roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

måndag 10 september 2007

min båt


fodrar sitt varje höst och vår. För nöjet att få styra ut på blånande bölja och känna vind och vågor kräver den sitt tillbaka, min kära båt. Jag gör det så gärna, men jag kan inte. Inte utan hjälp. Det enda jag kan är att manövrera och i lugnt väder angöra en brygga. Inte är det väl så illa men nog önskar jag att jag förstod mig på en dieselmotor, på elsystem och pump och inte stod där bredvid och försöker komma ihåg vad som görs när något måste göras.

Det är 23 hösten nu hon tas opp till vintern. Att en båt kan bli som en del av en själv.

Hon klär skärgården. Är pricken på i som ett smycke på en festklänning i vattrat siden. Inte prålig, dominerande och skrytig utan helt anspråkslöst accentuerande sin omgivning. Hon är mer än ett fortskaffningsmedel, ett medel som skaffar en fort fram, som en bil. Hon har historiska anor i sin fysionomi. Är inte en summa av nutidens påfund med nutidens senaste tekniska uppfinningar. Bara enkel erfarenhet, vist och lågmält medveten därom. Hon är milt överseende åt muskelbåtar som rusar fram, mest ovanpå och inte med elementet.

De högfärdiga och sjävgoda som gör att hela skärgården omkring krymper, förminskas och räds.

Hon vill inte yvas, behöver inte för hon smälter in. Hon smyger sig in bland vassar och sten som en del av materien omkring som båtar gjort utan att lämna ett spår när deras tid är ute.

Det är min Tjirolin.

Inga kommentarer: