roligt att du tittar in! Här skriver en mamma till tre utflugna barn och mormor till tre småpojkar.

söndag 30 december 2007



Den är så nära, har alltid funnits där och inte förrändrats trots att det verkat nära emellanåt. Nu har jag blivit upplyst att den inte kommer att röras, naturstationen där jag tankar frid. Jag hoppas att trädens värde som genius loci - platsens ande- kommer att anses större än rotpris, kubikmeterpris, massavärde eller tomtpris.

Där väldiga furor med mossig bark, mot himlen trotsande sträva- och högt över tigande ödemark, bland skyarna örnarna sväva- Tavaststjernas dikt får avsluta dethär året och inleda nästa. För mig verkar tiden linjär men det beskriver en ständigt återkommande cirkel bara i olika skepnader.

Idag föll snö i stora våta flingor och världen blev blå. En liten mygga hade sökt skydd under lingonbladet.
Gott Nytt År alla!

lördag 29 december 2007

soldropp

Frost och tö pendlar ute nu. Marken är ändå frusen under vätan, den känns hård och knölig när man går. I natt regnade det och vinden ven i lindarna.


droppen Dripp


och droppen Drapp


På dagen reflekterade sig den låga solen i alla droppar som hängde som darrande pärlor i träd och buskar.



Det var snudd på väntat att Benazir Bhutto skulle bli mördad. Hon valde att placera sig mitt i korselden. Det är inte destu mindre oerhört tragiskt och sorgligt. Men den som vågar stå för sin övertygelse för det goda, dör aldrig.

torsdag 27 december 2007

sovjetarvet

Var aningen av demokrati under Jeltsins tid en välkommen orsak för Putin att återgå till det som ryssarna är så vana med och känner igen, maktfullkomlig centralstyrning och intolerans mot oliktänkare? Allt som inte befrämjar hans makt verkar för honom vara värdelöst. Jag läser boken Putins Ryssland och skräms. AnnaPolitkovskajas avslöjanden, hennes medkänsla för soldatmamman som kämpar en modig och hopplös kamp mot myndigheternas likgiltighet och hennes kunskap om det som rör sig inom maktstrukturen försvann med hennes död. När mamman till sist själv hittar sin döde sons kranium efter det han stupat i Tjetjenien och när de 54 soldaterna som marscherade bort från förläggningen där befälet roar sig med att misshandla dem måste jag sluta läsa, det blev för mycket och för skrämmande och depreimerande. Den lilla människan i landet är beundransvärd, så mycket de fått stå ut med under alla år.
Det är fasansfullt hur vårt grannland behandlar sina meniga soldater, de som vill kämpa för sitt land. Varför demonstreras det inte mera mot kriget i Tjetjenien? Vi får aldrig bli så dästa och ytliga i vår västerländska välfärd att vi inte orkar bry oss och visa vad som är på tok. Måtte det inte gå så långt att vi blir tvungna att tänka att vi är oss själva närmast. De nyrika i Ryssland, oseende inför oskyldiga niemånaders barns död i ett grannland i ett krig deras ledare för, bara några timmars flygresa bort, med motiveringen att de är terrorister. Jag skulle kalla dem frihetskrigare, de vill inte annat än bli fria.

onsdag 26 december 2007

Grattis St. Birgittakyrkan på 300-årsdagen! I dej blev jag döpt. Under dina målade moln i taket konfirmerades jag, inte, för du undergick en omfattande renovering då. Men ett underbart fint bröllop hade vi i dej. Med häst och vagn för präst och brudpar och förridare som red framför följet på väg till middagen. Det hade åskat och regnat på dagen men när vi steg ut som nygifta på kyrktrappan sken solen så vackert och världen var nytvättad och glittrade. Du är en fin kyrka. Jag blir nog säkert jordfäst i dej också. God fortsättning och många hundra år till önskar jag dej!

torsdag 20 december 2007



En bild i midvinterns mörka tid. Denhär har tavelmålaren Bengt Elde gjort. Man kan titta på den länge, den är full av roliga detaljer. Snart vänder jorden kring sin axel och vi går mot vår!


