roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

söndag 16 september 2007

skarven och öronmaneten



är djurarter vars existens här i vattnen har ökat och som människan är orsak till. Naturen är i ständig förändring och söker sin egen balans, men vi ser inte tillräckligt långsiktigt och bara de skador som är till förfång för oss. Trots att torsken är så gott som utfiskad, att naturligt förekommande sik och lax snart är ett minne blott fortsätter fisket fastän det borde stoppas för att återväxten ska hinna ikapp.
Vi kan inte låta bli. Inte låta naturen förbli sig själv. Överallt måste vi lägga oss i.
När en stor fågel vi inte är vana att se skitar ner ensligt liggande skär hörs ramaskrin medan vi själva påverkar den naturliga balansen i sån omfattning att det får konsekvenser vi inte kan se. Bebyggelse och skogsskövling breder ut sig, vägar dras allt längre in i orörda marker. Det tycker vi bara är okej. Vi behöver mera plats, mera energi ur skogen, nå till avvläggningsytorna. Men en svart fågel som funnit att den kan leva av en nisch människan skapat är en orsak vi måste ifrågasätta, är det naturligt eller ett tecken på att något är i obalans? Det är en helt naturlig obalans, för att balans ska nås måste jämvikten rubbas och skarven är här för att återställa ordningen.

Öronmaneten äter plankton som den fisk skarven lever av behöver. Balansen kommer av sig själv, förr eller senare utan att vi behöver göra någonting.

Inga kommentarer: