roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

onsdag 31 oktober 2007

yinyan



cyklade längs en byväg häromdan. Tittade opp mot en blå himmel med vita moln ovanför lilafärgade björkar och tänkte: Vilken underbar kombination av stjärnstoft och materia är inte jorden. En slags eonisk tröst är vetskapen om att varje ojämnhet sist och slutligen hittar sin balans. Allt rör sig i återkommande cirklar av kaos och ordning. Det är tidens lek med materien som tagit sig uttryck i bägarlav och kaskelot, men vad den menar med människan, det återstår att se. Hur vi än handskas med vår jord, överlever den precis som den gjort förut.

tisdag 30 oktober 2007

vårt dagliga bröd



vad innehåller det? Läser att bästsäljaren bland kokböcker just nu handlar om matens tillsatsämnen. Det är ju inget nytt under solen, det visste man ju redan innan kattmaten blev burkmat.
Man borde planera en veckomatsedel tillsammans med familjen, laga mat en dag eller två tillsammans om det vill sig och att leva resten av veckan på det och kombinationer av det tillagade. Det måste löna sig ekonomiskt och hälsomässigt i längden. Framför allt minska koldioxiden i vädret när maten inte rest från Ecquador.
Skönt höra att Strömsö matprogram går in för lokalt producerad mat.

Men hur ska dubbelarbetande mammor hinna planera och göra långkok? Allt kan inte en mamma hinna med , yrke hemmafru finns inte. T ill vardags är det kvinnorna som har som fritidssysselsättning att stå vid spisen och fort ska det gå och tacksamt är det att det då finns industrimat så alla blir mätta och snälla.
Boken är skriven av en man.

måndag 29 oktober 2007

rysk litteratur

före under och efter oktoberrevolutionen läser jag med intresse just nu. Förut intresserade det mig inte alls, alla desa fakta och namn från en gången tid. Men boken om Hitlers eventuella förhållande med sin favoritskådespelerska Olga Tjehova som jag först läste gav en sån djup inblick i det ryska högreståndslivet före revolutionen och gjorde mig nyfiken på att få veta mera. Men först


Vladimir Majakowskij. Han borde vara hett stoff i dagens Ryssland. Han var författare, poet och bildkonstnär, född1893, ca tio år efter min mormor, och dog 1930, 37 år gammal. Det som bland annat är så intressant med honom är att han var djupt förälskad i sin bäste väns hustru Lilia Brik och att de tre tillsammans bildade en märklig troika. Till henne skrev han kärleksdikter, han förde in den nya futuristiska stilen, han beundrade Marx, var politiskt engagerad i det ryska socialdemokratiska partiet som sedan blev en del av bolsjevismen.
Han tog sitt liv besviken på kärlek och politik. Det han lämnat efter sig är en fängslande bild av en begåvning som skulle ha kunnat bli en av de största författarna i Ryssland i stil med Pasternak om han hade varit mindre intensiv.

Min mormor och morfar bodde i Petrograd, dagens St. Petersburg, inte långt från Tsarskoje Selo. Mormor hann hoppa på det sista tåget till Finland 1918 innan det blev så råddigt i Ryssland att ingen gick säker. Morfar blev kvar, han skulle komma efter med pick och pack men jag tor att han egentligen var glad att bli av med min tråkiga mormor. Han ville se hur händelserna skulle utveckla sig. Han var en kvinnokarl, nyfiken och äventyrslysten. Liksom de flesta som levde i dåtidens Ryssland anade han nog inte vad som skulle hända. När bolsjevikerna stormade Vinterpalatset följde han med i strömmen av all tumult.
Ändå måste han ha insett att det började urarta, bäst att ta sig därifrån innan det blev alldeles för sent. Han bytte vodka mot slitna kläder och en pistol med en skjutskarl, fick tag på två hästar och tog sig senare på de märkligaste vägar till fots genom Karelen upp till Jakobstad där mormor bodde hos släktingarna.
Fem år efter föddes min mor. Inte av min mormor, hon var så pryd. Men det är en annan historia.

Aristokratin som i flera släktled varit vana med rikedom och ett kultiverat sällskapsliv utvecklade en livsstil som de ansåg vara noblesse oblige ( adelskap förpliktar) men som var fjärran från och oinformerande om hur det egentligen förhöll sig utanför slottsträdgårdarna. Kanske det var en vana som levde kvar efter Potemkin och hans kulisser under Katarina Den Storas tid.

Ryssarna är inte vana med demokrati, de har i generationer styrts av starka härskare som på olika sätt har hållit det enorma landet i tukt och maktens förmaning. Putin är den nye folkvalde tsaren lika omvälvande och oförutsägbar som aprilvädret.
Det är spännande och skrämmande att se hur han ska lyckas med sitt egenhändigt skapade storföretag, Ryssland.

söndag 28 oktober 2007

klätterträd




Jag sprang till skogen där pojkarna gjort en cirkus. Mammas gröna trappdraperier hade gjorts till ridå. Med slangbella fick man pricka 78-varvare, gamla grammofonskivor med operetter och klassiskt pangades i bitar. De minsta barnen som kom till cirkusen drogs runt i små barnkärror, äpplen i ett stånd och man fick meta bakom det andra draperiet..

Så minns jag vi lekte bland alla härliga lekar vi hade: käppen har vinkat, allastillatippa, brobrobreja, kalika, land, kånk, röda och vita rosen och tie stickor på ett bräde. Alla bollekar och styltor, hopprep, butik, fina damer.
Lek är alla barns rättighet. För alla djur är den en förberedelse och preparering för vuxenlivet. Leker barn sådär nu?

Som att klättra i träd, bygga kojor, smyga och spionera, leka i vatten och i snön, fantisera och ha egna hemliga ställen. Tävla och förlora och vinna, ramla och skrapa sig och blöda. Bli våt och smutsig. Uppleva besvikelse och konkurrens och seger och vänskap och ovänskap och någon vuxen som finns där nästan jämt. Varje person barnet möter fostrar.

Skog och ängar omkring hemmet är en underbar miljö. I skogen finns material och former och gömställen som utmanar motoriken, tilltalar fantasin och eget skapande, som lockar och drar med dofter och mystiska intressanta saker som bara naturen kan.

Dethär är en lekpark som föräldrarna med hjälp av kommunen vill att barn ska ha men den har tyvärr stor konkurrens av skogen. De avhuggna grenarna på träden ska ge föräldrarna tid att se och springa efter men skogen tar förr eller senare över lockelsen. Tack för att den finns.

lördag 27 oktober 2007

en som varit med


ända sedan kritaperioden är wollemiatallen Aracauriaceae Nobilis, som hittats för bara ca 10 år sedan i Australien.

Den är en av de sällsyntaste och äldsta växterna på jorden. Nu vill man sprida den för att de exemplar som växer naturligt i en nationalpark New South Wales ska få växa ifred.

Den hör inte barrväxternas familj trots namnet. Den har en bubblig stötdämpande stam som liknar choklad. Just denhär ytstrukturen kan ha hjälpt den att överleva istider, ras, eld och torka. Äldsta fossilen som man hittat av den är 90 miljoner år gammal och släkten Aracauriaceae dit rumsgranen också hör har funnits
över 200 miljoner år. Hisnande tanke.
Läs mera om den fantastiska växten
här.

Trädet blir som fullvuxet över 40 m högt och bildar flere stammar men man har lyckats få den enstammig för "hemmabruk". Ännu har man inte fått fram tillräckligt många plantor för distribution framförallt till Norden. Men det kommer. Den växer under goda förhållanden 1/2 m i året . Man vet inte säkert hur bra den tål längre tids köld, det har ännu inte testats men ner till -5 är säkert.


Tänk att ha en planta de växtätande dinosaurierna engång tuggade på. Träd är effektiva koldioxidförbrukare och syrealstrare. De borde få föröka sig och uppfylla en viktig uppgift.

Testa dina fotavtryck i atmosfären!

fredag 26 oktober 2007

syskrubben

har en speciell dragningskraft. Det är ett litet rum till brädden fyllt med tyger. Tyger på hyllor längs väggarna som dämpar ljudet och gör det dovt och "kuddigt." Jag fastnar lätt där i den ljudisolerade skrubben, världen försvinner utanför.
Varje tygpacke, eller tygvik för så stora som packor är de flesta inte, har sin historia. Är tokig i tyger, det har blivit en hel liten samling. Det doftar gott av dem, tyg har en sömnig snäll doft. Överblivet tyg från sydda småbarnskläder som räcker till mera sånt, gardinstuvar, stickade bitar, enstex, tyll, taft. Klänningstyg, spets, trikå, viskos. Siden. Har sytt dynor nu i olika orange toner.
Vävstolen står i enkla beståndsdelar i ett hörn och väntar. En halvfärdig blus och läderjackan utan dragked, byxor som ska fållas och tas in väntar också.
Kläder samlas i mängder och vissa får gå till himlen eller vart de tar vägen utan saknad. Men endel hänger envist kvar och väntar. Mode brukar ju gå igen.