Men nu står jul vid slaskig port och jag borde vara gripen av stundens allvar, eller glädje, eller brådska, något, åtminstone lite. Det blir nog jul i alla fall om än inte allt är fix och färdigt exakt på Kvällen Den Stora. Det brukar vara så att jag köper hem för mycket mat. Lagar det traditionella med lite nytt och annorlunda. Men man blir alltför fort alltför mätt. Och så har man mat till nyår, snusar och vänder på den, ska det nu gå att äta ännu? Nästa jul, nästa jul ska vi bara äta vegetariskt, härodlat och så ekologiskt som det bara är möjligt. . Och bara en julklapp, packad i tidningspapper. Resten


upplevelseklappar. God Jul!

onsdag 19 december 2007


ateljen väntar. citronträdet har jag sått från en kärna år 2005.

tisdag 18 december 2007

mormors bak och tankar




igår blev svenska struvor, ja, struvor stod det i receptet men det är inte riktigt vad vi tänker på när vi vill ha struvor. Köpte ett struvjärn i Svea rike och följde receptet, de blev väldigt fina! Florstunna rån lätta lätta. Men hm, man blir tung av dem! Så Mays jullimpa. Det tog hela dagen att baka, degen ska jäsa 6 timmar och grädda 3. Men den blir något extra, saftig och hållbar och god med råg och malt, lingonsylt och kaffe i. Här kommer receptet:

Börja blanda degen tidigt på dagen.

1 lt ljumt vatten
1/2 lt kaffe
1 bit jäst (50 gr)
4 msk salt
4 kkp vetemjöl
2 tsk soda
5 dl sirap
1 kkp lingonsylt
1 kg grovt rågmjöl ( för gröt)
1 kg vanligt rågmjöl
1 kkp memmamalt
1 kkp socker
Allt blandas till en stadig deg som får jäsa 6 timmar, ältas och sätts i smord långpanna. Får jäsa ännu 1 timme. Grädda i 150 C i 3 timmar, drygt. Pensla med sirap, låt stå och samsa sig lite. Degen kan också delas i mindre bitar och gräddas i form.





Har börjat småtävla med mig själv att kunna leva så "omgivningsvänligt" som möjligt. Det håller väl inte på att bli en mani.. Stod vid kassan i affären idag och väntade. Har inget emot att vänta, ägnar tiden åt sk mindfullness. Har inte nästa stund i huvudet som jagar på att bli åtgärdad som är fröet till stora stressmonsteran. Stod bara där. Såg hur folk packade ner sina varor. En dam stuvade ner färdigmosad morot i plastpåse ner i sin kasse.
När jag kom hem och stod och tvättade och skalade och skivade och kokade morötter kom tanken. Det gäller att välja. Vad ska jag spara på, mig själv eller omgivningen/miljön?

Det känns på något sätt bättre att ha fysisk kontakt med en morot.

söndag 16 december 2007


Efter älv- och skogsvandring idag svängde mormor ihop pecannötspaj, solroskakor och marsipankonfekt. I morron blir det Mays jullimpa. En långpanna full.

lördag 15 december 2007




Tekopparna överst är från Alholmsvillan och de under den är från stadsgården. Tolv koppar av den här spröda med åkerbärsmönster finns. De är så tunna att man inte nänns andas på dem. Arvegods. Som den handsydda duken i hardangersöm.

fredag 14 december 2007

segla!



ska vi göra i månadsskiftet april-maj i grekiska övärlden. Hur ska jag kunna vänta flere månader tills? Vi blir tre par och vi känner varann alla och har seglat förut så det kommer säkert att bli härligt! Ska ta snorkelgrejor med, vattnet är väl inte så varmt ännu men hoppas solen är det! Is inte släpa dykarutrustningen med, det är så länge sen jag dykit - är ringrostig..

lördag 8 december 2007

idag

lejon i etosha


har jag inte ätit just något. Vissa dagar is jag inte äta. Lite oinspirerat i morse yoghurt med musli på en tallrik där jag lämnat kvar lite honung som blev för mycket igår. Sedan en halvblaskig kaffemugg på eftermiddagen med ostsmörgås. På kvällen örtte.

