett leende eller en hälsning och allmän vardagstrevlighet kan ge en puff uppåt. Förgylla en hel dag för någon som kanske känner sig ensam och osedd. Kliver man in i en hiss kan man ge sig den på att folk stirrar i golvet eller ut i tomma intet. Varför är det så svårt med ett enkelt litet hej fastän man är totalt främling? En främling är en människa som du ännu inte känner, -det kan ju leda till något fantastiskt och nytt och oväntat om man är på humör att vara mottaglig för sin omvärld.

Som ung kunde man ju inte heja hit och dit det kunde tas som en uppmuntring, man försökte signalera ointresse så mycket man förmådde men nu tackomochlovom när man kommit upp i åren och är ful fjollig käring som folk ler överseende åt är det härligt att få vara som man känner.

Här i stan brukar de flesta hälsa om man setts ett par gånger även om man inte känner varandra närmare. Det räcker med att man setts, stan är så liten så ingen försvinner i mängden utan granskas nyfiket. Vietnameser som kommit hit som flyktingar hälsar ofta vänligt leende hej men jag undrar ändå hur mycket de ska tycka att vi är stela och svårmodiga och ser ut som Buster Keatons stenansikte. Kanske de ser det annorlunda, vet inte.

I skolan borde elever lära sig hälsa på alla de träffar i skolan. Varje dag, på lärare som personal, och vice versa. Då skulle ingen riskera att känna sig osynlig vilket ju många barn vidrigt nog gör om dagarna.
Men det kommer inte av sig självt, det måste bankas in som multiplikationstabellen detta att lära sig respektera andra. Om man känner sig sedd har man kanske mindre lust att vara elak mot någon eller förstöra saker, "de känner ju mig." Varje gång du får kontakt med en annan människa medföljer någon form av ansvarskänsla.

Barn är glada och spontana till naturen men spontaniteten bleknar med åldern. Den påverkas av omgivningen och likriktas för att passa in i det allmänna surmulna finska sättet att vara. Inte sticka ut, nej nej, man kan ju bli mobbad. Ledsamt. Som tur är finns det modiga undantag.

söndag 18 november 2007

tranbärs och pumpabröd med nötter


Köpte en pumpa som inte kom till användning till Halloween och hittade pekannötter och torkade tranbär i skåpet.

Pumpkin Cranberry Bread

This recipe uses either two standard loaf pans, or three aluminum foil loaf pans. The foil pans make it easy to give the bread as gifts.

• 1- 3 / 4 cup canned pumpkin (one small can-425g)
• 2/3 cup butter, melted (150g)
• 3 cups sugar (600g)
• 4 eggs
• 3-1/2 cups flour (455g)
• 1 tsp cinnamon (5g)
• 1 tsp nutmeg (5g)
• 1 / 2 tsp cloves (2.5g)
• 2 tsp baking soda (10g)
• 2 tsp baking powder (10g)
• 1 / 2 tsp salt (2.5g)
• 2/3 cup water (160ml)
• 1 / 2 cup chopped walnuts or pecans (60g)
• 1 cup chopped fresh or dried cranberries (120g)

Preheat oven to 350F/180C degrees. Combine the eggs, pumpkin, butter, and water in a large bowl. In another bowl, combine all of the dry ingredients, plus the nuts and cranberries. Add the dry ingredients to the wet, and mix with a wooden spoon by hand. Mix until the batter is combined, but don’t over mix. Grease the pans, and distribute the batter equally in the pans (should fill each about half way up). Bake for 1 hour.

fredag 16 november 2007

föräldraskola



ger barn mindre depressioner sägs det. Som förälder står man inför någonting helt nytt och det hjälper inte alltid att söka hjälp i sin egen barndom. Alla nyblivna föräldrar dyker rakt in i en tid av känslostorm, ont samvete och ifrågasättande om den egna fostringskompetensen. En mamma sa en gång att man ska vara glad så länge man får natta sitt barn, så länge man vet att det ligger i sin säng och sover. Innan barnet har landat i sin egen identitet och hittat sin plats i livet åker föräldrarna i en mer eller mindre decennielång berg-och-dalbana av oro och glädje.

Samhället ändrar sig så snabbt och då är det bra att kunna få stöd av andra föräldrar. Att det har blivit eftersökt att få gå på kurs för att bli bättre mammor och pappor är så bra. Varje generation fostrar sina barn på ett annorlunda sätt än den tidigare. En tid var fri uppfostran modernt, det var en följd av en sträng syn på barn då de skulle synas och höras så lite som möjligt tillsammans med vuxna.

Så barnen fick ta plats, föräldrarna ville inte upprepa egna hämmande upplevelser. Nu vet vi att det gjorde barnen osäkra och vilsna, det blev för mycket eftergift. Nu manas föräldrar att VÅGA vara föräldrar, insikten om hur viktigt det är att barn får kärlek med tydliga gränser har vaknat och gjort att många vill gå på kurs för att lära sig att ge de rätta grunderna för nya människors liv.

Nu är det slut på kompispappandet och -mammandet och curlingsopandetid. Det går inte att gå om praktiktiden på tjugo år så en förberedande kurs ger en avgjort bättre chans att klara utlåtandet med bibehållen värdighet när det blir dags för ett betyg av sin avkomma.

Det är att hoppas att föräldraskolorna tar jobbet av ungdomspsykiatrikerna.

undrar


hur mycket jag satt ner på kosmetika under åren och vilka storverk hade inte kunnat utföras i stället för den tid som tillbringats framför spegeln?

Engång köpte jag något oerhört dyrt i tro på underverk. Kanebos Sensai Ex La Creme. Den var utsökt lyxigt och dyrt förpackad i flere lager: ytterask, ask i guldfärg, plexiglasask, och så själva burken på en piedestal av sammet. Inuti en ynka liten mängd creme. Nu skulle under ske. Min hy skulle bli som en barnkind. Jag smörjde mig andaktsfullt och skamset morgon och kväll. Så tog cremen slut och jag tittade mig i spegeln. Ingenting annat än mitt vanliga fejs med sina plitor och plippror.

Nu har jag dehär två burkarna som mina creme de la cremer. De och frisk luft, vatten och dendär halva kilon frukt eller grönt dagligen som inte har haft resfeber eller vuxit i konstljus och konstskit.
Ute i byarna görs små nära ting. Som innehållet i de här små anspråkslösa burkarna.

torsdag 15 november 2007

granris


det städsegröna, doftar lekkoja. Vi hade byggt en koja tvärs över ett dike i skogen. Släpade dit bräder, böjde grenar och flätade. Täckte med granris. Granris på golvet också. Tjockt och stickigt. Under porlade diket. Det var mycket trevligt.

I förrgår klipptes en del av häcken den hundramila och jag samlade allt granris att täcka rabatter och lökar. Så ska man ha friskt granris framför sin trappa, det har en god inverkan på alla som torkar sina fötter på det innan man kommer in. Doften under skorna sprider sig i stugvärmen.

Granris är inte juldoft, det är utelekar i kojan.

Nu har vi fått snö.

lördag 10 november 2007

mamma

Ser på hennes trötta ögon och ser henne som ung. Det blonda håret som hon inte brydde sig om, har sällan gjort. Hennes hår har alltid varit något som nu råkade växa där på huvudet, hon har ju aldrig varit fåfäng.

"Mamma, ta av dej mössan. "
"Nja, sätt på dej den igen.."

Då hon cyklade genom stan visste jag där cyklar mamma. Hennes hår lyste i vinden. Hon liknade en pojke på långt håll. Alltid likadant klädd, i byxor och skjorta. Hennes speciella stil. En man på gatan tog fel och trodde hon var en pojke.

"Hej, far och köp tobak åt mej, hördu!"
"Har inte tid. Jag måste hem och amma."

När hon varit till frissan utbrast vi se mamma har nytt hår!
Ansiktet nu fullt av trötta rynkor, håret grågult spretar och skallbenet syns i motljuset. Det känns sorgligt att se hur mamma kära långsamt blir liksom ett med bakgrunden, genomskinlig. Men hennes personlighet upptar hela rummet och fortsätter som spindeltrådar ut i väven hon vävt sin värld.

fredag 9 november 2007

syr stoldynor

medan blåsten viner på huset. Känner vinddraget, det fläktar friskt, ingen kan säga att huset är för tätt byggt. Det blåser sydostan rakt på det hundraåriga huset som står högt. Det är ett hälsosamt drag. Härdande. Det är bara att klä på sig, blir det för kyligt värmer kaminen skönt. Däremellan syr jag fem roströda stoldynor med band som ska svängas och vrängas och pressas så det blir fina rosetter när dynorna sedan ligger fastknutna på stolarna.
Arbeten som förut tog en dylik tid befattade jag mig inte med i yngre dar. Det fanns inte tålamod tillräckligt helt enkelt. Nu finns det. Nu påtar jag på med trasselhärvor och småpjuck som tar av min alltmer krympande dyrbara tid som jag förnuftsmässigt kunde använda till något annat. Till större ting. Till världsförbättrande stora. Men har det inte blivit av tidigare lär det väl inte bli mera, sånt tar a lifetime och min lifetime ist bald zu ende. Tänker jag. Reflekterar om jag har blivit mera enkelspårig, inte kräver så mycket mer av tillvaron än att hålla på vränga tie stycken band som alla sedan vänder rumpan till och sätter sig på.
Men det ska vara skönt för lilla rumpan här i världen.

