roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

måndag 19 november 2007

hej hej

läste i senaste Ica-kurirens krönika något som jag till fullo håller med om. Man ska inte säja hej mer än en gång därför att ett enkelt hej är mera innerligt. En bagatell kan det tyckas men det är faktiskt sant att jag känt mig bortviftad med hej hej. Lite kyligt och distanserat överlägset förminskad.

Det är klart att man inte kan heja på varenda en man möter om de vimlar men det finns tillfällen då ett leende eller en hälsning och allmän vardagstrevlighet kan ge en puff uppåt. Förgylla en hel dag för någon som kanske känner sig ensam och osedd. Kliver man in i en hiss kan man ge sig den på att folk stirrar i golvet eller ut i tomma intet. Varför är det så svårt med ett enkelt litet hej fastän man är totalt främling? En främling är en människa som du ännu inte känner, -det kan ju leda till något fantastiskt och nytt och oväntat om man är på humör att vara mottaglig för sin omvärld.

Som ung kunde man ju inte heja hit och dit det kunde tas som en uppmuntring, man försökte signalera ointresse så mycket man förmådde men nu tackomochlovom när man kommit upp i åren och är ful fjollig käring som folk ler överseende åt är det härligt att få vara som man känner.

Här i stan brukar de flesta hälsa om man setts ett par gånger även om man inte känner varandra närmare. Det räcker med att man setts, stan är så liten så ingen försvinner i mängden utan granskas nyfiket. Vietnameser som kommit hit som flyktingar hälsar ofta vänligt leende hej men jag undrar ändå hur mycket de ska tycka att vi är stela och svårmodiga och ser ut som Buster Keatons stenansikte. Kanske de ser det annorlunda, vet inte.

I skolan borde elever lära sig hälsa på alla de träffar i skolan. Varje dag, på lärare som personal, och vice versa. Då skulle ingen riskera att känna sig osynlig vilket ju många barn vidrigt nog gör om dagarna.
Men det kommer inte av sig självt, det måste bankas in som multiplikationstabellen detta att lära sig respektera andra. Om man känner sig sedd har man kanske mindre lust att vara elak mot någon eller förstöra saker, "de känner ju mig." Varje gång du får kontakt med en annan människa medföljer någon form av ansvarskänsla.

Barn är glada och spontana till naturen men spontaniteten bleknar med åldern. Den påverkas av omgivningen och likriktas för att passa in i det allmänna surmulna finska sättet att vara. Inte sticka ut, nej nej, man kan ju bli mobbad. Ledsamt. Som tur är finns det modiga undantag.

1 kommentar:

Benita sa...

Jag instämmer helt med dina funderingar om att hälsa. Det känns riktigt varmt i hjärtat då någon hälsar t.ex. i affären. Det är alltid pinsamt i hissar, då folk stirrar långbort i fjärran eller ner i golvet. Hej, hej, låter nog som om man har bråttom och inte vill inleda någon längre diskussion.