För djur i naturen lyckas inte jakten heller varje dag. Kanske det ligger kvar någonstans i generna att acceptera någon dag utan en mängd mat. Man lever av reservlagret. Då skulle jag kunna leva billigt ett par dar till.

fredag 7 december 2007

ett försök


att börja måla, det är så länge sen att jag kommit av mig. Dagarna är fulla av alltmöjligt annat och så blir det för mörkt att se om färgerna är rätt. När julen är över tar jag i på allvar, nu stundar pepparkaks- och annat bak. Har redan bakat pumpakaka med tranbär och nötter, den blev saftig och innehållsrik som en engelsk fruktkaka. Se recept nedan! Här ska det snart bli djupa skogen på akvarellpappret.

torsdag 6 december 2007

tack



till dem som kämpat för att vi har ett eget land. Med moar, fjäll och skär. Idag tror jag det är svårt att ana hurdana tider det var, vilka lidanden och offer som skedde, ofta i det tysta. Vi har det så bra och vi fasar oss och det blir helsidor när en pojke skjutit omkring sig i en skola.

Sätter man det i relation till vad som hände unga pojkar vid fronten får man lite perspektiv men då var det naturligtvis annorlunda. Alla visste att i krig dör folk och det gjorde att man tog hemskheter mera realistiskt. Det rasande hatet mot ryssarna drev och höll ihop, fan ska komma hit och ta vårt land.
Ännu värre var det för ryssarna. Under Stalins tid dog 50 miljoner.
Men han missbedömde Finland, vi blev god tvåa och vi fick igång industrin på grund av krigsskadeståndet.
Tänder ljus för dem och för framtiden.

onsdag 5 december 2007

hej hallå!

Är du smittad? Det sprids värrigare nu i jultid, köpviruset som sägs hålla hela industrivärlden igång. Det är ett lömskt virus som får oss att känna glädje och upprymdhet. Det får oss att må bra med nya prylar omkring oss, den hottaste outfit på oss och den raraste föda i oss. Prylar förpackade i plast, metall, papper papper papper. Konsumtion ska hålla igång produktion och för produktion behövs råvaror och arbetskraft som helst ska vara så billiga som möjligt.

Varorna vi köper har begränsad hållbarhet för att produktionen inte ska stanna av. Innan du bekantat sej med alla finesser (alla?) i din mobil eller dator är den gammal. Tjock tv är inte sämre än platt men den är omodern och har inte en liten men ack så viktig grej inbyggd för att kunna ta emot nya innovationer. Som den som vill hänga med i teknikens underbara värld bara måste ha för att kunna köpa ny när den kommer. Modet växlar för att vi ska köpa nytt och slippa skämmas. Bred klack, smal klack på skorna, bred igen, vem täcks ha skor från fel mode? Många skor och rätt mode ger självförtroende, tillhörighet, maktkänsla. Ty så är vi funtade.

Så sorterar vi lite halvhjärtat för att döva den där klådan på samvetet som konsumtionsviruset orsakar lite mer upplysta konsumenter. Känner oss goda, vill rädda planeten. Det är ju så man ska nu, alla länder som vill göra något håller ju på och planerar hur detta ska gå till, där på Bali dit de flugit i utsläppsrätta flyg, hoppeligen.

Men det är inte de som bestämmer hur det ska gå med planeten. De gör som vi styr dem att göra. Det är du och jag och vi alla som låter oss drabbas av detdär viruset. Vi kan skydda oss, göra oss immuna men det fodrar konvalecenstid och mycket arbete. Vad gör man om man inte vill bli sjuk? Undviker att komma i kontakt med smittokällan. Vaccinerar sig med attitydförändringsvaccin.

Det finns om man söker. Det bästa är att alltid ifrågasätta hur man lever, vad man köper och oförtröttligt sprida kunskaperna som undviker det tärande konsumtionsviruset som lurar så fort man öppnar en tidning, ser på tv eller stiger utanför dörren.

Nu planeras en ny sopförbränningsstation i landskapet som kommer att sprida bromerat kolväte och dioxin. De ämnena sägs påverka fortplantningen med sämre kvalitet på spermier och de förekommer i modersmjölken som ska vara det bästa vi ger det nya livet.
(Kanske ekofacsisten Pentti Linkolas dröm engång blir uppfylld, han önskar ju minska jordens befolkning med mer än hälften!)
Att bränna sopor är inte bra. Att gräva ner dem är också illa. Sopor är problem, de borde återgå till sitt ursprung men det går inte om de är för förädlade.

Allt detta för att köpviruset gjort oss lyckliga för en stund. Var glädjestund på jord betalas må med sorg, sa min pappa men jag vill svänga på det och belöna varje sorgestund med glädje.

Här en länk som hjälper till att bota dej.

tisdag 4 december 2007

bordsytan



under all färg blev en överraskning. Det fina bordet visade sig vara skamfilat, nött och hackat i kanterna efter användning före alla lager av färg. Som om det haft en vandring i graderna under årens lopp. Från bondstuga till glasveranda. Men benen stämmer inte, de avslöjar att det är" rosor i ett sprucket krus" för fina för grovarbete. Så kan man fundera vad bordet kan ha varit med om under åren. Det tiger bara tyst och låter mej undra.
Med en värmeblåsare lossnade all färg snabbt. Nu blir det lite mer jobb med sargen och benen, men det är roligt!

Ska göra egna julkort. Här ett prov. Köpte tio små glasänglar, här svävar en och klingar sprött reflekterande en frusen nyponbuskvärld i sitt lilla huvud.




måndag 3 december 2007

serveringsbordet






och toalettbordet ska bli restaurerade fastän jag vet att gamla möbler ska behålla sin patina, sitt slitna utseende för så ska de se ut, det ska synas att de varit med. Men de har ju engång varit nymålade och fina och det vill jag attt de ska få vara igen. Att man har målat om dem syns på alla lager av färg som kommer fram under den blankvita senaste färgen. Där finns en fin pärlgrå nyans och en mörkare grå och längst under skymtar en brun nyans. Allra längst under verkar bordet ha varit betsat.
Den pärlgrå ska jag försöka ta tillbaka, måla på nytt. Den har tydligen funnits ett par gånger tidigare.

Krusidullerna på benen har markerats i en mörkare grå, men nu senast har de varit målade i ljusblått. Är osäker på om det är ett serveringsbord eller soffbord, jag minns att det stod framför en lång pinnsoffa i samma stil på mormors veranda på villan. Där satt jag med mina småkusiner och spelade kort när det regnade. Soffan ska jag ta itu med i sommar.

Jag vet inte om jag gör rätt. Ska jag låta bordets historia vara kvar där med alla sina färglager, sandpappra och spackla igen ojämnheter och bara måla en ny yta eller ska jag ta bort all gammal färg? Det är 1 mm tjockt och har krackelerat och spruckit, skulle kunna spara någonstans så man ser hur bordet sett ut.

Sekretären i bakgrunden restaurerade jag i somras men den blev för vit. Det ser jag nu när de andra står bredvid med den färg de haft förut, men de kanske grånade med tiden..




lördag 1 december 2007

stickigt


värre nu. Det går i vågor och just nu är det en vågtopp. Har stickat tröjan klar och ser mig desperat omkring, gräver i garnlådan och söker mönster men skulle vilja kunna designa alldeles egna. Men först måste jag hitta något att ta i händerna, fort. Har stickabstinens och alla dessa ljuvliga mönster och garn som finns på nätet-- oj! Just dethär garnet, alpacka, är rena drömgarnet. Varmt och lätt och smidigt, underbart mjukt. Dyrt? Det kommer från lamans ull, laman är släkt med kamelen och lever i Anderna, det är kanske den finaste ull som finns. Näst angora skulle jag tro, kashmir lär också vara exklusivt. Men just nu har jag bara alpackadille.

Ha en skön advent, alla!

tisdag 27 november 2007

sjöfolk


och sjöresor, det är något gåtfullt med dem. Ombord på färjan hade jag tid att låta tankarna gå lite hit och dit. Sjuttio procent av jordens yta består av vatten och för att nå andra kontinenter har människan varit tvungen att kliva i en båt, tidigare utan att vara riktigt säker på vad som mötte på andra stranden. Galenpannor till upptäckare som gett sig iväg rätt ut i tomheten borde inte ha varit så nyfikna och så dumma mot folk som tog emot dem på Kurrekurreduttön. Tänker jag bland annat.

Sjöresor är längtansresor, man är bara till hälften varse i nuet, det är ett tillfälligt liv livet på sjön. En stillastående rörelse, en slags vila i otålighet och det har blivit ett tillstånd som har gripit tag i medvetandet på ett så starkt sätt för sjömän för hur skulle de annars åtminstone förr ständigt längta ut till havs?


"Seeman, wind und welle, rufen dich (eller är det dir, dativ eller ackusativ, :-O ) nach Haus, denn deine liebe ist ein Schiff, deine seehnsuht sind die Sterne.. Uber Rio und Shanghai, uber Bali und Hawaii"..

Men här är det bara Obbolaröken som möter med sina dofter.

I Umeå hamnade vi in på min gamla arbetsplats, Åkerbloms bokhandel, numera Akademibokhandeln. Jag trillar alltid som ett moget päron i en bokhandel, kommer ut med flere böcker. Nu hittade jag äntligen en Doris Lessingpocket, är nyfiken på henne. Också Anna Politkowskajas Putins Ryssland, som hon sakligt skrev och fick så tragiskt sätta livet till för sina åsikter. Stephen King har jag aldrig läst, vet inte om jag är lite skraj för skräck men detta var en bok om att skriva och det kan han så där kan man ju kanske hitta lite matnyttigt

På hemvägen fick jag ett par stickade barnsockor färdiga och filmerna de visade var så spännande att jag får sticka om tån. Det var kallt i sittsalongen, tur att jag hade ylletröjan och de nya varma överdragsbyxorna på mej.

måndag 26 november 2007

fina fisken

Nu sitter jag här i Umeå och känner mig lite småhungrig, snart ska vi gå fixa lite käk asså. Men innan det faller det mig i hågen detta med att äta mera fisk. Fettet i fisk hör till det goda fettet. Mer fisk och grönsaker ska vi äta och bland grönsakerna ska det finnas baljväxter för deras väg i vår mat är mindre energikrävande än kött.

Lax är lyx, och strömming hör till vardagsmat. Nej nu är de tvärtom. Jag tvekar att köpa strömming lika ofta som förut för dioxinerna. Lax och blockfisk är lättlagat men blir lätt ensidigt i längden. Hur mycket jag än anstränger uppfinningsförmågan att variera. Jag vill gärna äta mera fisk men det blir alltmer tveksamt när den här boken kommit ut.

Här kommer ändå en klassisk strömmingsrätt, lika god varm som kall. Särskilt god kall på smörgås.

Kräftsströmming

4 port

600 g strömmingsfilé
1 tsk salt
6 dillkronor eller 2 tsk dillfrö
4 msk tomatpuré
1 1/2 dl vatten

Gör så här

Sätt ugnen på 225°. Skölj strömmingen hastigt i kallt vatten. Klipp bort ryggfenan och lägg ut filéerna. Salta och rulla ihop. Lägg rullarna tätt i en smord ugnssäker form. Lägg dillkronorna ovanpå eller strö över dillfröna. Rör ut tomatpurén i vattnet och häll det över fisken. Täck över med aluminiumfolie. Grädda i mitten av ugnen ca 25 min

torsdag 22 november 2007

ut på havet



bär det av i morron bitti. Ska fara till Umeå och hälsa på, det ska bli ett trevligt avbrott i grådasket. Ska hälsa på yngsta dottern och vi ska gå på medicinarspex, shoppa och strosa. Kommer hem på tisdag. Hejtå!

onsdag 21 november 2007

linneskatt

Hur klarade man sig förut utan hushållspapper och plast undrar jag stundom. Man levde ändå i en renare värld fastän hygienen inte var lika god som idag. I stället för hushållspapper användes dukar; handduk, golvduk, bakduk, skurduk, som kokades i lut gjort av björkaska. Askan rakades ur spisen och täcktes med rent vatten. Av det blev det lut som är starkt basiskt. Det var effektivt och man visste vad det innehöll, dagens tvättmedel innehåller nya kemikalier som lagras i näringskedjan och manipulerar hormoner och bidrar till övergödning och gud vet vad. Nu får man inte köpa lut för det anses vara ett starkt gift men det är inte svårt att tillverka själv. Tänd en björkvedsbrasa och låt brinna ner, sätt askan i ett galvaniserat ämbar, ifall där skulle finnas glöd kvar. På med vatten så det täcker och låt stå tills det luktar tvål. Sila och räds inte färgen. Det är lut.
Förut hade man hade stortvätt vår och höst. I mars då solljuset lyste starkt över snön hängdes linnet ute och blektes bländande vitt. Men det fick aldrig hänga ute för länge, då blev det gult igen.

I linneskåpet finns mormors ärvda dukar, små skatter broderade och sydda i tunnaste damast eller muslin. Från små tabletter att ha under nattygsglaset till större underverk sydda i engelskt broderi eller hardangersöm.

Jag skulle vilja ta fram dem i ljuset så alla skulle få se, de ligger där osedda och jag vet att de far minst illa av det men så synd. Måste komma på något som inte förstör dem men ändå gör dem synliga. Man borde få känna på dem och uppleva dem i stället för att se dem stumma bakom glas.



Den lilla duken är tillverkad i någon konstig teknik, undrar hur.



















oleandern blommar

måndag 19 november 2007

hej hej

läste i senaste Ica-kurirens krönika något som jag till fullo håller med om. Man ska inte säja hej mer än en gång därför att ett enkelt hej är mera innerligt. En bagatell kan det tyckas men det är faktiskt sant att jag känt mig bortviftad med hej hej. Lite kyligt och distanserat överlägset förminskad.

Det är klart att man inte kan heja på varenda en man möter om de vimlar men det finns tillfällen då ett leende eller en hälsning och allmän vardagstrevlighet kan ge en puff uppåt. Förgylla en hel dag för någon som kanske känner sig ensam och osedd. Kliver man in i en hiss kan man ge sig den på att folk stirrar i golvet eller ut i tomma intet. Varför är det så svårt med ett enkelt litet hej fastän man är totalt främling? En främling är en människa som du ännu inte känner, -det kan ju leda till något fantastiskt och nytt och oväntat om man är på humör att vara mottaglig för sin omvärld.

Som ung kunde man ju inte heja hit och dit det kunde tas som en uppmuntring, man försökte signalera ointresse så mycket man förmådde men nu tackomochlovom när man kommit upp i åren och är ful fjollig käring som folk ler överseende åt är det härligt att få vara som man känner.

Här i stan brukar de flesta hälsa om man setts ett par gånger även om man inte känner varandra närmare. Det räcker med att man setts, stan är så liten så ingen försvinner i mängden utan granskas nyfiket. Vietnameser som kommit hit som flyktingar hälsar ofta vänligt leende hej men jag undrar ändå hur mycket de ska tycka att vi är stela och svårmodiga och ser ut som Buster Keatons stenansikte. Kanske de ser det annorlunda, vet inte.

I skolan borde elever lära sig hälsa på alla de träffar i skolan. Varje dag, på lärare som personal, och vice versa. Då skulle ingen riskera att känna sig osynlig vilket ju många barn vidrigt nog gör om dagarna.
Men det kommer inte av sig självt, det måste bankas in som multiplikationstabellen detta att lära sig respektera andra. Om man känner sig sedd har man kanske mindre lust att vara elak mot någon eller förstöra saker, "de känner ju mig." Varje gång du får kontakt med en annan människa medföljer någon form av ansvarskänsla.

Barn är glada och spontana till naturen men spontaniteten bleknar med åldern. Den påverkas av omgivningen och likriktas för att passa in i det allmänna surmulna finska sättet att vara. Inte sticka ut, nej nej, man kan ju bli mobbad. Ledsamt. Som tur är finns det modiga undantag.

söndag 18 november 2007

tranbärs och pumpabröd med nötter


Köpte en pumpa som inte kom till användning till Halloween och hittade pekannötter och torkade tranbär i skåpet.

Pumpkin Cranberry Bread

This recipe uses either two standard loaf pans, or three aluminum foil loaf pans. The foil pans make it easy to give the bread as gifts.