torsdag 8 november 2007

detta med tid

som är så dyrbart. Om tiden som barn och unga tillbringar tillsammans med sina familjer, nära och kära var längre än den som samhälle, den virtuella världen och alla intryck av rörliga bilder tar tror jag de unga skulle må bättre. Jag tror att alla föräldrar känner ett litet styng av självrannsakan efter det som hänt. Det är bra men det är sorgligt att det måste hända något så tragiskt innan vi ser att något inte är som det ska i många ungas värld. Jag visste faktiskt inte att kristendomslära inte hålls i skolan längre. Hålls det inte heller morgonandakter? De var trots sin tråkighet lugnande och ger empatikänsla och rätt grund för etik och moral.

Det finns alltid extremfall och för ett känsligt sinne som inte lärt sig sålla bort och undvika destruktiva intryck går det lätt överslag. Men är grundsynen från hemmen god, om kontakten med en sund vuxenattityd finns nära och ser och stöder tror jag att det är lättare att hålla stånd mot allt det som väller emot de unga numera.

Den viktiga framtidstron. Humorn. Empatin och tiden. Den är de värda för de är det viktigaste landet har.

förvånande


nej, inte ett dugg. Men förlamande innan frågorna kommer. Vart är vi på väg när det förekommer skjutvapen i skolan? Det är en indikator som visar att något glömts försummats och förbisetts. När barn och ungdomar drabbas, då offer krävs är det första tecknet där och pekar på hela den förbannade individcentrerade prestigejagande blindheten.

tisdag 6 november 2007

face lift


När inte ytbehandling längre hjälper och då underlaget börjar bli rynkigt, degigt och gammalt hjälper bara skarpa verktyg. Till all lycka kunde skicklig yrkesman i närheten göra arbetet men som all expertisbehandling kostar det stora pengar. Som tröst känns garantin för att det ska bli välgjort säkrare än om behandlingen hade varit billig och gjorts av någon kvackare som inte känner till de olika faserna och materialen som behövs för ett så krävande ingrepp. Särskild omsorg lade han på hänget i aktern. Frampartiet var solskadat och han hade inget emot att byta ut och snygga till lite även där. En skicklig yrkesman kan bränna och skrapa bort den fula överbehandlade ytan för att få fram ny frisk vävnad under som sedan kan behandlas omsorgsfull på nytt.

Efterbehandlingen är bara att smörja och smörja med utsökta, svåråtkomliga och också mycket dyra och exklusiva naturpreparat som ska ha tid på sig att tränga in ordentligt. Så när den är mättad, den framtagna vävnaden och slutbehandlad med Special Moonaes Drops of Cold Pressed Linen Oil and Tar from HaelmerSeek in Moonaes, då kan man tas ut i ljuset och låta sig beskådas, känna sig som ung på nytt och styra ut i böljeglittret. Men först en konvalecenttid som räcker över vintern.

torsdag 1 november 2007

livsglädje


uttrycker Dorrit von Fieandts keramik. Var och såg hennes utställning i Tikanoja konsthem idag.
För länge sedan jobbade jag som tandtekniker i Helsingfors och fick via släktingar bo hos hennes mamma fru Flinckenberg. Jag fick bo i domestikrummet tills jag hittade ett annat ställe och det var en minnesvärd bekantskap jag fick göra den korta tid jag bodde där. Hon tycktes vara glad åt mitt sällskap i den stora lägenheten med utsikt över havet och Brunnsparken. Hon lärde mig brygga riktigt gott kaffe efter alla konstens regler och hon visade mig sina utsökta miniatyrmålningar på porslin. Vi satt och drack te på kvällarna innan hon drog sig tillbaka, hon var en del av en tid som inte längre finns.
Hennes dotter Dorrit kom ibland och hälsade på sin mamma. Jag var nog lantlollan som jag tror att hon var glad åt att mamma hade som inneboende en tid.
Man blir glad av Dorrit v Fieandts keramik så gå gärna och se den.