lördag 20 oktober 2007

lackviol



är en blomma jag aldrig sett i verkligheten. Läste i en blombok om någon som hade ett barndomsminne av doftande lackviol läng en trädgårdsgång, vill pröva det som ålderdomsminne! Gyllenlack heter den också, är en medicinalväxt och finns i färger från gult till rött.
Så har amalyllislökarna kommit på posten. Fullmatade och tunga med sina hemligaste hemligheter av de praktfullaste märkligaste osannolika blomkalkar sovande inuti skruttbruna lökbollar.
Opp amaryllis!

torsdag 18 oktober 2007

"skäristark"


fick vi veta idag att man kan vara. Det var ett nytt ord för mig, betyder säkert att man är ute på skären i sånt väder då andra drar sig för att fara ut i höstmörkret.
Vi for ut igår i akt och mening att ta in trädgårdsmöblerna från verandan, tömma blomlådorna och ta hem sånt som kan tänkas frysa eller mögla. Vi hade inget med oss annat än kläderna på kroppen, sku ju bara ut fram och tillbaka..

Efter det elden i spisen värmt upp stugan och vi tullat på reservförrådet, ätit "nötköttiä" med nudlar blandat med en halv påse kantarellsoppa beslöt vi, fästeman och jag att vi blir kvar. Där fanns konserver, torrskaffning och vatten och i täppan grönskade ännu dill och sallad, gräslök och ärter. Vattnet i sjön förlänger hösten i skärgården som gör att det känns varmare än uppe "på land".
Det är ljuvligt att nattetid lyssna hur vinden går i träden och vågorna slår mot strand. Det blåste frisk sydvästan, en rent fantastisk stjärnhimmel välvde sig med Vintergatan som en ljusbåge över holmen, i miljoner ofattbara mängder.

Så jag gjorde som mätarlarven på sitt körsbärsblad, återvände till det efter att ha sökt fotfäste i tomheten.

Jag gick in för att baka semlor när det ändå var varmt i spisen. Efteråt satt vi med tända ljus och i oljelampans sken och åt rökt abborre i konserv till färskt bröd och vitt vin. Molnen lyste vid horisonten av återskenet från samhällena. Vinden hade dragit över mot nord och ökat till 18m/s. Skönt, vi var i lä och båten trygg vid bryggan, bättre kunde man inte ha det.
Tråkigt att följande dag lämna en uppvärmd stuga!

måndag 15 oktober 2007

pigga st Paulior



Nu blommar mina st Paulior! Har inte lyckats med dem förut. Jag tycker att blommors utryck för att trygga släktets fortbestånd är bland det vackraste som finns.

lördag 13 oktober 2007

råheten


i våldet har ökat bland unga. Förut ansågs det enormt fegt att slå eller sparka någon som låg, ett tecken riktig uselhet. Inte ens hundar slåss mot en annan hund som ger sig. Nu är värderingarna vansinnigt omkastade. Det är som om det saknas verklighetsförankring och total omdömeslöshet inför konsekvenserna.
Hur barn och unga mår och beter sig är en indikation på samhällets minsta beståndsdel, hemmens roll, där värderingarna, tryggheten och självuppfattningen borde grundläggas.

Det går inte att fuska med unga människors uppväxt och tro att samhället får ta hand om det som inte föräldrarna har tid med. Vem tror att samhället skulle ha mer tid? För det är just det det är fråga om. Tid att bry sig om dem man har satt till världen. Kvantiteter av tid.
Kvalitetstid är bara skitsnack, ett sätt att undandra sig. Läs här.

Att demonstrera mot våldet öppnar ögonen för att det finns och alla är rörande överens om det, men det minskar inte antalet vilsna otrygga och obekräftade unga. Det är familjerna som ska stödas att kunna ge barnen och de unga en grund att stå på. Om stöd gavs åt de föräldrar som vill stanna hemma sparar det på sikt mycket sjuk- och narkomanvård och trasiga liv. Liv som hade kommit samhället till nytta.

De unga är den största kunderna och handeln omsätter enorma summor som gör att konkurrensen om deras köpkraft är skarp. Det satsas på bostäder, inredning, trendiga kök med senaste teknik som finansieras med lån vilket binder under lång tid. Bankerna är frikostiga med lån som ju är deras vinst och utan pengar ingen konsumtion, den som gör att allt rullar.
"Vill ha" borde bli "det går med mindre." Det som finns på grund av mänsklig verksamhet, artefakt, är värderat till ett konkret pris som vi betalar för att det ger oss ett känslomässigt värde. Att vara har blivit beroende av ägandet som dominerar vårt förhållningssätt till tingen så att varandet kommer i andra hand. Men vi har alla frihet att välja om vi stannar upp i rulltrappan och reflekterar över vad som är värdefullast.


fredag 12 oktober 2007

Nu kommer grävmaskinen.





Nu ska den dras in i huset. Fjärrvärmen. Grävandet har pågått nästan hela sommaren där sträckningen ska gå. Ett T-stycke och så får vi ta del av den eftersom vi råkar bo intill. Det sprängs i berget så huset hoppar upp i förskräckelse och lägger sig tillbaka, guskelov.

Ser man långsiktigt sägs det bli billigare än olja, men det känns trots allt osäkert att vara beroende av utomstående för att värma huset. Oljepannan får stå kvar, den går att elda med ved också och slår över till el om oljan skulle tryta. Vårt hus har en stor kakelugn, två kaminer och en plithälla som håller värme länge eftersom den är inmurad i tegel. Bra att kunna ha alternativ.

Det fanns tre kakelugnar till förut men vi måste riva den murstocken för att få rum med trappan. På den tiden var kakelugnar inte så värdefulla, de revs och slängdes utan större saknad. Den kakelugnen minns jag ännu, den var stor och vit med romerska galärer och soldater från trettioåriga kriget. På samma kakelugn! Med fris och krön och krusiduller högst upp.

De nya grannarna eldar med ved. Jag brukar sova med öppet fönster men det går inte när vinden ligger på. Deras skorsten är i vårt sovrumsfönsterhöjd, röken slås ner mellan husen eftersom deras hus ligger lägre. Röken tränger in genom ventilerna fast de är stängda och det luktar rök i huset. Jag försöker att inte lida av det. Hela grannskapet är insvept i rök när de eldar. De som inte bor på landet borde elda effektivt med drag för att minska rökgaserna. Jag vågar inte gå och säga med risk för att verka gnatig kärring. Sina föräldrar och grannar får man acceptera, dem kan man inte välja.

Det ska inte synas något ur en skorsten med effektiv vedeldning, bara het luft som dallrar. Då brinner allt och inget går upp i rök. Många stryper spjället för att få det varmare eller för att elden ska räcka längre och inte gå åt kråkorna. Men det är precis tvärtom, ju mer syre ju mer eld och värme. När allt är glöd utan blå låga kan man skjuta spjället för att värmen ska sprida sig i murmassan och magasineras. Men det gäller att skjuta spjället i rätt tid och kontrollera glöden noga så att inte finns risk för giftig kolmonoxid. Glöden får inte flamma. Det känns på lukten om man skjutit för tidigt ävenom kolmonoxid är luktfri. Är man osäker kan man lämna en cm av spjället öppet.

Ved har de flesta småpartiklar i utsläppen även om det inte finns så mycket koldioxid som hos oljeförbränning. Olja räknas faktiskt som det renaste alternativet av fossila bränslen vad det gäller utsläpp. Men det är mängden som gör det, alla oljepannor etc tillsammans.

tisdag 9 oktober 2007

nyheter

och väder. De är väl de mest tittade av program, åtminstone av den äldre generationen. Yngre bryr sig inte, det finns viktigare här i världen än väder, trots att det inte är sig likt. Vädret alltså. Det ser den äldre generationen. Vädret kan man ändå ingenting åt. Eller kan man? Om man bryr sig.

Men nyheterna. Får lust att travestera Lars Ekborg som läste nyheterna i en sketch.

Elände, elände ,elände. Elände elände elände elände, elände. Elände elände elände elände elände elände, elände elände. Elände. Elände elände elände.

Elände elände elände elände. Elände! Eländes eländes elände. Elände elände elände. Elände elände.
Elände.

Finns det inte en enda glad nyhet? Bara en liten solskenshistoria till efterrätt, tack.

ömtålig


blir vid särskrivning öm och tålig.
Nu drar sig folk för att handla. Marketarna är stora som flygplatser. Det är opersonligt, stressaktiverande och köptrugande, man känner hur själen försvinner bland bilköer och oändliga hyllor. För att komma till marketarna måste man ha bil om man inte råkar bo i närheten och bara ska ha en liter mjölk. Bilen måste parkeras någonstans. Det blir trångt på vägarna. De måste breddas. Hus måste bort. Eller vägen måste få en annan sträckning genom en stadsdel med liten trafik.

Det fanns en affär här som hette Holmströms. De sålde torrskaffning och tyger över disk. Skopade mjöl och socker ur bingar, satte i en påse på en vit våg med en nål som for hit och dit medan hon placerade dit olika stora vikter. En stor och så mindre och mindre och en pikiliten som fick vara med på vågen innan expediten var nöjd. Kaffekvarnen malde kaffebönorna så det skramlade och väsnades men så det doftade och kassaapparaten vevades och sa pling och ut kom en låda full med pengar. Expediten svepte ett papper runt fransbrödet, band ett papperssnöre runt, gjorde en ögla så att jag skulle ha lätt att bära det hem.

Vägen hem gick över bron. Sen till höger upp för en backe, där på släta berget var det skönt att gå. På andra sidan vägen fanns ett annat berg. Där satt jag länge i värmen och tittade på sockermyrorna som kröp i solen mellan fetknopp och gräs. En och annan hästfora körde förbi, så en bil. Grusvägen knastrade under skorna. Jag var tio år och skickad av mamma att köpa ett franskt bröd.
Det fanns inget ord som hette stress.

söndag 7 oktober 2007

Prinsessan Rosenknopp

Hittade Elsa Beskows sagor i bokhandeln, bl. a. "Blomsterfesten i Täppan." En liten flicka stod bredvid mig med sin mormor. "Ska du ha dendär? frågade hon mig. "Ja, jag tror det." Hennes mormor försökte få henne intresserad av några små sagoböcker som hon lade framför henne men hon var mera intresserad av den jag tittade i. Hon ville ha en sån i stället. Mormor hördes lite irriterad på henne, hon skulle nöja sig med de små. Jag fick en slags magkänsla, ett dunkelt minne, ett de'ja vue från min egen flicktid dök upp. När jag kom hem tänkte jag att jag kunde ha köpt den och gett den åt henne.

Bilden tog jag idag. Pimpinellarosen har flere knoppar.

lördag 6 oktober 2007

skogsvård


Vi cyklade till skogen idag. Har inte varit där på två år, tror jag. Träden hade vuxit, granarna som planterades före köpet och var "julgransbegärliga" var nu täta och höga. Stigen hade nästan vuxit igen men älgarna höll den framkomlig, det syntes tydliga älgspår. Noppade slyn längs stigen, särskilt sälg och asp. Så fick vi den första älgflugan på oss, hu, det blev inte någon längre promenad in i skogen fast jag hade velat. Dit till gammelskogen, längst in. Där var ju så fint! Men älgflugorna är lite äckliga när de klamrar sig fast sådär med sina klibbiga ben. Här på bilden är plantskogens botten, det gamla diket helt övervuxet av tät, fin mossa. Husmossa, googlade jag fram. Ska nån bygga och täta med gammaldags rejäl husmossa finns här massa mossa. Den är sur, den konserverar virket bättre än lindrev. En forstmästares fasa, helt säkert, är denna del av skogen.

Skogsvård kommer an på vad man vill ha skogen till. Skogen är en resurs, en tillgång full med element som människan behöver. Utan skog ingen människa, den har varit den fattige mannens kappa, dvs skydd och värme, tillhåll för fredlösa och banditer och sagornas häxa. "Herrarna i skogen" av Kerstin Ekman är en bok full av visdom om skogen.

Prenumererade på en tidning som heter Skogsägaren. Där fanns bilder av män som med bister min tittade upp i träden, beräknande gallringsyta, kubik och plantavstånd. Maskiner och motorsågar och älgskademärken på ungtalltoppar täckta med plaströr.
Slutade prenumerera, synen på skog som en ekonomisk tillgång var så -teknisk.