• 1- 3 / 4 cup canned pumpkin (one small can-425g)
• 2/3 cup butter, melted (150g)
• 3 cups sugar (600g)
• 4 eggs
• 3-1/2 cups flour (455g)
• 1 tsp cinnamon (5g)
• 1 tsp nutmeg (5g)
• 1 / 2 tsp cloves (2.5g)
• 2 tsp baking soda (10g)
• 2 tsp baking powder (10g)
• 1 / 2 tsp salt (2.5g)
• 2/3 cup water (160ml)
• 1 / 2 cup chopped walnuts or pecans (60g)
• 1 cup chopped fresh or dried cranberries (120g)

Preheat oven to 350F/180C degrees. Combine the eggs, pumpkin, butter, and water in a large bowl. In another bowl, combine all of the dry ingredients, plus the nuts and cranberries. Add the dry ingredients to the wet, and mix with a wooden spoon by hand. Mix until the batter is combined, but don’t over mix. Grease the pans, and distribute the batter equally in the pans (should fill each about half way up). Bake for 1 hour.

fredag 16 november 2007

föräldraskola



ger barn mindre depressioner sägs det. Som förälder står man inför någonting helt nytt och det hjälper inte alltid att söka hjälp i sin egen barndom. Alla nyblivna föräldrar dyker rakt in i en tid av känslostorm, ont samvete och ifrågasättande om den egna fostringskompetensen. En mamma sa en gång att man ska vara glad så länge man får natta sitt barn, så länge man vet att det ligger i sin säng och sover. Innan barnet har landat i sin egen identitet och hittat sin plats i livet åker föräldrarna i en mer eller mindre decennielång berg-och-dalbana av oro och glädje.

Samhället ändrar sig så snabbt och då är det bra att kunna få stöd av andra föräldrar. Att det har blivit eftersökt att få gå på kurs för att bli bättre mammor och pappor är så bra. Varje generation fostrar sina barn på ett annorlunda sätt än den tidigare. En tid var fri uppfostran modernt, det var en följd av en sträng syn på barn då de skulle synas och höras så lite som möjligt tillsammans med vuxna.

Så barnen fick ta plats, föräldrarna ville inte upprepa egna hämmande upplevelser. Nu vet vi att det gjorde barnen osäkra och vilsna, det blev för mycket eftergift. Nu manas föräldrar att VÅGA vara föräldrar, insikten om hur viktigt det är att barn får kärlek med tydliga gränser har vaknat och gjort att många vill gå på kurs för att lära sig att ge de rätta grunderna för nya människors liv.

Nu är det slut på kompispappandet och -mammandet och curlingsopandetid. Det går inte att gå om praktiktiden på tjugo år så en förberedande kurs ger en avgjort bättre chans att klara utlåtandet med bibehållen värdighet när det blir dags för ett betyg av sin avkomma.

Det är att hoppas att föräldraskolorna tar jobbet av ungdomspsykiatrikerna.

undrar


hur mycket jag satt ner på kosmetika under åren och vilka storverk hade inte kunnat utföras i stället för den tid som tillbringats framför spegeln?

Engång köpte jag något oerhört dyrt i tro på underverk. Kanebos Sensai Ex La Creme. Den var utsökt lyxigt och dyrt förpackad i flere lager: ytterask, ask i guldfärg, plexiglasask, och så själva burken på en piedestal av sammet. Inuti en ynka liten mängd creme. Nu skulle under ske. Min hy skulle bli som en barnkind. Jag smörjde mig andaktsfullt och skamset morgon och kväll. Så tog cremen slut och jag tittade mig i spegeln. Ingenting annat än mitt vanliga fejs med sina plitor och plippror.

Nu har jag dehär två burkarna som mina creme de la cremer. De och frisk luft, vatten och dendär halva kilon frukt eller grönt dagligen som inte har haft resfeber eller vuxit i konstljus och konstskit.
Ute i byarna görs små nära ting. Som innehållet i de här små anspråkslösa burkarna.

torsdag 15 november 2007

granris


det städsegröna, doftar lekkoja. Vi hade byggt en koja tvärs över ett dike i skogen. Släpade dit bräder, böjde grenar och flätade. Täckte med granris. Granris på golvet också. Tjockt och stickigt. Under porlade diket. Det var mycket trevligt.