Jag föredrar selektiv avverkning, som gubbarna gjorde förr. Tog ut det de behövde till hus och ved. Då får skogen behålla sin ro och invånare trivs. Som svampar och mossor på denhär bilden, sånt man sällan ser. Träden ser inte ut att trivas så bra, eller vadvetjag. Men skogen är ju mera än bara träd, mera än virke för en industri. Det är sorgligt att se alla kala ytor som kommit nu när skogsbolagen betalar så bra för att få det virke den går miste om iom de nya ryska tullbestämmelserna. Jag måste inte slutavverka, inte låta riva upp rötter för kraftverk och markbearbeta och anlägga "föryngringsyta." Inte ta bort skogen. Jag är en BNP-svikare, jag stöder inte virkesbehovet eller skogsindustrin. Skogen får susa och leva och behålla alla sina minsta mycel till största däggdjur. Det är skrämmande att man kan bestämma så över det som de gamla indianerna förvånade sig över när de vita kom och inmutade mark. "Det går ju inte, den tillhör ju Den Store Anden".. Jag äger den inte, jag förvaltar den för kommande generationer.
Gammelskogen är en skatt som kommer att få antikvitetsvärde.

Grannens skog är en föryngringsyta. Med några vilsna ensamma träd som står och svajar sorgligt sköra för minsta stormvind.

torsdag 4 oktober 2007

mecki


heter en liten leksaksigelkott min pappa fick av mig för länge sen. Mecki hänger i lampan ovanför köksbordet, har en rödrutig skjorta och gröna snickarbyxor på sig. Han bara ler, alltmedan byxorna bleknar och nosen blir grå.

Riktiga igelkottar fanns det mycket av på vår gård förut, för två år sen såg jag ett par ha kuttrasju i rishögen vid staketet en sommarnatt. Nu har de varit helt borta. Trafiken hr ökat och det finns mindre och mindre sk impediment där de kan få skydd och hitta maskar, sniglar och annat mums.

Deras öde är att de rullar ihop sig vid fara i stället för att fly. Undan bilar, gräsklippare, trimmers, alla som städar bort sköna rishögar, buskage och sly och vanlig lugn naturlig natur.

tisdag 2 oktober 2007

unda marinas fotspår




Solen ligger lågt nu, den bländar och blixtrar i vattnet som verkar vänta på vinter. Gick ett varv runt holmen, ljuset var annorlunda, det lyste från vass och gula träd. Samlade drivved, grå bräder med sammetsmjuk yta. Sakta försvinner rester av människors verk om det får ha sin tid, kanske inom 2 år, eller 450. Vågor och sol är ändå desamma. Vassen vissnar, spolas ihop upp på stranden av stormar i långa hårda bälten som gömmer döda måsar, ett hästtäcke, ett plastlock. Under vattnets yta finns plats för nya växter, träd, kanske människor som går och söker drivved till prydnad, till ved eller bara på skoj. Om 450 år växer det kanske skog just här.

konsten idag


kan vara vad som helst sedan Duchamp fick sin pissoar signerad och utställd 1917. Konsten idag handlar om en elitklick som bestämmer vad som kan kallas konst och släpper ogärna någon jävel över bron som inte faller dem i smaken. Konsten idag handlar om stipendierumba och ett hårt arbete för brödfödan i en dröm att få komma upp på parnassen och kanske nångång bli en av de få som kan leva på sitt konstnärsskap. Här en konstkritikers bekännelse som ger en bild av konstvärlden idag.

måndag 1 oktober 2007

bilen, den älskade och förhatliga


ska fram till varje pris. För att förminska koloxidutsläpp av fossilt bränsle omvandlas mat till bränsle för att bilarna ska kunna fortsätta rulla. Ett desperat försök att gå över till Scylla för att undgå Carybdis.

"Flickan som trampade på brödet" skrev H.C.Andersen om. Snart kör vi alla på bröd.

Att tanka bilen med det som kunde ha varit mat när barn dör i svält får åtminstone mig att tänka efter, måste jag? Kanske regnskogen fått ge plats för bränslet till bilen?
Nu kör vi bil utan att egentligen behöva, därför att det är bekvämare, därför att det regnar eller går fortare eller för att få mera på en gång trots att avståndet är så kort att det gick lika bra att cykla, eller rent av gå.

Utan bil blir avstånden så långa att vi väljer eller måste röra oss de korta.