I förrgår klipptes en del av häcken den hundramila och jag samlade allt granris att täcka rabatter och lökar. Så ska man ha friskt granris framför sin trappa, det har en god inverkan på alla som torkar sina fötter på det innan man kommer in. Doften under skorna sprider sig i stugvärmen.

Granris är inte juldoft, det är utelekar i kojan.

Nu har vi fått snö.

lördag 10 november 2007

mamma

Ser på hennes trötta ögon och ser henne som ung. Det blonda håret som hon inte brydde sig om, har sällan gjort. Hennes hår har alltid varit något som nu råkade växa där på huvudet, hon har ju aldrig varit fåfäng.

"Mamma, ta av dej mössan. "
"Nja, sätt på dej den igen.."

Då hon cyklade genom stan visste jag där cyklar mamma. Hennes hår lyste i vinden. Hon liknade en pojke på långt håll. Alltid likadant klädd, i byxor och skjorta. Hennes speciella stil. En man på gatan tog fel och trodde hon var en pojke.

"Hej, far och köp tobak åt mej, hördu!"
"Har inte tid. Jag måste hem och amma."

När hon varit till frissan utbrast vi se mamma har nytt hår!
Ansiktet nu fullt av trötta rynkor, håret grågult spretar och skallbenet syns i motljuset. Det känns sorgligt att se hur mamma kära långsamt blir liksom ett med bakgrunden, genomskinlig. Men hennes personlighet upptar hela rummet och fortsätter som spindeltrådar ut i väven hon vävt sin värld.

fredag 9 november 2007

syr stoldynor

medan blåsten viner på huset. Känner vinddraget, det fläktar friskt, ingen kan säga att huset är för tätt byggt. Det blåser sydostan rakt på det hundraåriga huset som står högt. Det är ett hälsosamt drag. Härdande. Det är bara att klä på sig, blir det för kyligt värmer kaminen skönt. Däremellan syr jag fem roströda stoldynor med band som ska svängas och vrängas och pressas så det blir fina rosetter när dynorna sedan ligger fastknutna på stolarna.
Arbeten som förut tog en dylik tid befattade jag mig inte med i yngre dar. Det fanns inte tålamod tillräckligt helt enkelt. Nu finns det. Nu påtar jag på med trasselhärvor och småpjuck som tar av min alltmer krympande dyrbara tid som jag förnuftsmässigt kunde använda till något annat. Till större ting. Till världsförbättrande stora. Men har det inte blivit av tidigare lär det väl inte bli mera, sånt tar a lifetime och min lifetime ist bald zu ende. Tänker jag. Reflekterar om jag har blivit mera enkelspårig, inte kräver så mycket mer av tillvaron än att hålla på vränga tie stycken band som alla sedan vänder rumpan till och sätter sig på.
Men det ska vara skönt för lilla rumpan här i världen.

torsdag 8 november 2007

detta med tid

som är så dyrbart. Om tiden som barn och unga tillbringar tillsammans med sina familjer, nära och kära var längre än den som samhälle, den virtuella världen och alla intryck av rörliga bilder tar tror jag de unga skulle må bättre. Jag tror att alla föräldrar känner ett litet styng av självrannsakan efter det som hänt. Det är bra men det är sorgligt att det måste hända något så tragiskt innan vi ser att något inte är som det ska i många ungas värld. Jag visste faktiskt inte att kristendomslära inte hålls i skolan längre. Hålls det inte heller morgonandakter? De var trots sin tråkighet lugnande och ger empatikänsla och rätt grund för etik och moral.

Det finns alltid extremfall och för ett känsligt sinne som inte lärt sig sålla bort och undvika destruktiva intryck går det lätt överslag. Men är grundsynen från hemmen god, om kontakten med en sund vuxenattityd finns nära och ser och stöder tror jag att det är lättare att hålla stånd mot allt det som väller emot de unga numera.

Den viktiga framtidstron. Humorn. Empatin och tiden. Den är de värda för de är det viktigaste landet har.

förvånande


nej, inte ett dugg. Men förlamande innan frågorna kommer. Vart är vi på väg när det förekommer skjutvapen i skolan? Det är en indikator som visar att något glömts försummats och förbisetts. När barn och ungdomar drabbas, då offer krävs är det första tecknet där och pekar på hela den förbannade individcentrerade prestigejagande blindheten.